Historia och framtid på Västbanken

The Palestinian Museum i Birzeit tar sig an långa tidsperspektiv och palestinskt kulturarv, medan det närliggande universitetsmuseet breddat utbudet från etnografiska samlingar till samtidskonst. Anna Maria Höglund Holm rapporterar från ett dubbelt museibesök på Västbanken.

Vi hade stämt träff utanför tågstationen Yitshak Navon i Jerusalem. Abed satt i sin vita Mercedes på andra sidan Jaffa Street. Han öppnade bildörren och sa att vi skulle ta vägen över Ramallah. Det var en ovanligt varm decemberdag. Efter en het sommar och höst längtade Abed efter kyla.

Det var ett tag sen han var i Birzeit, men han sa att han hittade till museerna jag ville besöka.

– Jag var på ett av dem när det invigdes, sa han. Abed är palestinier men har sedan några år israeliskt medborgarskap och en bil med israeliska registreringsplåtar. De kakiklädda soldaterna i checkpointen i muren runt Västbanken vinkade förstrött att vi skulle köra igenom. Med hjälp av gröna skyltar med vit text längs väg 60 på Västbanken kunde man orientera sig på arabiska och engelska: Nablus, Bet She’an, Atara, Jordan Valley, Old Town, City Center. På vissa skyltar fanns det text också på hebreiska. Landskapet utanför bilfönstret var torrt, grågröna kullar med ljusa stenhus byggda tätt inpå varandra. Fält med olivträd i oregelbundna rader. Abed kunde namnet på varenda by och israelisk bosättning, själv bodde han med sin familj i östra Jerusalem. Han pratade inte mycket politik men när vi närmade oss Ramallah sa han att han tror att det är för sent för en tvåstatslösning.

– Det kommer aldrig bli riktigt fred här, sa han. Vi körde förbi Yasser Arafat museum i Ramallah och det palestinska styrets högkvarter.

– Nu är det inte långt kvar, sa Abed. Birzeit är nästan som en förort till Ramallah. Vi svängde av till en mindre väg och Abed frågade varför jag ville till museet i Birzeit och museet på Birzeits universitet. Jag hade nyligen varit på Yad Vashem i Jerusalem, Israels myndighet, monument och forskningscentrum för hågkomst av Förintelsen. Jag hade sett deras utställning och lyssnat på föredrag om utmaningar med vad och hur man berättar om historien. Att människor i generationen som levde under Förintelsen blir allt färre ställer frågan om vad man ska minnas på sin spets, sa forskare på Yad Vashem. Jag svarade Abed att jag hade läst och hört att det i Birzeit fanns en palestinsk historieskrivning över Palestinas och palestiniers historia, och att jag var intresserad av hur den presenterades.

Det var skräpigt under skylten i vägkanten. Den här var brun och lite sprucken, med en pil och vita bokstäver på arabiska och engelska: The Palestinian Museum. Byggnaden som skylten pekade mot var imponerande och en kontrast till den trasiga skylten. Museet öppnades 2016 efter donationer från privatpersoner och internationella NGOer, bland andra Taawoon som är den största palestinska NGOn med kontor i Schweiz, England, Libanon, Jordanien och Palestina. Det var det palestinska styrets president Mahmoud Abbas som invigde museet. Han sa att det skulle tala om för hela världen att palestinier har varit i området, att de fortfarande är det och att de ska fortsätta bygga en oberoende stat.

Museet breder ut sig på 3 500 kvadratmeter och är Palestinas första byggnad som certifierats som klimathållbar enligt bedömningssystemet LEED. Några år efter öppningen fick det irlandbaserade arkitektkontoret Heneghan Peng utmärkelsen Aga Khan Award for Arichitecture för den rena designen som sömlöst smälter ihop med det lantliga landskapet. Fasaden är byggd i kalksten från trakten och de omgivande museiträdgårdarna påminner om historisk palestinsk växtlighet och odlingar.

– Jag väntar i bilen, sa Abed. Men han gick med in och beställde en sallad och kaffe i cafét och satte sig vid ett bord i skuggan på terrassen.

Från början var det tänkt att museet framförallt skulle berätta om Nakba, fördrivningen och flykten av runt 700 000 palestinier 1948 när staten Israel bildades. Den stora katastrofen som den kallas bland palestinier.

