Med ungdomar i 1300-talets Visby

Gotlands museum hör till Pia Cederholms favoriter. Men ett museibesök färgas också av i vems sällskap man vandrar genom utställningarna. Därför kan ett återbesök på ett kärt museum bjuda på nya upplevelser.

Vi går till Fornsalen, bestämmer jag. Det är en råkall söndagseftermiddag i Visby och bara några timmar återstår innan vi måste återvända till fastlandets vardag. De tre ungdomarna i mitt sällskap vet inte vad en fornsal är men de är väl bevandrade i Tolkiens värld och jag tänker att ”fornsal” ska låta mer lockande än ”museum”.

Raskt lotsar jag dem till medeltiden och det som jag anser är pärlan på det här våningsplanet. ”Jag känner hon som har gjort den här utställningen”, säger jag i ett försök att imponera på ungdomarna. Det är ren lögn. Jag har aldrig ens träffat Desirée Kjellberg men jag tycker mig veta en hel del om hur hon resonerade när hon formgav den spektakulära utställningen 1361 – slaget om Gotland eftersom Ingrid Miljand intervjuade henne i denna tidskrift 2011. För mig smäller nämligen utställningsformgivare högre än popidoler och idrottsstjärnor. Har du åkt Vasaloppet eller vunnit en Grammis? Kul, men jag imponeras mer av människor som skapat en utställning, i synnerhet när den som här står lika stark och grym som när den invigdes.

Jag recenserade 1361 för tio år sedan och jag har också återvänt hit då jag haft chansen. Nu ser jag utställningen igen, i sällskap med dessa vanligtvis ganska blaserade ungdomar. Jag pekar ut mina personliga höjdpunkter för dem. Skallen med de tre pilspetsarna. Brandskattningen med alla intressanta felaktigheter (en reproduktion av Carl Gustaf Hellqvists förljugna målning ”Valdemar Atterdag brandskattar Visby” fyller en vägg i utställningen). För mig är varje detalj i formgivningen fortfarande lika fängslande. För tio år sedan skrev jag beundrande om ”ett svärd som elegant inpassats i plexiglas” och om den både gripande och komiska ”evigt snurrande filmen med mannen som mödosamt och med hjälp av sin kona klär på sig rustningen”. Svärdet hänger ännu i sin plexiglasinfattning, filmen snurrar alltjämt lika gripande och komisk som för tio år sedan. Det är bara jag som har åldrats ett decennium.

1361 – slaget om Gotland var den första delen av basutställningen Medeltidens Gotland som invigdes, men här finns fler delar som berättar fascinerande historier från Visbys förflutna. Om kyrka och handel, bönder och borgare, blomstrande rikedom och förfärlig sjukdom. Den yngsta i sällskapet oroar sig: ”Kan vi smittas med digerdöden? Hur vet du att jag inte får det av att röra vid de här sakerna? Eller för att jag sitter på den här tronen?” Jag trasslar in mig i ett resonemang om pestepidemier, bakterier, hygien, loppor, råttor och modern medicin men känner snart att jag inte når fram. Det jag borde ha sagt är att riktigt bra utställningsdesign fungerar just så här: besökaren blir så berörd, kanske till och med omskakad, att hinnan mellan då och nu tillfälligt viker. Vi är där, i 1300-talets Visby, förflyttade i historien för en kort stund.

Resten av museet är också sevärt och vi begrundar stenåldersskelett, silverskatter och uråldriga kalkstensfossiler tills vi blir för hungriga. Att ungdomarna lockas av utbudet i museishopen är kanske inte så underligt, grabben offrar till och med en försvarlig andel av studiebidraget på en bok om gotländska folksägner, men att alla tre villigt äter museets soppa till lunch och inte propsar på hamburgare eller pizza, det gör mig riktigt rörd. Branschfolk har hört till leda om hur viktigt det är för museer att göra sig relevanta för publik i alla åldrar och kanske är det sist och slutligen vad utställningsformgivning går ut på. Gotlands museum lyckas i alla fall vara högeligen relevant för detta lilla sällskap medan Visbyvinden viner i gränderna utanför.

Text och foto: Pia Cederholm
PC är författare och doktorand i didaktik vid Uppsala universitet.