Etnografiska samlingar i nytt ljus

Historiska museet i Lund återbesöker lusten efter det sällsynta och exotiska i en ambitiös utställningsgestaltning, placerad i museets etnografiska sal. En mängd vitt skilda föremål har plockats fram ur magasin och sorterats utifrån deras väg till museet. Paloma Berggren uppskattar konceptet men efterlyser ytterligare fokus på nätverken och maktförhållandena mellan donatorer och upptäcktsresande, kolonisatörer och koloniserade.

I september 2023 öppnade den nya permanenta utställningen Skatter från fem kontinenter: Lunds universitets historisk-etnografiska samlingar i nytt ljus på Historiska museet vid Lunds universitet. Utställningen handlar om så kallade Wunderkammern eller kuriosakabinett. Dessa, ofta i välbärgades och aristokraters ägo, var fyllda med sällsynta och mestadels utländska föremål. Utställningen lyfter också fram en humanistisk kunskapstradition där forskare och vetenskapsmän var ivriga samlare, intresserade av både naturalia (fossiler, växter, varelser) och artificialia (konstgjorda och kulturhistoriska föremål). Medan de sorterade och kategoriserade producerade de samtidigt ett nytt förhållningssätt till kunskap.

Som arkeolog måste jag först framhålla att det mest innovativa med denna nya utställning är att museet har valt att återaktivera den välkända Kilian Stobaeus-samlingen. Stobaeus, den förste i Sverige att (år 1721) erhålla en doktorsgrad i medicin, var en flitig samlare och donerade sitt ”Museum Stobaenum” till Lunds universitet.

Genom att ge nytt (musei-)liv åt ett stort antal föremål har Historiska museet arrangerat om det fysiska rummet och gestaltar samlingen från ett annat perspektiv. Som skylten vid entrén säger: ”Universitetet har inte aktivt agerat insamlare med ett uttalat vetenskapligt syfte utan samlingarna avspeglar helt och hållet de enskilda donatorernas personliga urval av föremål. Istället för att beskriva föremålens funktion eller användning i deras ursprungliga kontext, lägger utställningen fokus på de bortglömda donatorernas. Utställningen bör därför inte betraktas som en traditionell etnografisk utställning, utan i första hand som ett minnesmärke över gångna tiders samlande, samt över Lunds tidigaste men till nu okända museihistoria.”

Denna text är betydelsefull. Museet är medvetet om implikationerna av att gestalta en nygammal utställning, som kanske inte fokuserar på det som idag betraktas som mest relevant när man ska ställa ut kulturhistoriska föremål på ett eller annat sätt förknippade med den period då Europa utövade systematiskt våld mot sina kolonier.

Utställningen tar upp tre salar. Vid entrén hittar vi en rekonstruktion av universitetsbibliotekets raritetskabinett (1710–1805): ett vitrinskåp som innehåller bland annat en samisk nåjdtrumma, runstavar, ett par religiösa föremål och ett osteologiskt fragment som möjligen skulle kunna vara en del av René Descartes kranium.

Den intilliggande salen är en rekonstruktion av naturaliekammarens konstskåp. Här möts vi av en sarkofag som – genom museets textskylt – får illustrera en berättelse om katakomberna i Sakkara och en förfalskad mumie, ihopsatt av äkta delar. Den fördes till Sverige av två svenska tjänstemän, Edvard Carleson och Carl Fredric von Höpken, som under sin resa till Venedig och Konstantinopel 1734 inhandlade kulturhistoriska föremål och mänskliga kvarlevor.

Framför sarkofagen hittar vi själva konstskåpet, fullproppat med olika föremål – spjut på ena sidan, solfjädrar ovanför skåpet. De olika storlekarna, formerna och tidslinjerna av dessa artefakter gör samlingen ganska fängslande. Icke desto mindre uppger en medbesökare att det är lite svårt att hänga med eftersom det saknas etiketter bredvid artefakterna. Jo, det kan vara lite utmanande att uppskatta varje föremål utan att känna sig överväldigad av mängden visuell information. Jag anar att museet har gjort detta medvetet, för att visa upp den icke-systematiska karaktären av att klassificera föremål i samlingar från 1700- och 1800-talet.

Med en referens till antiken öppnar det distinkta schackrutiga golvet upp det tredje och största rummet. Det är tillägnat den etnografiska och historiska samling som anlände under åren 1805–1885, efter museets inrättande. Det första som fångar blicken är ett par grönländska kajaker som hänger i taket. Vitrinskåpen i rummet är ordnade efter kuriosakabinettets estetik och är försedda med generösa skyltar som presenterar kortfattade historier om expeditioner och de samlare som donerat respektive föremål. Det finns även andra små vitrinskåp med ett överflöd av antikviteter och information om föremålen i sig, dess eventuella provenienser och hur de kommit till museet. För att nämna några: en kalkmålning från tempel i Abydos som tillhörde Gustaf Ehrenborgs samling, en krokodilmumie från Thebe skänkt av kammarherre Albert Stenbock och en sten som påstås tillhöra ”Cleopatras Cathacomb”.

Vi hittar också tobakspipor från Nordamerika, pilar från Oregon och Eldslandet, en Algonkin-kanot från östra Kanada och en vacker poncho gjord av löv från pappersmullbärsträdet från Nya Hebriderna. Från Oceanien hittar vi även en fiskkrok av samma sort som den krok som 1799 Anders Sparrman skänkte till Kungliga Vitterhetsakademien. Lunds historiska museums fiskkrok, däremot, var skänkt av professorn i naturalhistoria Anders Jahan Retzius 1805 (far till skallindexets upphovsman Anders Retzius).

