I H.C. Andersens hus växer förståelsen fram ur gestaltningen

En urban omdaning banade vägen för ett helt nytt museum om den danske nationalskalden H.C. Andersen. Mårten Janson lät sig förföras av berättelser, decoupage och blomsterängar i Odense.

Den danska författaren H.C. Andersen föddes den 2 april 1805.

Nä. Eller, jo, det gjorde han. Men på det nya museum som tillägnats den danska nationalförfattaren och konstnären, inleds inte berättelsen så.

Hur börjar den då? Ja – kanske med en två timmars tågresa från Köpenhamn, över och under Stora bält, mot staden Odense? Eller med en tio minuters promenad från Odenses brutaltrista järnvägsstation, in i dess vykortscharmerande, bilfria stadskärna? In genom två glasdörrar till en byggnad som tycks avsevärt större på insidan än på utsidan?

Mjaäh – själv tänker jag att berättelsen om H.C. Andersen och hans liv och verk börjar med en blomsteräng. Där prästkragar, blåklockor och andra ängsblomster fortfarande står i sin fulla prakt i den tidiga hösten. Själva museet däremot, ter sig anspråkslöst i jämförelse med de flesta andra pinfärska museibyggnader jag besökt. På ett sätt symptomatiskt för den urbana omdaning som föranledde det nya museet, invigt så sent som 2021. För det här projektet började med den dubbelfiliga trafikled som delade staden Odense i två delar. Den dånande biltrafiken omöjliggjorde en levande kontakt mellan de båda halvorna. Nu är bilvägen lagd i tunnel, och hela stadskärnan ett lysande exempel på vad den får, som vågar släppa taget om massbilismen och dess tendens att döda allt genuint urbant liv som kommer i dess väg. För en bilismhatare är det en fröjd att se hur bilarna försvinner ner under jorden strax bortom den lilla vackra, katolska Vor Fru-kyrkan. Antagligen poppar de opp igen ur jorden nånstans på andra sidan stan men det behöver vi ju inte gå in på här, eller hur?

I denna stad, långt innan den delades av en bilväg, föddes alltså den store danske författaren och konstnären i 1800-talets första decennium. Hans födelsehus har varit museum ända sedan 1910.

Beslutet att återskapa en levande stadskärna blev startskottet för att skapa ett mer ambitiöst besöksmål kring Andersen, som är ett avsevärt större namn i Danmark än här i Sverige. Lite som en dansk Astrid Lindgren eller Selma Lagerlöf. Och det började med en arkitekttävling. Den japanska arkitekten Kengo Kuma vann med sitt förslag att uppföra ett antal relativt små paviljonger, byggda i trä och som närmast utgör en del av topografin i den park som numera omger själva husen – en helt integrerad del av arkitekturen. Den lilla skalan gör staden Odense tydlig, såväl i parken som inne i museet, där hustaken och vegetationen på utsidan hela tiden gör sig påmind genom de stora glasrutorna. Den gamla bilvägens sträckning är fortfarande synlig, men numera är körbanan täckt av grönska och genom den susar spårvagnar. Den känsliga hanteringen av såväl skala som ytmaterial gör att ny och gammal arkitektur sömlöst smälter in i varandra. Träd och buskar markerar vägen över kullersten och små broar, förbi den redan nämnda blomsterängen, in i HC Andersens värld. Och ja, husen är större på insidan än på utsidan. Det mesta av de 6 000 kvadratmetrarna befinner sig under mark. Huskropparna binds samman under jorden – enligt Kuma själv en blinkning till sagan om Elddonet och den magiska värld som döljer sig under rötterna av ett stort träd. Här, under parken, finns merparten av utställningarna.