I utställningen A people by the sea: narratives of the Palestinian Coast, gick man tillbaka tvåhundra år i tiden och med bilder, filmer, kartor och föremål kastades ljus över politik, ekonomi och arkitektur vid havet i Jaffa och Akka, långt innan den europeiska inblandningen i regionen. Berättelsen om Akka var den om ett slags palestinskt självstyre i sex decennier under osmanskt styre. Utställningen slutade i Nakba, men händelsen placerades i en vidare historisk kontext än vad som ofta görs. Och museets utbud har kommit att bli bredare än det först var tänkt. Man vill inte bara uppehålla sig vid Nakban, utan också föra ett palestinskt kulturarv vidare.

Museet har haft utställningar om palestinska broderier och textiler, historiska bagerier i gamla Jerusalem och nutida konst. Ett digitalt arkiv har byggts upp och målet är att nå publik i hela världen med nya perspektiv på palestinsk historia och kultur. När vi besökte museet var textilsamlingen utlånad till ett museum i Qatar.

Det var inte många andra besökare den här dagen, Abed satt ensam på serveringen på terrassen. En klunga killar i trettioårsåldern stod en bit ifrån och på en trappa i en amfiteater utanför utställningshallen satt två tjejer och pratade. Solen försvann bakom ett molntäcke och ljuset på terrassen blev svagt gult, ett lugn och en märklig tystnad låg över museiträdgården. I olika stora fält odlades örter, frukter och grönsaker typiska för regionen: kikärtor, aprikos, valnöt, arumsorter, mullbär och fikon. Den jordanska landskapsarkitekten Lara Zurekaits skapelse visade både inhemsk och inplanterad flora och grödor. Doften av rosmarin följde med under hela promenaden i trädgården där också verk av nutida palestinska konstnärer, sysselsatta med sitt förhållande till landskapet och ockupationen, var utställda. Den mest iögonfallande var installationen Ka (Oslo) av den amerikanskpalestinske konstnären Nida Sinnokrot. Den tornade upp sig på den västra terrassen som vetter mot Medelhavet. Två grävmaskinsarmar formade efter Ka, bilden av gudars och människors gudomliga väsen i egyptisk mytologi. Ett verk med många bottnar som gav upphov till tankar om både kreativitet och dekonstruktion. En av delarna i området var döpt till Motståndets trädgård.

Nedanför kullen där The Palestinian Museum breder ut sig ligger Birzeits universitet. Där finns också ett museum, ett mindre och inte lika välkänt.

Abed var klar med sin sallad.

– Det kan bli svårt att komma in på universitetet, sa han när han satte sig bakom ratten.

En kort slingrig väg ner för kullen tog slut vid en vaktkur vid ingången till universitetet. Två yngre kraftiga män kom ut och frågade vad vi skulle göra. De undrade var jag kom ifrån, ville se passet, och frågade om jag hade ett avtalat möte. Jag hade haft lite mejlväxling med föreståndaren på universitets museum, historikern Rana Barakat, och nämnde hennes namn. Vakterna lät oss köra in och gav en vägbeskrivning till museet.

Birzeits universitet startade som flickskola 1924 och blev universitet på 1970-talet. Mellan 1988 och 1992 var det stängt efter direktiv från israeliska armén. I december 2021 greps ett antal studenter av israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet för misstänkt samröre med den terrorklassade Hamasrörelsen. Och i januari 2022 stormades universitetet av israeliska militärens antiterrorstyrka, undercovergruppen Mista’aravim. En student blev skjuten i benet och fyra andra blev gripna för koppling till Hamas.

Ungdomar stod i små grupper på en gräsmatta, andra hade slagit sig ner på bänkar. Flaggor i olika färger vajade bland de sandfärgade stenhusen på campus. Gula för Fatah, det socialistiska partiet som är en del i Palestinska befrielserörelsen PLO. Röda för PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, som också är medlemmar i PLO, och gröna flaggor för Hamas, den islamiska terrorstämplade motståndsrörelsen med huvudkontor i Gaza. De gröna flaggorna dominerade. Under våren hade Hamas vunnit en jordskredsseger i studentvalet.

