Om vikten av att odla sitt utställningsspråk

På Nationalmuseum i Stockholm visas just nu utställningen Trädgården – Konst och natur under sex sekler. För den trädgårdsintresserade Sofie Bergkvist är utställningens ambitiösa grepp att skildra hur trädgårdar framställts i konsten och hur konsten påverkat trädgårdar sedan medeltiden onekligen intressant. Genom att närstudera texternas uppbyggnad och innehåll hoppas hon kunna visa på vikten av att väga sina ord väl på de få rader en författare av utställningstext har till sitt förfogande.

Ett av utställningsrummen. Foto: Sofie Bergkvist.

Utställningen Trädgården visar drygt 300 konstverk och är rik på innehåll. Nationalmuseum följer en relativt strikt struktur för sina textskyltar. En introduktionstext med utställningens titel som rubrik inleder i det första rummet. I omkringliggande rum finns texter som handlar om de teman som rummet är skapat kring. Vid varje verk finns en skylt med, förutom konstnärens namn och andra korta fakta, en beskrivande text. Ytterligare en nivå av text finns på sina ställen, som tar upp olika stilar och inriktningar, som impressionism och modernism eller fenomen som engelska parken. Den tydliga strukturen hjälper mig som besökare att veta vart jag ska hitta information om verken och hjälper mig att orientera mig i utställningen.

När jag läst några texter framträder en rytm i hur de är konstruerade. Nästan alla texter i utställningen består av cirka fem meningar: en inledande mening som är ett påstående, en eller två meningar som berättar något om konstnären, tidens ideal eller något anekdotiskt och till sist en eller två meningar på slutet som skickar iväg besökarens tankar åt något annat håll, som inte följs upp av fördjupade resonemang. Det skulle kunna vara bra med de här korta texterna och tydliga strukturen, men tyvärr innehåller texterna flera problematiska grepp som förvirrar snarare än hjälper.

Constantin Hansen, Flöjtspelande manlig modell, 1826–1827. Foto: Cecilia Heisser / Nationalmuseum.

Låt oss närstudera en av texterna.

”Studier efter levande modell var grundläggande vid alla akademier, så även i Köpenhamn. När Constantin Hansen målade denna nakna yngling 1826 förvandlade han akademimodellen till en grekisk herde med panflöjt, sittande på resterna av ett antikt tempel. Motivet kan associeras till Arkadien och föreställningen om ett förlorat Paradis. Konstnärens förhoppning med denna förklädnad var att vinna en guldmedalj. Han fick dock vänta i tio år.”

Den första meningen är ett påstående. Påståendet som inleder texterna är oftast inte knutna till verket utan ett allmängiltigt konstaterande. Därefter följer en mening som berättar något mer kring påståendet. I just den här texten är meningen kopplad till verket, men det gäller inte alla texter.

I tredje meningen får läsaren veta att motivet kan associeras till Arkadien och föreställningen om ett förlorat Paradis. Vad Arkadien är, eller vad föreställningen om ett förlorat Paradis är, får läsaren inte veta.

I den näst sista meningen läser vi att konstnären hoppades vinna en guldmedalj. En guldmedalj i vadå, undrar jag? Och vad är det som är förklätt? Är det modellen, men han är ju naken? Är det motivet? Ja, troligen syftar skribenten på att omgivningarna ”kan associeras till Arkadien” och alltså inte speglar Köpenhamn, där vi (i första meningen) ska ha förstått att Constantin Hansen studerade vid konstakademin.

Den sista meningen kommer som en kort pendang. ”Han fick dock vänta i tio år.” Åh, här blir jag så nyfiken! Men besviken. Eftersom jag inte får veta vad han vann för eller vad det var för medalj.

Nästan alla texter innehåller referenser till konst- och kulturhistorien och meningar som antyder att det finns mer att veta, men som inte följs upp eller förklaras.

Antoine Watteau, Kärlekslektionen, cirka 1716–1717. Foto: Erik Cornelius / Nationalmuseum.
Textskylt ur utställningen. Foto: Sofie Bergkvist.

Ett annat är exempel är en text där vi får veta att konstnären Antoine Watteaus ”skildring av en idealiserad herdetillvaro har fått den franska termen Fête galante, vilket antyder ett erotiskt innehåll”. Men läsaren får inte veta hur det kan kopplas till det aktuella verket. Vi lämnas med en fråga och ostillad nyfikenhet.

I en tematext i första rummet med rubriken Paradiset – den första trädgården gör textförfattaren ett försök att koppla trädgården till skapelsemyten från Hebreiska bibelns andra kapitel. Men i stället för att hjälpa besökaren att rama in och tolka hur trädgården kan förstås ur ett bibliskt perspektiv förbryllar texten mer än hjälper. Texten kallar hebreiskans Gan Eden, som betyder ”Edens trädgård”, för ”Edens lustgård” och filtrerar på det viset den hebreiska texten genom den grekiska översättningen paradeisos (som härleds ur ett persiskt ord). För en museibesökare som inte har kunskap om relationen mellan originalspråk, översättning och låneord, blir texten missvisande och missar helt möjligheten att sätta in begreppen ”trädgård”, ”lustgård” och ”paradis” i ett bibelhistoriskt sammanhang. (Tack till min kollega bibelforskaren Natalie Lantz för hjälp med tolkning och översättningar här!)

Utställningen är relativt välbesökt den torsdag eftermiddag när jag är där. Publikens medelålder är hög med flera grupper av människor som går tillsammans, tittar, läser och småpratar. Jag ser ett sällskap med tre kvinnor och en man som ser engagerade ut och diskuterar vad de ser. Jag bestämmer mig för att fråga om vad de tänker om texterna i utställningen. Jag undrar vad som får dem att läsa en text. Intresseväckande rubriker, säger de. Varför läser de, undrar jag? De vill veta mer om verket, historien om det och vad det föreställer.

De här besökarna är inte ovanliga. De vill bli fångade av texten, lära sig något och förstå vad de ser. De vill få hjälp att ta till sig utställningen. Gör då texterna i Trädgården det?

Nja blir mitt svar.

Texterna har en föredömlig längd. Men med de korta rader textförfattaren har till sitt förfogande behöver hen vara oerhört mån om vad som sägs.

Ett statligt museum som Nationalmuseum lyder under museilagen. I den står bland annat att ”Utställningar och annan publik verksamhet vid ett museum ska vara tillgänglig för alla och anpassad till användarnas olika förutsättningar.” Då går det inte att förutsätta att besökare kommer dit med god kunskap om västerländsk konst- och kulturhistoria och ett stort ordförråd. I stället behöver den som skriver texter väga varje ord på guldvåg, använda ett konkret och begripligt språk som ger besökaren svar på sina egna frågor och dessutom ha stenkoll på sina källor.

Det finns många råd jag vill ge till Nationalmuseum. Men den här texten rymmer inte allt jag vill säga. Det får bli ytterligare en text med konkreta tips till personer som ska skriva texter för utställningar. Och till skillnad från Constantin Hansen behöver ni inte vänta i tio år, bara till nästa nummer av Utställningskritik.

Sofie Bergkvist är utställningsproducent och skribent och driver företaget Bergkvist ORD & TEXT.

Om utställningen

Recension