Utställningen tar upp frågor kring ursprung och autenticitet avseende kulturhistoriska föremål. Den diskuterar kort hur vissa artefakter kan vara repliker eller inspirerade av inhemska tekniker. Till exempel får vi se några artefakter från Oceanien som ursprungligen registrerades som tillhörande kung Hikay (en Māori rangatira-hövding) och några andra artefakter som påstås ha tillhört den berömda Darughövdingen kung Boongaree, men där museet numera ifrågasätter uppgifterna. Detta väcker i sin tur frågor om kulturhistoriska föremåls handel under 1700- till 1800-talet och mervärdet av de berättelser som finns i varje föremåls ursprung.

Berättelserna om 1700- och 1800-talens upptäcktsresande dominerar i utställningen. Världsomseglingsexpeditioner, resor från Lappland till Söderhavsöarna, från Kaledonien till Eldslandet, från Sakkara till Lund. Kända namn framträder på skyltar som vetenskapsmän, utforskare eller donatorer. Som besökare blir jag sittande kvar med flera frågor om donatorerna och samlare. Dessa män (ja, alla är män) deltog i olika kommersiella, akademiska, diplomatiska och politiska nätverk. Vissa hade kontakt med upptäcktsresande, andra deltog själva i eller finansierade expeditioner, men ändå nämns väldigt lite om det på skyltarna.

Det får mig att tänka på James Cooks upptäcktsfärder och kopplingarna till samlingarna här i Lund. Det är allmänt känt att två av Linnés lärjungar var med på kapten Cooks resor. Daniel Solander reste tillsammans med Joseph Banks på HMS Endeavour 1768. Banks var vän med både Solander och bröderna Alströmer från Alingsås. De i sin tur var släkt med Niclas Sahlgren, direktör vid Ostindiska kompaniet. Banks, som senare skapade den berömda Sir Joseph Banks-samlingen och 1773 invaldes som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.

Kopplingen mellan Linnés lärjungar, expeditioner, samlingar och donatorer är väsentlig. Med alla dessa nätverk är det svårt att inte spekulera i att några av de hundratals etnografiska föremål som samlades ombord på HMS Endeavour fyllde en del av de svenska samlingarna. Nog går det att hitta liknande exempel bland donatorerna och samlarnätverken under 1800-talet. Det hade varit fascinerande om utställningen ägnat mer utrymme åt dessa kopplingar.

---

Samlingar som denna kan ses ur olika perspektiv. De mest populära för stunden utgår ifrån 1980- och 1990-talets teorier om förveckling, objektbiografier, ANT och likviditet. Jag har dock inte för avsikt att engagera mig i dessa synpunkter här. Mitt fokus ligger snarare på det som ofta skyms: berättelserna om berövande, exploatering och koloniala arv.

Som antropolog ser jag potentialen hos var och en av dessa historier och hur de skulle kunna förstärka de många rösterna bakom samlingarna. Utställningen försöker följa upptäckarna, föremålens resa och några höjdpunkter i donatorernas liv. En djupgående redogörelse för dessa livsbanors karaktär saknas dock. Det som kommer fram är istället ett dekanterat narrativ som nästan helt utelämnar de dåtida donatorernas maktförhållanden. Även om utställningen konceptualiseras som ett minnesmärke, inte som en traditionell etnografisk utställning, är det inte helt tydligt om utställningen vill ta ställning till den dissonanta karaktären hos dessa samlingar och de koloniala förutsättningar där de skapades.

Utställningen framkallar ett behov av att reflektera över beslut, koncept och samlingarnas hållbarhet. Varför och hur visar museer sina samlingar? Utställningsidén i Lund har en direkt koppling till diskussionerna kring hållbar praxis inom museer. För det första: att återanvända – ”återvinna” – dessa föremål eller samlingar som ett museum förvaltar, för att ge nytt liv eller tänka på en nytt sätt, producerar inte bara en ny källa till kunskap att gräva i utan är också ett aktivt sätt att öka kunskapen om vad det är för kulturhistoriska samlingar som museet förvaltar, vilka föremål som skall visas och vilka föremål som måste återlämnas.

För det andra: utställningen blir en övning i att reflektera kring nuvarande museologisk praxis om vad som anses vara etiskt att utställa. Vad behöver vi tänka på när vi arbetar både med att utveckla koncept och med att göra det tydligt för publiken? Vilka metoder kan vi använda för att göra berättelser om våld och kolonialismens institutionella arv mer synliga? Vilka resurser har vi tillgång till för att berätta andra historier, kanske de som systematiskt utelämnats och glömts bort i museers samlingar?

Utställningen hjälper oss också att reflektera över den infrastruktur och de medel museerna har till sitt förfogande och hur detta påverkar möjligheterna att göra utställningar mer tillgängliga för all publik, särskilt när det gäller digitalt stöd. Den som arbetar i kultursektorn vet att de flesta beslut fattas utifrån storleken på budget. Trots utställningens koncept och intentionerna bakom gestaltningen är det slutliga resultatet nämligen begränsat av tillgängliga medel.

Något som bådar gott för framtiden är Historiska museets förhoppningar att 2026 kunna inviga ”Öppna magasinet”, en plats för forskning av samlingar och föremål. Detta är utan tvekan ett betydande bidrag. Ett öppet magasin kommer att ge fler möjligheter att bedriva relevant proveniensforskning, gräva i samlingarna och upptäcka fler historier som väntar på att bli berättade.

Text och foto: Paloma Berggren

Paloma Berggren är antropolog & arkeolog intresserad av museers koldioxidavtryck och hållbara omvandling.