Mötet med människorna lyfter nya Sjöfartsmuseet

Irène Karlbom Häll besöker om- och utbyggda Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg och blir berörd i mötet med historiska människoöden. Vissa delar kanske inte känns inte helt färdigarbetade, men Sjöfartsmuseet lyckas balansera ett pedagogiskt tilltal, att visa föremålen, att hänga med i samtiden och att vara tillgängligt på ett berömvärt sätt.

Det i december återinvigda Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg är inget lättarbetat museum, med långa korridorer och många utmaningar för en utställningsskapare. Samlingarna är enorma med hög lokal nördfaktor och jag kan föreställa mig en stark press att ha med så många modellfartyg som möjligt.

Det finns en tydlig färg- och designmässig röd tråd i hela museet inklusive entré, fik och butik som verkar bygga på de klassiska göteborgsfärgerna smutsblått och smutsorange (minns gamla Scandinavium). Det håller ihop utan att bli någon formmässig tvångströja, det är stora variationer inom konceptet men känns väldigt genomtänkt.

Minnessalen, med de mest anslående modellerna vackert ljussatta i mörkret, är en liten juvel i centrum av byggnaden. Den inramas av ett antal utställningar och jag har valt att ta ett svep genom dem.

Hav av historier handlar om sjöfarten under 400 år. När man kommer in i rummet möts man av en lite rörig och inte helt estetisk första anblick med montrar, föremål och filmer lite huller om buller. Till vänster ligger en beige avdelning som visar sig fokusera på den tidigaste historien, 1600-talet. Hörlurssystemet är det hittills snyggaste och enklaste jag sett med en magnethållare. Jag gillar också genomsiktligheten, att dela upp i mindre rum men med montrar där man hela tiden också anar andra delar av utställningen. Men: rummet är statiskt och innehållet i montrarna tråkigt arrangerat. Det är väldigt likt den mest vanliga sortens basutställning från 1970-talet fast med bättre teknik, till exempel tillgång till bättre rörlig bild. Valet att ställa några montrar diagonalt istället för att följa rummet hjälper, men tänk om man vågat luta någon monter en aning? Det är väldigt lite som talar till besökarens intuitiva sidor, jag saknar den spänning ett modigt urval kan ge. Det saknas höjdpunkter och pauser – det blir jämntjockt på något sätt. Golvet är bara ett golv.

De animerade filmerna är däremot lockande och pedagogiska och går i samma färg och stil som det blåvita porslin man hämtade hem.

Åt höger sett är montrarna parallella med rummet en bra bit – men insvepta i en slags utsågade bränningar, hela rummet gungar lite av dem vilket är bra. Här möter man en del starka föremål, en sista flaskpost från en sjöman som inser att han inte kommer att komma hem, en handgjord passare för navigering, brev till myndigheterna från en syster som förlorat sin bror i havet… spår av människor, av liv och av ond bråd död! De berör i alla fall mig mer än ytterligare en fartygsmodell. Husapoteket är också ett spännande föremål på ett helt annat sätt än en säck eller en låda. En del montrar känns lite meningslösa. Jag önskar mig mer blod, svett och tårar, det är lite för kliniskt.

På några ställen känns det dessutom ofärdigt. En text om Covid-19 saknar helt koppling till något visuellt (i min värld är det inte ok med bara text i en utställning, då kan man läsa en bok istället). Att skildra en dramatisk och ikonisk historia som Andréeexpeditionen så här färglöst och tunt är inget vidare. Det känns som att kanske museet inte riktigt hunnit klart i alla delar – inte helt ovanligt när man bygger ett helt museum på en gång.

Jag går vidare till utställningen Stora blå som är desto mer poetisk, ett upplevelserum med tonvikt på mystik och upptäckande av skatter. En halvgenomskinlig labyrint, ett orientaliskt tält med kikare att kika i (som tyvärr är fixerade) och ett segel med projektioner av havsyta som man kan ligga under om man vill utsätta sig för en dos mindfulness. ”Jag visar mina känslor, gör du det?” frågar havet lite milt uppfordrande på språken engelska, arabiska och somaliska.

