Starka känslor i plastig utställningsmiljö

Ett moi kan rädda liv! Det får besökarna i utställningen Mitt i katastrofen på finska vetenskapscentret Heureka lära sig. Mårten Janson åkte dit och kom att fundera kring vad som faktiskt väcker känslorna till liv.

Världens science centers har sin egen estetik. Jag är lite tveksam till den. Sanitär, handspritsdoftande och lite plastig. Den gör mig aningen osäker. Vad kommer jag att få vara med om här – en kunskapsupplevelse eller en rotfyllning? I det globala museisamfundet bildar de en subkultur: Å ena sidan uppdraget, att gestalta och förmedla kunskap. Å andra sidan avsaknaden av, eller friheten från, samlingar att förvalta.

Finlands stora vetenskapscentrum Heureka hör till de som gör det riktigt bra. Och bland muslabyrinter, robotar och varmluftsballonger visas här utställningen Mitt i katastrofen. Den gör vad titeln säger: placerar besökarna bland flodvågor, vulkanutbrott och jordbävningar. Och den börjar på bästa tänkbara sätt: Moi! Det är det finska ordet för hej och det levereras här med en viktig insikt: Forskning visar att samhällen där människor hälsar på varandra är mer resilienta den dag katastrofen kommer. Bakom detta moi finns förmågan att se sin nästa. Det låter självklart, men kan vara värt att tänka på när man släpar sig fram längs trottoarerna med blicken ner i snöslasket.

Självklart kan besökarna lämna sin egen hälsning i en station vid utställningens början. Det man sedan kommer in i kan bara beskrivas som en miljö i klassisk science center-stil. Ett antal interaktiva stationer ska efterlikna situationer som inträffar i en katastrof. Sjöräddningsstationen liknar mest en sådan där mojäng med gripklo som man fångar nallar och godis med på tivoli. Här är det en magnetförsedd helikopter som ska styras till metalldankar utspridda bland glasfibervågorna. I stationen ”rädda civilbefolkningen” ska man rulla en mängd små metallkulor på ett bord som går att luta i olika riktningar – från illustrationer med död och katastrof ner till tryggheten i en fålla där illustrationerna består av tält och vänliga hjälparbetare. Det är svårt att inte tänka på de där små spelen på locken till såpbubbleburkarna. Men sedan är det ju symboliken. Om metalldanken vore en vettskrämd, nerkyld person? Om det, bland de små metallkulorna, funnes barn som förlorat allt?

Men det är i utställningens ytterkanter det hettar till. I varje hörn finns en immersiv projektion som utsätter besökarna för vart och ett av de fyra elementen: Eld, vatten (en tsunami), luft (en orkan) och jord (en jordbävning). Golven skakar och det mullrar och dånar. Och på andra sidan projektionerna slår utställningsmediet till med all sin kraft. Berättelser, uppbyggda av verkliga komponenter. Installationen med grova arbetshandskar på pinnar ger en gripande närvaro: När man rotar i husruiner efter en jordbävning eller en bombattack gäller det att hålla koll på de andras händer. En näve i luften betyder: ”Tystnad! Jag hör ett ljud ur rasmassorna.” Här är alla texter i förstaperson. Rapporter direkt från katastrofplatser världen över. Ur högtalarna kommer ljudupptagningar från katastrofområden. En i hast improviserad kuvös av kartong, frigolit och silvertejp ger en hjärtekramande upplevelse av mänsklig nöd och skaparkraft. Barnet överlevde.

Merparten av utställningsscenografin, inklusive alla skyltar, är tillverkad av ett liggunderlagsliknande plastmaterial som förbryllar. Man kan fundera över om det hela ska ge ett intryck av stötdämpande skyddsrum. Men det är varken snyggt eller miljömässigt hållbart. Dessutom har trycket i bokstäverna flutit ut över ytan vilket försämrar läsbarheten. Mer kritisk blir jag över att det är just hjälparna som berättar. Människorna som drabbats av en katastrof är inte lika synliga. Ett möjligt undantag är en vattenvisa från Zimbabwe, som stärkte såväl hjälparbetare som den utsatta befolkningen.

Vad är egentligen interaktivitet? Om någonting gör mig djupt rörd, ger mig en närmast fysisk upplevelse – nog är det också en slags interaktion, även om jag inte dragit i några spakar eller tryckt på några knappar? Mitt i katastrofen lyckas som allra bäst i det som är utställningsmediets kärna: tredimensionell gestaltning där alla sinnen behövs.