Animal Kingdom och naturens oordning

Nordiska Akvarellmuseets Animal Kingdom är en internationell utställning ”som med hjälp av estetik, vetenskap och filosofi undersöker människans förhållande till naturen”. Istället för en regelrätt recension av utställningen – som sannerligen rymmer mycket spännande och sevärd konst på ett av södra Sveriges mest natursköna och verkligt ambitiösa museer – väljer Caroline Owman att dröja kvar vid den vaga irritation som den väckte och en känsla av osäkerhet, som hon tycks dela med både René Descartes och Carl von Linné.

Till sin utformning är Animal Kingdom en ganska konventionell utställning där ett antal äldre konstverk bryts mot verk av nutida konstnärer inom ett givet tema. I händerna på utställningens kuratorer, museichefen Bera Nordal och konstprofessor Mark Dean Johnson, blir det en snårig historia. På så vis speglar utställningen svårigheten att hitta nya vägar i ytterst komplexa frågor som berör det vi kallar människa och natur, vetenskap och konst.

I antologin Ekokritik och museipedagogik i skuggan av antropocen (2022) skriver historikern Carola Nordbäck att ”museer bör rikta en kritisk blick på den egna verksamheten och söka svar på frågan om museernas historiska delaktighet i de processer som lett fram till den ekologiska kris som världen befinner sig i”. En av museimediets stora förtjänster är hur det möjliggör för materiell-diskursiva sammanflätningar mellan vetenskap, konst och kulturhistoria i olika kunskapande processer. Det är ett sådant grepp Nordiska Akvarellmuseet tar i sin sommarutställning.

Det är svårt att hitta ett ämne mer angeläget och aktuellt för museer att berätta om nu, än just människans förhållande till naturen. Det är något som hänger uppenbart och skoningslöst samman med antropogena klimatförändringar, havsförsurning, ekosystemkollaps och det sjätte massutdöendet. Det är också svårt att hitta ett tema som är mer komplext, och som rymmer lika många fallgropar och tillfällen att så att säga snubbla över sig själv, än detta. Bara i själva formuleringen upprättas och reproduceras en gräns – mellan människan och naturen – som riskerar att hämma och styra ämnets möjlighet att veckla ut sig. Och redan här infinner sig första frågan: vad är natur?

Min egen natursyn är präglad av uppväxten i ett radhus vid kanten av en skånsk åker: rapsfält och betor. Naturen var Skrylleskogens friluftsområde, Torups slott och Barsebäckshamn. Mina husdjur var överlevare från ett av universitetens forskningslabb; var de djur? Hade jag ens upplevt natur? Det vi vanligen kallar natur är lika kulturellt konstruerat och kontextberoende som kultur. Ändå använder vi begreppen som om vi gjort en överenskommelse byggd på ett gemensamt grundantagande om vad det omfattar. Den feministiska filosofen och biologen Donna Haraway förkastar uppdelningen natur/kultur och föreslår begreppet naturkultur, vilket banar väg för upplösningen av också andra motsatspar: mankvinna, djurmänniska, kropptanke, livdöd, subjektobjekt. Skulle de här nyorden så att säga sättas i arbete blir det tydligt hur starka gränserna mellan dem är, hur våldsamt de försvaras och hur (materiellt) manifesta de är i världen. Det pekar också på betydelsen av att utforska det som uppstår i ögonblicket innan vi faktiskt bestämt oss för vad någon eller något ”är”. Tänk om vi skulle stanna här, i tvekan och ovetskapen: en känsla av osäkerhet, men också av möjlighet.

I utställningskatalogen lyfter Bera Nordal och Mark Dean Johnson fram filosofen René Descartes (1596–1650) inflytande i synen på människans förhållande till naturen: som ensam härskare över en själlös ”naturvärld”. Den dualistiska tanken om ande och materia som två åtskilda fenomen, som ömsesidigt uteslutande kategorier, förgrenar sig till synes oändligt också museologiskt och i kulturarven; är de till exempel immateriella eller materiella? Så snart ande knutits till tanke som knutits till intellekt tillägnade sig manligheten positionen, så att kvinnligt blev kroppsligt, blev naturligt och därmed i underläge: kvinnor som objekt att exploatera. Men vad föregick denna Descartes förödande slutsats?

