Människan i centrum på Nobelprismuseets svamputställning

Nobelprismuseets utställning Fungi handlar mer om oss människor än om själva svamparna. Vetenskap och konst om svamp samlas för att berätta hur svampar kan användas och exploateras av människan.

Det är ett gott svampår – inte bara i skogen utan även i kulturen. Nobelprismuseet ställer upp med utställningen Fungi – svampar i konst och vetenskap. I direkt anslutning till den permanenta utställningen om Nobelpristagare trängs vetenskapliga fynd, konstnärliga uttryck samt medicinska och teknologiska uppfinningar på liten yta. Här visas föremål, konstverk, videoverk och inspelningar som, på vitt skilda sätt, har med svamp att göra.

I ett hörn visas en rad intervjuer med forskare som svarar på olika frågor om svamp. En forskare förklarar vad mycel är, en annan försöker beskriva svampars perspektiv på naturen. Svampar utmanar våra uppfattningar om evolution, om livets uppkomst. Om och om igen återkommer intervjun till människans perspektiv. Vi fascineras av svamp, romantiserar svampen. Vi är rädda för svampens gift, men behöver den i vår medicin. Relationen mellan människa och svamp är minst sagt komplicerad.

Frågestunden lägger tonen för utställningen. En del av utställningen visar forskning om svamp för kunskapens skull. Henrik Drake visar med en borrkärna från 740 meters djup att svamp, i symbios med bakterier, lever långt djupare i jorden än vi tidigare trodde. Biologen och Nobelpristagaren Yoshinori Ohsumi, här avbildad i modell vid skrivbordet, har forskat om jäst och autofagi.

Den största delen av utställningen handlar dock om hur vi använder dessa kunskaper om svamp i praktiken. Svampar kan tjäna till mycket nytta. Arkitekten Mae-Ling Lokko har i samarbete med forskare och konstnärer utvecklat ett byggmaterial av restprodukter och mycel som ska vara ett miljövänligt alternativ till konventionella väggpaneler. Amanda Selinder presenterar svamppigment som alternativ till syntetiska färgämnen. Modehuset Balenciaga producerar en vinterrock som ser ut att vara läder, men faktiskt består av rent mycelium. Svamp blir bruksföremål.

Konsten spelar här en stor roll i att visualisera och begripliggöra abstrakt kunskap. Vera Meyer och Phil Ross visualiserar svamparnas vitt skilda användningsområden i ett fylogenetiskt träd. Trädets grenar bär mediciner som penicillin och insulin, matämnen som mögelost och livsmedelstillsatser, material som pigment, byggmaterial, biodiesel och mycket mer. Verket framstår som en sammankoppling av utställningens olika element.

Svampar är visserligen mångfaldiga och kan användas för mångt och mycket. De ger oss mycket som vi behöver – men är de bara här för att exploateras av oss människor?

Lisa Schonberg och Allie E. S. Wist översätter svampars elektriska signaler till ljud och lyssnar på dem i ett videoverk. En intressant ansats för att känna in sig i svampens natur – men sedan fortsätter de med att spela populära YouTube-videor för svamparna. Istället för att lyssna på svampar och försöka förstå dem bättre tvingas svampar lyssna på oss.

Anna Dumitriu och Alex May undersöker jästsvampar som finns bland annat på antika skulpturer och betraktas då allmänt som oönskade skador. Konstverket The Bio-Archaelogogy of Yeast däremot betonar svamparnas estetik – svampen kan vara vacker i sin egen rätt. I Fermenting Futures lyfter dock samma konstnärer en process där jästsvamp bidrar till att tillverka nedbrytbar plast. Här tar de återigen steget från estetik till människans nytta. Från att få vara sig själv blir svampen återigen människans tjänare.

Denna hållning är inte överraskande i utställningens sammanhang. Nobelprismuseet lyfter människors framgångar, människor som prisats med det historiska Nobelpriset. Alfred Nobel skapade Nobelpriset med syftet att ”belöna dem som hade gjort mänskligheten den största nytta.” Museet handlar om människor och hur deras upptäckter skapar framgångar. Utställningen Fungi följer samma spår.
Forskning om svamp gör stora framgångar och får mycket uppmärksamhet just nu.

Populärvetenskapliga böcker som Merlin Sheldrakes Ett sammanvävt liv sprider kunskap och förståelse. Utställningen ligger i tiden. Nobelprismuseet utlovar svampar som lösningar på många av mänsklighetens problem. Klimatförändringar och miljöförstörelse skapar ett stort behov för miljövänligare alternativ till traditionell industri. Med svampar kan vi bygga miljövänligt och klä oss stiligt men veganskt.

Seana Gavin föreställer sig i sina kollage en värld där svampar har tagit över. Svamparna har mänskliga ansikten, bär maskara och läppstift. De bildar hus med stora fönster i storstäder som liknar våra egna. Gavin antropomorfiserar svamparna tills de liknar oss människor. Men om svampar tagit över, varför skulle de vilja vara som oss? Svampar är, som utställningen tydliggör, experter på sina levnadssätt. De kan överleva i situationer och lägen som är omöjliga för oss människor, som djupt in i jorden. Svampar som organism är mycket äldre än människan. Det är befängd att tänka att svampar skulle trivas bättre om de vore mera lika oss människor. Men tydligen kan vi inte tänka oss en värld som är annorlunda än den vi själva lever i.

Det är precis denna antropocentrism som skapat våra samhällsproblem. Forskning och teknologi ska hitta lösningar så att vi kan fortsätta bygga och konsumera i samma omfattning, fast bättre. Utställningen tematiserar inte var svamparna trivs bäst, hur de sprider sig naturligt eller vad som behövs för att bevara deras ekosystem. Den handlar inte om svamparnas behov. Svampar är bara en ny resurs som inte är överexploaterad – ännu. Men vad tycker svampen om att bli en byggsten eller en läderjacka? Det lämnar utställningen obesvarat.

I ett par hörlurar hittar jag slutligen svampens perspektiv. Författaren och Nobelpristagaren Olga Tokarczuk berättar i sin bok Daghus, natthus: ”Om jag inte vore människa skulle jag vilja vara en svamp.” Poetiskt beskriver hon svampens liv på döda träd och i den mörka, fuktiga jorden. Svampen sträcker sig efter väta och bort ifrån solskenet. Svampen gömmer sig ifrån människan, förvirrar henne, tar makten över henne. Och är aldrig rädd för döden. Här, till sluts, får svampen en egen vilja.

Nina Tadsen är konstnär, konstpedagog och kulturskribent