Frida Kahlo-fotografier med förkunskapskrav

Utställningen Frida Kahlo – Her Photos på Kulturhuset Stadsteatern känns lite som att skrolla igenom en historisk selfie-queens oorganiserade Instagram-flöde eller Pinterest-mapp där någon har glömt att tagga personen i bilden och skriva captions, menar Fideli Selenius. Den fint formgivna utställningen är full av intressant innehåll, men framstår i slutändan som ett appendix för den redan insatte.

Frida Kahlo (1907–1954) har många gånger utnämnts till självporträttets drottning. Det första av hennes självporträtt målades 1926, men hon fotograferades långt tidigare. Med en fotograf som fader finns många avbildningar redan från tidig ålder, och i porträtteringen tycks man som åskådare kunna urskilja hur Frida Kahlo som barn blivit skolad att sitta rakryggad med blicken fäst på betraktaren. Utställningen Frida Kahlo – Her Photos som nu visas på Kulturhuset Stadsteatern belyser fotografiets roll i konstnärens liv.

När Frida Kahlo dog 1954 donerade maken Diego Rivera hennes bostad, ”La Casa Azul”, till mexikanska staten för att skapa ett museum över Frida Kahlos liv och verk (idag känt som Frida Kahlo-museet). Många av hennes verk och föremål hamnade i museets ägo, men Diego bad om att en del skulle skyddas från nyfikna ögon. Hennes privata fotosamling, med över sex tusen fotografier, förblev inlåst i ett av badrummen i La Casa Azul, och först 2003 öppnades det gömda arkivet.

I den här utställningen visas 241 av fotografierna. Frida Kahlo – Her Photos har turnerat världen runt sedan den första gången visades i Mexico City 2009, med sammanlagt nära en miljon besökare, och Kulturhuset Stadsteatern är först i Norden att få visa hennes opublicerade fotografier.

Och visst är det spännande att få kika på de utvalda delarna av samlingen. Utställningen är vackert kurerad med enhetligt ljusa träramar i varierande storlekar och former som skapar en elegant men lekfull presentation av fotoarkivet. Någon ram här och var skiljer ut sig från de övriga och skapar dynamik. Hängningen är okomplicerad, och vit passepartout runt fotografierna vägleder ögat. Handplockade fotografier presenterar både bildsida och baksida med textade meddelanden parallellt, och det är uppskattat. På baksidan av ett fotografi gestaltande en halvnaken och solbadande ”Pierre Combret de Lanux” finns läppavtryck, och det känns lite som att få ta del av en hemlighet.

Väggfärg markerar tematiken, och här finns sex teman som gemensamt försöker bilda ett portätt av konstnärens liv: Ursprunget (Los Orígenes), Det blå huset (La Casa Azul), Politiken, Revolutionerna och Diego, (La Política, las Revoluciones y Diego), Den trasiga kroppen (El Cuerpo Roto), Kärlekarna (Los Amores) och Fotografin (La Fotografía). Varje tema har en beskrivande text som vägledning för besökarens förståelse och tolkning av arkivet.

Under Fotografin ser vi bland annat foton tagna av andra på fräsande katter, dödade arbetare, pyramider och Diego. Frida Kahlo själv har fem fotografier med i sektionen, varav ett är särskilt intressant. Fotografiet från 1929 som här sägs gestalta ”populära leksaker” visar hur Frida Kahlo genom stilleben tros ha bearbetat den trafikolycka hon varit med om.

Även Den trasiga kroppen visar flera fascinerande fotografier (och avsaknaden av dem). Här finns flera foton där Frida Kahlo porträtteras i sjukhussängen, men också bilder på fångar, dansande flickor och döda barn. En del av fotografierna har blivit klippta i, och människor saknas i bilden. Kanske är det här utställningens mest påtagliga skildring av hur Frida Kahlo har använt sig av fotot i sin kreativa process?

Det här är, som deklarerat, en inblick i en privat fotosamling. Trots att utställningen helt saknar digitala skärmar känns det som att neurotiskt skrolla i en historisk selfie-queens oorganiserade Instagram-flöde eller Pinterest-mapp. Jag ser allt och begriper att det har någon betydelse, men jag förstår inte helt hur saker hänger ihop. Vem är det där och varför var han viktig? Någon har glömt att tagga personen och i många fall skriva captions. Den återkommande fotobeskrivningen ”Anonym fotograf, oidentifierad person” hade kunnat vara mer spännande än vad den blir.

Frida Kahlo – Her Photos är egentligen en bra utställning. Den är både vacker, intressant och intim. Men: den kräver att du vet vad du ska leta efter, för här finns inga uttalade förklaringar. Om du inte sedan tidigare har koll på Frida Kahlo och karaktärerna i hennes liv kommer du att frågvist se på anonyma ansikten, de kommer att titta på dig och ni båda kommer kanske undra vad du gör där. Den inledande tidslinjen över Frida Kahlos liv ger en överblick, men är lite för snålt tilltagen för att besökarna ska kunna ta sig an resten av utställningen. Jag upplever Frida Kahlo – Her Photos som ett appendix för den redan insatte och vetgirige. Här finns många detaljer och dolda budskap, men det gäller att besökarna kommer rustade med förkunskaper.

Fideli Selenius

FS är frilansande utställningsproducent.