På återbesök i Karlshorst

Utställningskritiks Berlinkorrespondent Hanna Sjöberg rapporterar från före detta Tysk-ryska museet i Berlin-Karlshorst, där den pågående ryska invasionen av Ukraina lämnat förvånansvärt få spår i utställningsrummen. Istället organiserar museet en serie evenemang kring historieskrivning och låter personalen hjälpa till att rädda ukrainskt kulturarv.

Det har gått ett år sen Ryssland startade kriget mot Ukraina. Europa är omskakat och förändrat. Sverige söker medlemskap i Nato och den tyska regeringen bryter mot grundprincipen att inte exportera krigsmateriel till krigförande länder. Det har kommit en miljon ukrainska flyktingar till Tyskland, ännu fler till Polen. Vårt vardagsliv förändras med höga matpriser och skyhöga elräkningar och den som redan innan hade lite har nu ännu mindre att röra sig med.

Vladimir Putins tal om att befria Ukraina från nazism är befängt. I sitt narrativ presenterar Putin en förvrängd bild av den sovjetiska historien. Det stora lidandet under andra världskriget i Sovjetunionen och segern över Nazityskland 1945 analyseras inte utifrån fakta, utan används i propagandasyfte för att driva fram patriotiska stämningar i Ryska Federationen. Det ryska utrikesministeriet går oförtrutet ut med propagandan i hundratals inlägg på Twitter, Telegram och Facebook. Och här i Tyskland finns följare, en märklig blandning av extremhöger och extremvänster.

Om detta förflutna, om det som i Sovjet kallades och i Ryssland kallas Det stora Fosterländska Kriget, alltså Nazitysklands angreppskrig på sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen 1941–1945, berättas historiskt sakligt i Museum Berlin-Karlshorst. Jag har varit här förut. För drygt ett år sen intervjuade jag museichefen Jörg Morré på det som då ännu hette Tysk-ryska museet i Berlin-Karlshorst, sedan 24 februari 2022 bara Museum Berlin-Karlshorst. Den morgonen hissade museet endast den ukrainska flaggan och tejpade över ”Tysk-ryska” i museinamnet. Nästa morgon var klisterremsorna bortrivna.

Nu träffar jag Jörg Morré igen och frågar hur museet handskas med att just deras tema är det centrala, om än förvrängt, i den ryska krigspropagandans narrativ. ”Historien som sådan har inte förändrats, men synen på den har det” säger han. Det nuvarande museet i Karlshorst grundades 1994. Det drivs av en stödförening med representanter från stora statliga tyska, ryska, ukrainska och belarusiska museer, med representanter från kultur-, försvars- och utrikesdepartementen i Tyskland och Ryssland. På 1990-talet sågs den här konstruktionen som ett fredsprojekt, ett försoningsprojekt som Jörg Morré säger. Verksamheten har hela tiden bekostats av Tyskland och han poängterar att museet alltid kunnat agera självständigt. Men med invasionen har allt förändrats.

Av rättsliga och även diplomatiska skäl går det inte att bara lägga ner stödföreningen. Förhandlingar drivs på regeringsnivå, om det kan Jörg Morré inte säga något, det sker utanför museets kompetensområde. I ett ställningstagande som museet publicerade nu i februari skriver man att den ryska regeringen sedan 2014 har missbrukat och förvrängt historien för propaganda för ett kriminellt krig. Det multilaterala samarbetet har förändrats oåterkalleligt.

Att arbeta vetenskapligt tillsammans med statliga ryska museer har blivit otänkbart. Men de nätverk av kontakter med institutioner i Östeuropa och Ukraina som museet byggt upp gör det möjligt att stötta ukrainska kulturinstitutioner – och de är i akut behov av hjälp. Ryssland för inte bara krig mot Ukraina utan också mot den ukrainska kulturen. Hur det kan gå till beskrevs nyligen i en artikel i Süddeutsche Zeitung. Under de sista dagarna som de ryska trupperna ockuperade staden Kherson tog ryska troligtvis konsthistoriker över tiotusen objekt från stadens konst- och historiska museer. Lastbilar packades med målningar, ikoner och skytiskt guld och kördes till Krim, till huvudstaden Simferopol.

Det som fanns kvar efter stöldräden plundrades av de ryska soldaterna. Överbliven teknik, klimatanläggningar, elkontakter, eluttag, till och med fönsterramar plockade man med sig innan man drog sig tillbaka från Kherson. Kvar av museerna blev bara rangliga husskelett. Detta är bara ett av de många brott som den ryska armen begår mot Haagkonventionens artikel om skydd av kulturegendom i väpnad konflikt, en konvention som skrevs under av Sovjetunionen 1954.

I tidningen intervjuas Ekaterina Malygina från Karlshorst. Hon arbetar med projekt som ska säkra dokument och arkivbestånd i Ukraina. Hittills har museet kunnat stötta mer än 50 kulturinstitutioner i Ukraina. På olika sätt har museer, minnesplatser och arkiv fått hjälp att göra säkerhetskopior av sina samlingar, att reparera krigsskador på byggnader och på olika sätt skydda sina samlingar från ryska attacker. Målet är att hjälpa museer i Ukraina att bevara landets nationella kultur. Det har finansierats av den tyska staten. Under 2022 inrättade det tyska kultur- och utrikesdepartementen ett nätverk med stödåtgärder för skydd av kulturell egendom i Ukraina. Trots att Museum Karlshorst är ett ganska litet museum har man kunnat göra insatser här. En anledning, förutom nätverken, är att de flesta på museet är rysk- eller ukrainsktalande. Man har också tagit emot ukrainska kolleger och i ett stipendieprogram belarusiska och ryska regimmotståndare.