Ytorna över jord domineras av allmänna ytor, entré, restaurang – samt alla barnverkstäders moder. Så här ska det se ut! Ingen undantagsyta i museets källare utan placerad högst upp, med glas åt alla håll. Säkert fem meter i tak. Sittytor i vaxad massiv ask. I bottenvåningen av samma byggnad en lekyta, kanske inte så nyskapande i sitt idéinnehåll men närmast rörande i kvaliteten på utförandet. Läsarna informeras härmed att samtliga bakelser i bageriet, all mat i affären och alla fiskar i den lilla fiskebåten virkats för hand av samma äldre dam, boende i Odense. Där har ni ambitionsnivån.

Och varför börjar jag här? Kanske för att försöka tydliggöra att det framgår att barnen och den kvalificerade leken här faktiskt har fått kosta på riktigt. Exakt hur mycket? Ja, av allt att döma en bastant del av den totala projektbudgeten: totalt har byggnader och utställningar kostat 390 miljoner danska kronor, lite mer än en halv miljard i svensk valuta.

Utställningarna, ja. De föregicks av närmare två års detaljplanering av museets lilla projektgrupp, innan den brittiska designfirman Event Communications kopplades in. Här skaver det en liten liten aning i början, när man får inleda upplevelsen med att trä på sig hörlurar med en lustig mottagare på huvudknoppen. Som en medbesökare påpekade: det hela för tankarna till barntevekaraktärerna Teletubbies. Genom lurarna förmedlas ett ambitiöst ljudspår vilket aktiveras genom någon slags geolokalisering och anses vara ett måste för den som vill ta till sig utställningen. Och de har en poäng – här finns inte många texter som förmedlar årtal, data och information. I stället spelas Andersens liv och verk upp genom dramatiserade situationer, förmedlade via Teletubbies-lurarna. Huvudpersonen förekommer flitigt, så klart, och här kan man tröttna på det barnfilmslustigt förnumstiga tonfall som författaren förlänas i berättelsen om sig själv. Inte så sällan är det föremålen själv som talar.

Undertecknad går igenom utställningen två gånger, en gång med hörlurar och en gång utan. Och konstaterar att min egen förståelse av Andersen och hans liv främst växer fram ur själva utställningsgestaltningen: de egenhändiga teckningarna från hans resedagböcker, de många utsökta små decoupageverken (en slags pappersklippkollage) som han skapade, hans böcker och föremål. Citaten från hans texter och brev, med mera, med mera. Hans olika pappersklipp följer med genom hela utställningen, bland annat i form av animerade fjärilar som projiceras på väggarna, och som givetvis fått sin form av fjärilar som Andersen själv klippte ur färgad kartong. Vad gäller biografiska data har de, som bekant, en tendens att glida bort rätt snabbt oavsett hur de förmedlas. Andersens dödsdatum fanns säkert med nånstans. Men det har jag glömt. Födelsedatumet i inledningen fick jag googla medan jag skrev den här texten. Men utställningen ger en inre förståelse av hans ständiga skapande, i olika medier. Och jag blir nyfiken på att läsa om alla hans berättelser, att möta dem med en vuxen persons erfarenheter.

Den stora skillnaden med och utan Teletubbies-lurarna är faktiskt ljudlandskapen och den stämningsmusik som spelas upp. De förhöjer upplevelsen. Och efter att ha vandrat genom Andersens liv hamnar besökaren i det han lämnade efter sig: sagorna. Kejsarens nya kläder, som gestaltas via en AR-skärm där man ser sig själv iförd allt prål man kan tänka sig. Den lilla sjöjungfrun, som naturligtvis tar plats i ett rum under en liten damm med glasbotten så man ser vågorna över sig, medan berättelsen spelas upp genom tablåer i små droppliknande stålkulor som man tittar in i. Den ståndaktige tennsoldaten, som upplevs på en skärm via subjektiv kamera, genom tennsoldatens egen blick.

Hela den här berättelsen inleds alltså med en blomsteräng. Men var slutar den? På det enda möjliga sättet: Med berättelsen om Den fula ankungen. Den saga som Andersen lär ha skrivit om sig själv. Om den fule enslingen som blev en av Nordeuropas mest firade författare.