Snyggt gestaltad kamp om tiden i Jönköping

Irène Karlbom Häll tar med sig tonåringarna till interaktiva utställningen Kampen i Tiden på Jönköpings läns museum. En trög inledning till trots hjälpte spelmomenten till med att väcka liv i de historiska personernas öden och äventyr, och utställningsbesöket blev längre än förväntat.

Jag har redan sett Kampen i Tiden en gång. Då kom jag dock inte åt det interaktiva spel som var en stor del av recensionsuppdraget. Jag kunde redan då konstatera att det var en välgjord och varierad utställning med tyngden på just det utställningar är bra på, att med hjälp av en rad formgivningsmässiga tricks ordna ett möte mellan besökarna och andra, sedan länge döda personer. Och i detta fall även några nu levande.

Utställningen utgår alltså från ett tjugotal autentiska människoöden från ”Homo Sapiens” till namngivna personer med detaljerade historier. Valet av öden har inget att göra med representativitet; det vanliga odramatiska livet skymtar förbi, men uppmärksamheten är på hjältar, offer och undantagsmänniskor, Kampen med andra ord. De nationella minoriteterna får sitt, transpersonerna sitt, etniska minoriteter sitt, funktionsvarierade sitt och pionjärerna inom kvinnofrigörelse och social rättvisa mer än sitt – och det är ju inte mer än rätt.

Formgivningen är mördande bra, som alltid när någon släpper loss formgivarna Igor och Ilkka Isaksson (från forna utställningsgruppen MU). Montrarna är charmigt humoristiska, leken med skalor och det enkla i att vända upp och ned på välbekanta saker funkar alltid. Den formmässiga uppfinningsrikedomen i denna utställning skulle lätt kunna fylla ut en dubbel så stor lokal, och det gäller även berättelserna. Den lyckas också med något som många går bet på när allt från stenålder till nutid ska in i samma formgivningsmall, nämligen att hålla en någotsånär jämn nivå. Hur tävlar en gammal stenyxa, eller ett nutida invant föremål med till exempel 1800-talets överflöd av roligheter? Här krävs verkligen disciplin och förmåga att välja bort.

Texterna är inte riktigt lika virtuosa, tonen är på sina ställen kanske lite tillkämpat ungdomsanpassad, men vad vet väl jag, en femtioplussare, om vad unga vill läsa? Följaktligen släpade jag dit två unga, 14 och 16 år. Deras reaktion på texterna var att de var krångliga att följa. I vanlig ordning var det roligare att göra saker än att gå runt och läsa. Ibland går också sympatin med offerhjältarna överstyr, som i berättelsen om Anna som enligt texten förgiftade sin man då hon var ”kär i en kille”, varpå hon ”misstänktes för mord”. Det var väl ändå mord? Sympatierna är helt på den olyckliga Annas sida – här hade jag uppskattat om man tänkt en gång till.

Hur gick då spelandet? Hyggligt, och det som förvånade och gladde mig var att vi gick igenom ungefär samma process. Efter en inledande fas av: ”Va? Jag fattar inte? Vad menar de?” började det flyta. Några stationer var ur funktion, och det slår hårt mot en utställning där det bara finns en handfull. Det tog också lite tid att identifiera de olika avdelningarna och koppla samman karta och verklighet. Väl inne i tänket rullade det på, men i början kändes det väldigt mycket som en digitaliserad version av de frågeblad och tipspromenader som skolklasser på museibesök utsatts för i generationer. Något man river av och tar sig genom, men risk för att man efter förrättat värv anser sig vara ”klar” och missar självupptäckandet. Men jag förstår att de behövs! Alla som kommer till museer är inte där frivilligt.

Efter ett antal frågor fann dock både ungdomarna och jag att vi valde bättre genom att gissa än genom att läsa texterna. Där hittade vi inte alls svaren, vilket vi alla skam till sägandes hade förväntat oss. Gissning, uteslutningsmetoden och en allmän känsla för vad en man i djurhud, en dam i stor hatt eller en någon till synes samtida figur rimligtvis kan ha upplevt gav bättre resultat än att forska sig fram. På ett sätt var det bra, då det bröt förväntan om att snabbt kunna leta upp ett svar eller en fras. Men jag undrar om det verkligen var meningen? Min gissning är att texter och spel gjorts av olika personer och att spelmakarna använt ett material som senare kortats ned varpå en del fakta försvunnit. För den som kvalificerat sig med ett antal rätta svar (med hjälp av allt fler och allt enklare ledtrådar) väntade en utmaning i en station som automatiskt läste av ens platta.

Jag valde ”labbet” och fick blanda till en vätska, vilket var enkelt. Sedan skulle jag dock välja vilken symbol ”labbet visade”. Jag kunde inte för allt smör i Småland hitta någon symbol, och svor eder tills en av ungdomarna hjälpte mig, symbolen satt på en mycket liten cylinder vänd bort från mig där jag stod. Övningens relevans? Tja, jag lärde mig blanda egen pepparsprej, det kanske kan vara bra att kunna. Bortsett från det klarade jag mig genom hela spelet vann dessutom stort, 57 stjärnor mot 41, var bara tvungen att nämna detta!

Spelet erbjuder med andra ord ingen direkt fördjupning, men kan säkert styra upp besök av trettio mer eller mindre motiverade skolelever. Och grafiken var jättesnygg. Utställningen hade överlag lite olika manér i illustrationerna vilket jag tror är bra och gör den lite mindre känslig när trenderna skiftar. Som permanent utställning är den tänkt att utvecklas vartefter, vilket borde kunna funka.

Ett plus för valet av föremål! En permanent utställning som innehåller brakteater får alltid extrapoäng av mig, även om man valt att kalla dem medaljonger. Och tandpetarhållarna som visar en gubbe och en gumma i bråk om kvinnlig rösträtt är oslagbara. De valda föremålen väcker känslor och samspelar fint med berättelser som ger dem liv. Det är säkert och välgjort.

Sammantaget får Kampen i Tiden högt betyg. Det lönade sig att kämpa sig in i spelet. Jag funderar på hur man skulle kunna eliminera den där första tröskeln. Om jag inte haft en recension att skriva och om jag inte ålagt ungdomarna att hjälpa mig testa hade vi kanske gett upp redan i starten och missat hela upplevelsen. För även om spelet inte bidrog med fördjupning höll det oss kvar i rummen lite längre, och gjorde att vi lärde känna fler av utställningens karaktärer bättre än vad vi annars gjort, det är jag säker på.

Irène Karlbom Häll