Hantverk(are) som trollbinder publiken

Visuell slagkraft och personliga möten på Sven-Harrys konstmuseum. Subtilt meningsskapande på Östasiatiska. Mårten Janson tackar och bugar för två storslagna utställningar om hantverk.

Hantverk är lite som erotik. Många tänker på det – färre ägnar sig åt det. Två museiinstitutioner i Stockholm har i alla fall bestämt sig för att prata om det. Hantverk alltså. Det är två ambitiösa, storslagna och visuellt kraftfulla men i övrigt väsensskilda presentationer som besökaren bjuds på. Och vi börjar med att hälsa på hemma hos konstmecenaten Sven-Harry och hans guldskimrande konstmuseum i Vasaparken där utställningen Kraftverk pågår. Bara vi tar oss igenom museisveriges mest otillgängliga entré. Barnfamiljen framför mig tittar förvånat genom rutan, in i foajén, innan de slutligen hittar tryckknappen som öppnar den magiska, knappt synliga porten.

Här inne väntar hantverket i dess mest fysiska form. Det är inte bara yrken som ställs ut, utan utövarna själva. Inte mindre än tio småföretagare har etablerat verkstäder i salarna och bedriver enligt ett löpande schema sina verksamheter inne i museet. Tolkningen av begreppet hantverk är minst sagt bred – här finns allt från en papperskreatör till en tatuerare och en skomakare. Också yxmakaren Julia Kalthoff finns på plats – i slöjdkretsar har hon uppnått viss stjärnstatus och det är inte utan att recensenten själv är sugen på att ta med den egna täljyxan (av något enklare fabrikat) och be henne rista in en autograf i bladet.

Pompe Hedengrens och Erik Gullbergs utställningsgestaltning är inget annat än fenomenal. Hela museet andas av skaparkraft. Den starlika murmurationen sammansatt av stämjärn och rostiga fogsvansar i trappen sätter tonen. Så blir man lite chockerad över den okänsliga placeringen av en saxlift alldeles intill det bås som disponeras av floristerna Atelier Fleur, Jill Windahl och Johanna Larsson. Innan man inser man att det är muralmålaren Sthlm murals arbetsverktyg. I trapphus och på väggar är de i färd med att skapa en gigantisk muralmålning som avbildar – hantverk.

Allra starkast intryck gör dockmakaren Arne Högsanders installation på plan två. Det visar sig att han är upphovsperson bland annat till de björnmasker som rockgruppen Teddybears brukade uppträda i – och vem går inte igång på ett gigantiskt björnhuvud med yta av speglar? Bakom björnhuvudet projiceras musikvideor. En discokula fullbordar det visuella fyrverkeriet. Dockmakarens egen arbetsyta framstår som ganska modest intill den spektakulära presentationen.

---

Juxtaposing Craft på Östasiatiska museet tar avstamp en bra stund innan själva hantverket tar vid – i idéarbetet, i de traditionella formerna och handgreppen liksom hantverkarens strävan att föra dem vidare. Och i resultatet. Hos Sven-Harry är de färdiga produkterna jämförelsevis frånvarande – här däremot finns de i överflöd, såväl äldre föremål från museisamlingar som nya tolkningar. Utgångspunkten är japanskt konsthantverk men kuratorerna Rebecca Ahlstedt och Anna Senno har med en imponerade iver sniffat sig fram genom traditionerna och hittat form- och idémässigt släktskap med såväl nåjdtrummor som vrilslöjd, kåsor och andra alster ur den skandinaviska formvärlden.

Inte bara de utställda föremålen trollbinder med former och ytor. Jag blir sittande en lång stund vid en film om japansk bambukorgsflätning. Men kanske är det lika mycket den enkla pallen framför skärmen som lockar? Vidunderligt skön, både att se och känna på. Allt som byggts till denna utställning, sittmöbler, podier och annat, är utfört med en känslighet och skicklighet som nästan rör till tårar. Inspirationen från fjolårets prisvinnande utställning Boro – nödens konst och dess eleganta omtolkning av Lina Bo Bardis Glass easel är uppenbar.