Bland höjdpunkterna är ett litet böljande surrealistiskt sammetsrum med diverse skåp att leta grejer i, här kommer plötsligt humorn och kreativiteten som jag saknat fram. Även flasktorken med uppochnedvända flaskor med diverse naturalier är fin och lekfull. Men det roligaste och svåraste är fortfarande att navigera in i Göteborgs hamn (jag brukar krascha rakt in i Hisingen på ett tidigt stadium) och åka med den lilla dunkande och tiltande båten Skagul, förstås. Det är för väl att de grejerna följt med till det återöppnade museet!

Att göra om rummet för de minsta med sitt klätterbara sjöodjur kan inte vara lätt. Knattegatt är skapat av en hel grupp på Högskolan för Design och Konsthantverk. Först känns det lite tunt, men barnen använder det gärna och mycket och det är faktiskt till för dem, inte mig. Bläckfisken i centrum har löstagbara armar vilket är jätteroligt – jag hoppas de sytt några reserver.

När jag kommer till Stad längs vattnet hittar jag trots den ganska tuffa och inte så insmickrande formen en hel del av det jag saknade tidigare under besöket. Här framträder det ruffa Göteborg med sin starka arbetarkultur. För ovanlighetens skull har man lyckats hitta och lyfta fram kvinnorna – det gäller för övrigt hela museet. Här finns plötsligt människorna! De möter mig i ögonhöjd med sina lite blyga ögonkast mor kameran, de myllrar på några av modellfartygen (äntligen). Det har gjorts ett strängare urval, eller så saknades mängden föremål, men det är luftigare och här finns pauserna och energipunkterna.

En stor filmyta framför en lika stor inglasad modell av varven ger i alla fall mig en stark och lite högtidlig känsla. Jag gillar också musikrummet med sin analys av vad hamnstaden med alla sina impulser utifrån gör för att skapa vitala musikkulturer, i Göteborg och världen över. Håkan Hellström står bredvid en jämnårig Evert Taube, båda med armarna korsade över bröstet i varsin marin miljö, och den enkla jukeboxen bjuder på allt från dem till punk och den algeriska raï-sångerskan Cheikha Rimitti.

Akvariet i bottenplan är verkligen inte som man minns det sen förr i världen. Men då får man tänka på att akvariet som ren akvarieupplevelse numera har sån förödande konkurrens från Universeum att det kanske är naturligt att välja en annan väg. Här är vattentankarna med sitt levande innehåll varvade med rörliga bilder och pedagogiska moduler, och filmerna överglänser inte sällan akvarierna. De senare befolkas av ganska små och få fiskar, och rejält med alger. Är korallrev verkligen sådär smutsiga? Är det vårt fel? Om inte annat väcker det en del ångest. Har vi förstört så mycket redan, eller har museet helt enkelt slutat skönmåla och plocka fram de snyggaste hörnen och slutat tvinga de största och vackraste fiskarna till trångboddhet? Är det så här havet ser ut på riktigt? Det är med många sådana tankar jag lämnar nya Sjöfartsmuseet.

Fotnot: det var de här utställningarna som låg ute på anbud och orsakade upprorsstämning bland frilansande formgivare och producenter under senvåren och hösten 2021. Det var inte första gången ett svenskt museum uppmanade kvalificerade sökande med lång erfarenhet att i princip skapa ett helt utställningskoncept gratis i syfte att eventuellt senare skapa en annat dito. Men kanske den sista? Göteborgs stad backade och nu är omgörningen av Sjöfartsmuseet i alla fall genomförd. Läs debattartikeln i Utställningskritik #1 2022: Dags att sluta ställa orimliga krav för upphandlingar av utställningsgestaltning.

Irène Karlbom Häll

Irène Karlbom Häll har arbetat med utställningsform, produktion och manus i 30 år och är idag regional litteraturutvecklare.