Textens kraft och skrivandets konst

I utställningsvärlden finns en nästintill oemotsagd sanning, nämligen att besökare inte läser texter i utställningar. Det menar Sofie Bergkvist, som vill utmana den här föreställningen och slå ett slag för utställningstextens funktion för både nytta och nöje.

När jag besöker museer studerar jag gärna hur andra besökare beter sig. Jag slås ofta av att jag ser besökare som läser texter, tvärtemot den gängse föreställningen. De använder texterna för att orientera sig, för att titta på föremål och för att interagera med dem som de besöker utställningen med. De anstränger sig till och med för att läsa. De böjer sig fram om skylten sitter långt ner. De lyser med mobilen om ljuset är dunkelt, de kämpar med stora textsjok på väggar.

Eftersom jag jobbar med text, särskilt text i utställningar, brukar även jag både titta på och läsa texter i utställningar ganska noga. Jag brukar försöka leta efter en struktur i texterna och se om jag hittar en röd tråd och granska språket.

Ganska ofta får jag då syn på texter som visuellt ser ut som stora massor. Jag ser texter med ett svårt språk som tar för givet att jag har vissa förkunskaper, eller texter som är ologiska, som lämnar mig med frågor och inte hjälper mig förstå utställningen. När jag pratar med folk utanför museisektorn kan de beklaga sig över att de tycker utställningstexter är obegripliga, vilket ger dem en känsla av att det är dem det är fel på. (Det borde vara en helt oacceptabel känsla att lämna en utställning med!)

Jag menar att detta är ett symptom på något vi kan göra något åt i museivärlden. Vi behöver lyfta texten som fenomen och i stället tro på textens kraft och göra skrivandets konst till en del av det professionella utställningsskapandet.

Jag har nyligen börjat jobba som projektledare i ett projekt som ska producera en digital lärplattform om antisemitism och islamofobi. En viktig del av detta arbete är att skriva manus till det som händer i lärplattformen. Det här är ett arbete som på en del sätt är långt från utställningsvärlden, men som på andra sätt är väldigt likt. Det handlar om att skapa en produkt som ska förmedla något, få människor att tänka till, skapa lärande och engagemang.

När jag kom in i projektet började jag gå igenom det som hade skapats hittills av tidigare personer i projektet. Utifrån mitt perspektiv som skribent upplevde jag att manus behövde förstärkas vad gäller den röda tråden, helhet kontra detaljer samt logiken i manus. Jag berättar inte detta för mina företrädare gjort ett dåligt jobb (de gjorde vad de kunde med de förutsättningar de hade), utan för att jag vill kasta ljus på fenomenet att skrivande anses vara något som alla kan oavsett yrke, en föreställning som jag tror finns även i museisektorn och där jag skulle vilja se en utveckling.

Idag väljer de flesta museer att jobba med professionella formgivare till sina större produktioner. Likaså är det självklart att ha professionella grafiska formgivare, tekniker, konservatorer och sakkunniga. Men när det kommer till text och manusförfattande är det få museer som idag använder sig av professionella skribenter. I stället landar ofta uppdraget att skriva på ämnesexperterna, på utställningsproducenten eller på pedagoger. Dessa personer må vara kompetenta och duktiga, men om de inte är kunniga om skrivande riskerar texterna i utställningarna att bli haltande.

Text är ett fantastiskt medium. Texter har förmågan att skapa en berättelse, att engagera besökaren och få dem att ta till sig utställningens innehåll. Men för att verkligen bidra till utställningen måste vi jobba med texten som medium i just utställningar, en egen genre med speciella förutsättningar. Med konkurrens från föremål, ljud, film, interaktioner och sociala sammanhang kräver utställningstexter extra mycket av sin skribent. Texterna är dessutom placerade i ett sammanhang där folk står upp och där läsarna ständigt är på väg vidare till något annat.

På museet Den Gamle By i Aarhus i Danmark har man skapat en textprocess där man redan under redigeringsarbetet hänger upp texterna på väggen. Detta för att se texterna i den form som de sen kommer möta besökaren. Det är ett enkelt grepp för att sätta texterna i nytt ljus med de speciella förutsättningar som gäller för utställningstexter. Det är också ett sätt att göra textarbetet till en del av den kreativa processen i utställningsskapandet.

Tyvärr ser jag ofta att textarbetet kommer in sent i produktionerna. Då blir det svårt att göra avvägningen av vad som ska finnas i text och vad som berättas i andra former (bild, föremål, filminstallationer, interaktiva stationer osv). Det blir också svårt att hitta den röda tråden, att tänka både helhet och detaljer och att vara konsekvent i skrivandet. Likaså går det inte att börja skriva utan en tanke om vad texten ska fylla för funktion i utställningen. Då riskerar vi att få texter som spretar åt olika håll, texter som förvirrar och i värsta fall trycker ner läsaren.

Texter i utställningar har främst två funktioner. De ska hjälpa besökaren ta till sig innehållet och de ska bidra till upplevelsen. Nytta och nöje. För att klara av att skapa texter som levererar på de här funktionerna menar jag att vi måste uppgradera museibranschens syn på textens kraft och skrivandets konst. Vi måste våga tro på att texten har en viktig roll i utställningar, att den är ett av de medier vi kan nyttja för vårt uppdrag. Och vi behöver öka kunskapen om hur text fungerar i utställningssammanhang och använda skrivkonstens alla aspekter för att ge texten den plats den förtjänar i utställningar; en plats som är något annat än text i böcker, på internet eller andra medier.

Sofie Bergkvist är utställningsproducent och skribent och driver företaget Bergkvist ORD & TEXT.