Kulturpolitiska vindar

En ny regering med kulturminister Parisa Liljestrand (M) är på plats och snart vet vi mer om vilken kulturpolitik som står på agendan. Amanda Creutzer reflekterar över femtio års kulturpolitik och konstaterar att synen på kulturens roll i samhället ändrats. Hur kommer nya kulturpolitiska vindar påverka museisektorn och vilket inflytande kommer Sverigedemokraterna få över kulturpolitiken?

Inför valet 2022 fick de kulturpolitiska frågorna ingen nämnvärd uppmärksamhet. Detta trots att de tre valen – till riksdag, region och kommun – har en stark påverkan på den offentligt finansierade kulturen. Därtill innehåller kulturen flera av samtidens mer engagerande frågor såsom public service uppdrag, konstens svängrum och museernas uppgift att fostra eller få armlängds avstånd från politiken. 

Ser vi i backspegeln kan vi konstatera att det statliga kulturintresset har rötter långt tillbaka i tiden, flera institutioner har månghundraårig historia. De tidiga statliga kultursatsningarna hade karaktären av specifika insatser. Först på 1960-talet började en mer sammanhållen kulturpolitik formuleras. Bengt Jacobsson beskriver den kulturpolitiska utvecklingen i sin bok Kulturpolitik. Styrning på avstånd. På 1960-talet lyftes frågor rörande produktion, distribution och konsumtion av kultur. I begreppet kultur inkluderades de fria konsterna, media, kulturarv och folkbildning. Kulturen var för alla och staten hade ett ansvar för att skapa möjligheten att skapa. Även den ickekommersiella delen av konst och kultur skulle få utrymme att finnas. Kulturen skulle vara för alla, av alla och utan kommersiell påverkan. 

Debatten rörde främst frågor om kommersialisering och decentralisering. Kulturen skulle demokratiseras. En lösning var att kulturpolitiken skulle samordnas med övriga samhällsfrågor som en del i en gemensam välfärd. Kulturpolitiken skulle skapa bra villkor för de professionella utövarna men också stödja och sprida allas möjlighet både att ta del av och att själva skapa kultur. Tankarna mynnade ut i den tongivande kulturpolitiken från 1974. 

Jämfört med tidigare hade 1974 års statliga kulturpolitik ett mer sammanhållet grepp för att stödja kulturen. Kulturen skulle hållas fri från kommersialism och kapitalism och innehåll skulle vara utom påverkan från politiken. Kulturen skulle vara tillgänglig i hela landet och kultur på regional och kommunal nivå stärktes under 1960- och 1970-talen. 

De följande två decennierna tystnande kulturpolitiken. Vissa menar att det berodde på att den politik som antogs 1974 genomfördes, medan motröster menar att kulturpolitikens angelägenhet minskade. 

Förändringarna som hade genomförts stärkte regionerna och under 1980- och 1990-talen växte tankarna om kulturen som en potentiell utvecklingskraft fram. Kulturen kunde marknadsföra regionen. Den kunde vara lönsam, främja en plats attraktivitet, sysselsättning och tillväxt. Kulturen kunde ses som del i näringslivsutvecklingen och insatser inom kulturen borde verka genom marknaden. Marknadsföringen av platser ökade och konst och kultur blev viktiga pusselbitar i arbetet. 

På 1990-talet började frågor om kultur och näringsliv föras samman. Tankarna var då långt ifrån 1974 års kulturpolitik. Nu talades det om de kulturella och kreativa näringarna. Till exempel kunde ett museum lyfta en plats eller ett sammanhang som gjorde att turismen kunde öka. Lokala produkter med koppling till museet kunde få ett mervärde och därtill kunde näringslivet möjliggöra ytterligare tillväxt genom att förlägga konferenser eller liknande på museet. Museet var en del av samhället samt en resurs för utveckling och tillväxt.

Näringspolitik och kulturpolitik vävdes alltmer samman. Begrepp som Cultural Industries, Creative Industries och Upplevelseindustrin skulle fånga tankarna om näringar med ursprung i kreativitet med potential att skapa sysselsättning och upplevelser. Kulturen som några decennier tidigare betraktades som en antikommersiell kraft sågs nu som en möjlighet att utveckla näringslivet och bidra till tillväxt. Konst och kultur kunde bidra till sysselsättning, entreprenörskap, innovation och platsers attraktivitet. Att olika kultursatsningar såsom Access och Kulturarvslyftet betalades med näringslivsmedel eller arbetsmarknadsstöd var i linje med detta. 

Kulturpolitiken har genomgående varit öppen och mottaglig för sin samtids trender. Företagande och näringslivstankar är i många fall ett vardagligt inslag för kulturen. Förvaltningspolitiska trender har plockats upp och präglat det kulturpolitiska området. Verkligheten innehåller idag många ord och begrepp från juridik, ekonomi och samhällsvetenskap. 

Vi hade nyligen riksdagsval i Sverige och regeringsbildningen är klar. Vad som konstateras i många sammanhang var som sagt att den kulturpolitiska debatten inför valet var svag. Utifrån det kan slutsatserna vara flera – kanske uppfattas kulturen numera som oviktig, kanske är andra direkt drabbande frågor mer aktuella eller så är den kulturpolitiska medvetenheten låg. I en rapport för fackförbundet DIK har partiernas kulturpolitik kartlagts. Sju av partierna har visserligen olika uppfattningar i kulturpolitiska sakfrågor, men ”ställer sig [ändå] bakom tanken om fri kultur på ett väl tilltaget armlängds avstånd från politiken”. Sverigedemokraterna (SD) har en mer instrumentell syn. För SD är kulturpolitiken viktigare än för många andra partier. De ser kulturen som ett verktyg för identitetsskapande. En kulturkanon ska införas, folkbildningens budget ska reduceras rejält medan institutioner som Skansen ska få större stöd. Det är en grundläggande förändrad syn på kulturpolitiken mot tidigare.

Om två år fyller 1974 års statliga kulturpolitik femtio år. Frågan är om den fortsatta inriktningen kommer att innebära en lika omvälvande kulturpolitisk förändring som då. Kanske kommer kulturens uppdrag vara att forma den svenska identiteten eller så fortsätter traditionen med inkludering och spridning till alla. Kommer en nationalistisk präglad identitetspolitik påverka museerna förutsättningar att arbeta med de frågor man önskar? I debatten hörs återkommande vikten av armlängds avstånd – men betyder det att kulturen ska vara utan påverkan från politiken eller utan inslag av politik? Kommer det vara möjligt att lyfta samhällspolitiska frågor i museiutställningar eller kommer politiker då mena att museerna inte håller armlängds avstånd från politiken? Vad begrepp står för har vi sett tolkas och omtolkas. Kommer begreppet armlängds avstånd få en ny betydelse, att det som kan beskrivas som politiska frågor inte är ämnen för kulturen? I tider av politisering av identitetskultur och diskussion om en kulturkanon kommer vi kanske se hur begreppet kulturpolitik fylls med en ny mening. 

Amanda Creutzer

Upphandlare och utställningsproducent