I essän The Cartesian Masculinization of Thought (1986) utforskar filosofen Susan Bordo Descartes svårigheter att bryta med ”medeltidens och renässansens organiska kvinnliga universum”. Hon slås av hans uppenbara ”epistemologiska ångest”. Ingenting är säkert och obehaget är påtagligt, samtidigt försöker Descartes, skriver Bordo, ”stanna kvar i förvirringen och i det motsägelsefulla” (Bordo 1986, min översättning). För en tid svävar han i okunnighet, innan reaktionen tar form av en ”aggressiv flykt från det feminina” och återupprättandet av kunskapen och världen som maskulin. Det jag särskilt fastnar för i Bordos analys är hur det vi idag tolkar som Descartes genomtänkta och rationella framställning av ett nytt epistemologiskt ideal snarare är en reaktion på obehaget i att befinna sig i ovissheten, mellan det som varit och det som ännu inte är.

Animal Kingdom tar avstamp i Carl von Linnés storverk om naturens uppordning, Systema Naturæ från 1735. Idéhistorikern Gunnar Broberg har skrivit en hyllad biografi om Linné: Mannen som ordnade naturen (2019). ”Ordning var något man behövde efter den stora ofredens oreda, efter krig och hunger, efter Descartes radikala tvivel” (Broberg 2019). Och vem var bättre skickad för denna uppgift än Linné?

– Drivkraften bakom museer är nyfikenhet, säger museologen Peter van Mensch i Albin Bibloms dokumentär Curiosity and Control från 2018. Nyfikenhet på världen omkring oss.
– Sen är det det här problemet med att skapa ordning, fortsätter han. Vi människor har ju problem med att acceptera kaos. Vi behöver ordning, vilket ger oss en känsla av trygghet och kontroll. Allt ska ha sin plats i ett system. Ett gudagivet system eller ett rationellt vetenskapligt.

Ordning, resonerar antropologen Caitlin DeSilvey (2017), begränsar möjligheter medan oordning berikar dem. Hon menar att mer kan hända i det oregelbundna och kaotiska än i det organiserade och kontrollerade, men hur balansera mellan dessa båda? Det är en utmanande fråga för museer vars ordnande av samlingarna är själva grundbulten för verksamheten. Samtidigt är vi väl medvetna om att de tankestrukturer som byggt ordningen, i kataloger och magasin, många gånger behöver problematiseras och uppdateras för att museet ska förbli relevanta i nutiden. Också Linné tvekade, trevade och försökte hitta strategier för att förhålla sig till oordningen och till lusus naturae, naturens tokigheter. Istället för strikta kausalitetskedjor eller naturens utveckling som trappsteg, som markerade kontinuitet eller hierarkier, valde Linné att tänka på det som en karta där alla växter visar en ömsesidig affinitet (Broberg 2019). Det var likväl inte enkel att skapa en begriplig struktur. Dessutom var Linné, skriver Broberg, också djupt intresserad av ”naturens suddighet, som övergångarna mellan växter och djur och mellan apa och människa” (Broberg 2019 s. 315). För att kunna förklara sin systematik var han emellertid tvungen att avgränsa, ringa in och bestämma en ordning.

Hur ska vi förstå och möta den djupt mänskliga svårigheten att ”uthärda ovisshet och icke-vetandets oändliga horisont” (Bornemark 2018) och, inte minst, de känslor av hjälplöshet det kan väcka – detta som vetenskapen sökt undanröja och museernas utställningar gärna velat bringa klarhet i? Det jag först upplever som osammanhängande och spretigt i Animal Kingdom, hur oklart både texter, bilder och konstverk relaterar (eller inte) till ett vagt naturbegrepp, öppnar för en samtidigt befriande och irriterande känsla av osäkerhet. Jag tänker det kan ha en mening att stanna där, att inte vara för angelägen att faktiskt bestämma sig för vad som är vad: natur–kultur, människa–djur, kropp–tanke, liv–död eller subjekt–objekt: låta osäkerheten vara en möjlighet. Haraway (2016) säger det bra. ”To stay with the trouble” är en krävande uppgift (vilket både Descartes och Linné erfor) – ”the task is to make kin in lines of inventive connection as practice of learning to live and die well with each other in a thick present”.

Caroline Owman

Litteratur

Bordo, S. (1986). ”The Cartesian masculinization of thought”. Signs: Journal of Women in Culture and Society, 11(3), 439–456.

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Volante.

Broberg, G. (2019). Mannen som ordnade naturen: En biografi över Carl von Linné. Natur et Kultur.

DeSilvey, C. (2017). Curated decay: Heritage beyond saving. U of Minnesota Press.

Haraway, D. J. (2016). Staying with the trouble: Making kin in the Chthulucene. Duke University Press.

Nordbäck, C., & Rotbain, A. (2022). Ekokritik och museipedagogik i skuggan av antropocen. Statens museer för världskultur.

Nordin, S. (2017). Filosofins historia: det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen. Fjärde upplagan, Studentlitteratur, Lund.