– Israel tillåter universitet men de har koll på vad som händer här, sa Abed. Vi hittade inte museet och försökte fråga oss fram men ingen av studenterna vi träffade kände till universitetets eget museum. Alla vi frågade pekade upp mot The Palestinian Museum på toppen av kullen, det museet kände de till. Efter ett par varv på Campus såg Abed skylten. Han översatte titeln på utställningsaffischen på museets dörr till Mannen som talade tills han försvann. Det var en utställning av den pakistanske konstnären Bani Abidi. Hon är verksam i Karachi och Berlin och museet har länge velat samarbeta med henne berättade Rana Barakat när hon efter att ha avslutat ett möte med studenter kom ut till oss i utställningsrummet.

– Jag visste inte att du skulle komma idag, sa hon. Jag hade försäkrat mig om att Rana Barakat skulle vara på plats men inte bokat in ett möte. Nu hade hon tid och berättade att museet hade funnits sen 2005. Själv hade hon varit ansvarig för det ett par år. Hon kom till Birzeit från Chicago där hon växte upp i en familj med palestinska rötter. Hon doktorerade i historia med en avhandling om palestinsk politik och motstånd i början av nittonhundratalet. Att så många studenter inte kände till museet var ingen överraskning.

– Vi jobbar på att nå ut bättre, sa hon.

I centrum av den pågående utställningen hängde en svit akvarellmålningar av försvunna författare, bloggare och politiska ledare i Pakistan. I en annan del av utställningen ett humoristiskt collage. Sextionio bilder av händer som tillhör män med makt i olika delar av världen. Konstnären kallade det en studie i makt och patriarkat. En av utställningens installationer handlade om gränser. I den var olika former av säkerhetsbarriärer avbildade och placerade på en vägg. Staket och bommar som konstnären stött på i Karachi användes som en kommentar till den säkerhetsparanoja hon menar uppstod med USAs krig mot terrorn och invasionen av Afghanistan 2001, något som påverkade vardagslivet i flera pakistanska städer.

– Jag tycker konstnärens frågor kring gränser, makt och motstånd går att applicera på Palestina, sa Rana Barakat. Jag är så glad att vi har fått hit bilderna. Rana Barakat som är specialiserad på frågor om kolonialism, nationalism och motståndskulturer sa att hon har haft många bra samtal med studenter utifrån utställningen.

Museet hette tidigare Birzeits museum för etnografi och konst. Samlingarna som fanns kvar med kläder, textiler, smycken, musikinstrument och matlagningsredskap representerade vardagsliv i regionen. De var magasinerade och dokumenterade för digitala visningar. Det mest unika i samlingarna var amuletter från Tawfiq Canaans samling. Han var palestinsk nationalist, läkare och etnograf, född nära Betlehem 1882, under det Osmanska riket. Canaan var intresserad av talismaner och föremål som ansågs ha helande verkan. Och mer än 1 000 amuletter fanns i samlingen på Birzeits universitetsmuseum.

Valda delar av föremålssamlingen höll på att väljas ut för en utställning i ett inre rum i det lilla museet på Birzeits universitet. Inför arbetet med att plocka fram material till den brottades museet och Rana Barakat med samma frågor som jag hört om på Yad Vashem. Där talades det om att berätta om mer än Förintelsen. Forskare diskuterade hur man genom att lyfta fram autentiskt material där verkliga människor framträder, kunde berätta om det judiska liv som fanns innan Förintelsen. Det fanns en vilja att inte enbart hamna i en offerposition.

Även andra frågor liknade de jag noterat på Yad Vashem; hur kommer man undan att tolkningar görs med nutida referensramar och hur undviker man att skapa trauma? Hur kan man genom berättelser om unika människor och händelser ge förståelse för det allmängiltiga? Frågorna kokade ner till vad man egentligen ska berätta om historien för att förstå samtiden och möta framtiden.

– Ja, jag stångas väldigt mycket med de frågorna, sa Rana Barakat. Vad är vår historia, vad ska man minnas och föra vidare? Det är ett stort ansvar.

Solen sjönk sakta ner bakom Birzeits kullar. Campus tömdes på studenter. I bilen på vägen tillbaka, när vi såg ljusen från Jerusalem, frågade jag Abed vad han tänkte om dagen. Han sa att den var okej men att han inte riktigt var med på snacket om museernas betydelse för förståelsen av historien.

– Varför ska man titta på det, alla vet väl redan vad som har hänt, sa han.

Text och foto: Anna Maria Höglund Holm.

Anna Maria Höglund Holm är journalist.