Tio enkla träaskar, hakozen på japanska, lyfter fram materialets subtila meningsskapande. (Nästan) identiskt likadana och enligt texten intill tänkta för förvaring av ätverktyg. En liten lapp intill bjuder besökaren att vidröra föremålen. Och inte minst att lukta på dem. Tack!

Ceder är det vanligaste träslaget inom japanskt snickeri och här får vi uppleva det precis som det är, men också, bland annat, ceder som grävts upp ur marken. Och här kan det inte hjälpas att man blir nyfiken på under vilka omständigheter det en gång grävts ner. Färgen och doften blir hursomhelst dovare. Jordmättad. Denna doftorgel av mångfald, knappt märkbar för den som inte tar sig tid, kan sammanfatta hela presentationen. Här gäller det att tillåta sig att stanna. Blunda, utforska föremålen med ett sinne i taget. Det är en stillsam, närmast högtidlig presentation som erbjuds. Som en seans, en skapandets liturgi.

Hela utställningen präglas av en längtan att förmedla en ordlös relation mellan hantverkare och deras hantverk genom seklen: verktyg, material och metoder. Strävan och drivkrafter. Till det krävs tydligen många ord. Stora mängder information placeras hängande på stänger ovanför besökarnas huvuden. Här har de senaste årens handfasta rekommendationer om textplacering (en meter över golvet, gärna 45 graders vinkel) inte nått fram. Till texterna bjuds bilder i en rejält humusmurrig färgskala. Vackert – men otillgängligt. Understundom ogenomträngligt.

---

Hos Sven-Harry är det själva görandet som står i fokus. Och med arbetande hantverkare på plats i lokalerna sitter pedagogiken lika självklart som träblåset i andra satsen av Dvořáks Nya världen-symfoni. Besökarna flockas runt den vänlige skomakaren Younén Outman som tillsammans med kollegan Matilda Sandström utövar sitt yrke på traditionellt vis, till vardags på en gård i Dalarna. Grupp efter grupp får höra om garveriet i Nederländerna som producerar 1,3 miljoner perfekta skinn om året. Utan en skråma eller ett insektsbett. Hur det går till? Korna får aldrig gå ut! Outman och Sandström köper sina skinn från annat håll.

Jag har redan nämnt yxmakaridolen Julia Kalthoff. Men i stjärnans loge är det tomt. Det må vara en behaglig upplevelse att begrava händerna i de tjocka lagren med spånor som täcker golvet i hennes verkstadsplats. Man kan kontemplera över hur hon lyckas slipa eggen så himlaskriande vass som dessa spånor ger uttryck för. Yxorna själva är både vackra och hotfulla där de hänger från taket. Men utan närvarande hantverkare blir känslan ändå lite ödslig. Som att komma till ett party efter att festföremålet åkt därifrån. Eller för att ta en mer branschnära liknelse: Som att stirra in i en tom monter.

De påkostade projektionerna bjuder generöst på närbilder av arbetande verktyg och strävsamma händer och ger viss kompensation. Men det går, som sagt, att argumentera för att de påkostade, upplevelseinriktade presentationerna i Kraftverk i viss mån tar över showen. Det tålmodiga gnetandet, de tusentals arbetstimmarna som ligger bakom hantverk på den nivå som presenteras här – av det syns ganska lite. Hantverkarens arbetsamma vardag hamnar på undantag. Hur gestaltar man då den? Juxtaposing craft har kommit en bit. Sedan gäller det bara att få besökarna med sig.

Här ett litet tips från Utställningskritiks recensent: Har du möjlighet så besök båda utställningarna samma dag. Tillsammans ger de en storslagen bild av de traditionella hantverken och deras utövare, i en tid när lokal småskalig produktion påstås vara mer i ropet än på decennier, samtidigt som planeten dränks i flödet av billiga konsumtionsvaror. För min del väcker dessa produktioner en stark lust att storma hem och plocka fram täljkniven.

Mårten Janson

MJ är projektledare vid Statens historiska museer.