Men detta kan man som besökare inte ta del av på museet i Karlshorst. Där ser det ut som det alltid har gjort. Till vänster om entrén står en jättelik pansarvagn på en sockel vars restaurering Gazprom bekostade 2008. Vid pansarvagnen lite vissnade blommor och några begravningsljus. I museets trädgård står kanoner, pansarvagnar och en stalinorgel uppradade. Flankerade till höger och vänster av dammiga tujor i betongkrukor. Sådana installationer såg jag i Kaliningrad 1992, säger jag till Jörg Morré. Ja, säger han, så ser det ut överallt i Ryssland. Man ser här att museet också är en del av ett arv från Sovjetockupationen.

I Berlin finns flera mycket mäktigare sovjetiska kulturarv. Jag tänker på de enorma sovjetiska segermonumenten. Det finns flera, det mest storvulna är den 200 000 m² stora, strängt symmetriska trädgårds- och skulpturanläggningen Sowjetische Ehrenmal i Treptower Park. Anläggningen uppfördes mellan juni 1947 och maj 1949 av 60 bildhuggare och 200 stenhuggare som utförde de monumentala skulpturerna efter skisser i neoklassisk stil. På var sida av fem kvadratiska gräsmattor står reliefdekorerade sarkofagliknande stenblock med Stalincitat, till vänster på ryska och till höger på tyska, anlagda av 1 200 arbetare som hade skickats dit av stadens arbetsförmedling. Man kan ju undra vad de tänkte om segrarmaktens prioritering av detta jättemonument när det övriga av staden Berlin låg i ruiner. Arbetarna fick iallafall extra matransoner; det eftertraktade ”Kotikow-paketet” som var uppkallat efter den sovjetiska sektorns dåvarande kommendant i Berlin.

För den Ryska federationen var de sovjetiska krigsmonumenten en viktig förhandlingspunkt i samband med fördragen om Tysklands återförening 1990. Monumenten är också begravningsplatser för de många tusen sovjetiska soldater som stupade när Berlin intogs. Tyskland har åtagit sig att underhålla och garantera segermonumentens existens. Alla förändringar kräver Ryska federationens samtycke. Därför bekostar delstaten Berlin ny förgyllning av Stalincitaten vart tionde år. Det är ju egentligen vansinne, säger Jörg Morré, men man får väl jämföra med Spegelsalen i Versailles, den är också ett kulturarv från en despot och måste förgyllas om då och då.

Den 2 februari, på 80-årsdagen av tyska arméns nederlag i Stalingrad var jag på ett av de intressanta ramprogram som museet organiserar. Denna kväll presenterades en nyutgivning av Vassilj Grossmans bok Stalingrad, en text som i Sovjet bara kunde ges ut i censurerad och förkortad form. Uppläsningen ägde rum i den väldiga kapitulationssalen där Tysklands villkorslösa kapitulation undertecknades i maj 1945.

Utanför den historiska salen finns en över fem meter lång vitrin med de allierade staternas segersouvenirer, de flesta från den ryska sidan. Efter uppläsningen bjöds det på vin och man stod och hängde vid vitrinen och tittade på frimärken, tändsticksaskar, tallrikar och förundrades över att det ryska Georgsbandet låg där helt okommenterat. Det orange-svartrandiga bandet från Katarina den storas tid är centralt i den ryska minneskulturen, under och efter andra världskriget använde Röda Armen bandet på ordnar och medaljer. Men det har blivit en symbol för aggressiv rysk patriotism, särskilt för ”specialoperationen” i Ukraina.

Efter intervjun med Jörg Morré går jag dit igen och ser att det har kommit en kommentar till ”minnesvitrinen”, en stor informationsvägg med rubriken Minnesgemenskapen faller isär. Här analyseras frimärken som getts ut till minnet av segern över Nazityskland i Ryssland, i Belarus och i Ukraina. År 2010, till sextiofemårsfirandet av segern, syns Georgsbandet på alla tre ländernas frimärken. Men efter 2014 har Ukraina lämnat den gemensamma minnestraditionen. Som symbol för befrielsen från Nazityskland använder sig Ukraina vid sjuttioårsfirandet av en stiliserad vallmoblomma.
På Ryska federationens frimärke till sjuttioårsfirandet finns ett foto från undertecknandet av kapitulationen, alltså en bild tagen i Kapitulationssalen. Men där de allierades fyra fanor ska vara är på frimärket istället Röda Armens segerfana och en bit av ett Georgsband. Här alltså ett exempel på att man i Ryssland missbrukar historien och gör de allierades gemensamma seger till bara sin egen. För att se detta behöver museibesökaren titta noga, frimärksbilden är inte stor och bildtexten säger inte var fotot är taget.

Museets tydliga ställningstagande mot kriget och mot Rysslands förvrängda historieskrivning kan man läsa på anslagstavlan utanför museet. Men varför är man så försiktig med att visa sitt ställningstagande? Jörg Morré betonar hur viktigt det är att vara saklig. Tar man del av den historiska utställningen så förstår man hur befängd Putins historieskrivning är säger han. Men jag saknar en kraftfullt gestaltad markering, något som skakar om, som rubbar också museet. Men man visar en bildvägg om frimärken, om än inte ointressant.

Till sist när jag frågar om han är tillfreds med pansarvagnarna på rad i trädgården säger han: Vad ska vi göra? Sätta en vitrin över pansarvagnen på sockeln? En bra idé tycker jag.

Hanna Sjöberg

H.S. är är konstnär, verksam i Berlin.