Mycket i Titanic: The Artifact Exhibition känns igen från tidigare utställningar, men de bärgade föremålen från Titanic bidrar med ett alldeles särskilt skimmer. Det är en proveniens som trumfar det mesta, menar Simon Ekström.
”Över 25 miljoner besökare runt om i världen”.
”200 föremål från vraket i interaktiva miljöer”.
”En berättelse om världens mest omskrivna skepp”.
Citaten ovan ingår i marknadsföringen för Titanic: The Artifact Exhibition, den stora Titanicutställning som precis avslutat en fyra månader lång visningsperiod inne i en galleria i Täby strax norr om Stockholm. I följande korta betraktelse ska jag summera några intryck från både denna utställning och den systerutställning som för ett par år sedan också visades upp i olika svenska städer.
Så står vi alltså här igen: framför ännu en Titanicutställning. Återigen är vi redo att embarkera det mytomspunna fartyget på dess första och sista, olycksaliga resa. Det är bara någon vecka kvar på utställningstiden och Täby galleria, där besöket äger rum, känns om möjligt ännu större än det för sin tid enorma fartyget. Efter en stunds letande i den stora byggnadens virrvarr av caféer, butiker och vindlade gångar ¬– faktiskt inte helt olikt innandömet på en oceanångare – har jag och dottern till sist lyckats leta oss fram till utställningens början. När vi löser våra biljetter blir vi tilldelad två knappt vykortstora kort med våra nya identiteter som passagerare på Titanic och rederiet White Star Line. Hon blir en uppburen aktris från den tidiga rörliga filmen, Miss Dorothy Winifred Gibson som är på väg hem till New York från en kortare semester i Italien. Själv reser jag som den betydligt mer obemärkte Mr, Daniel Danielsen Grønnestad, en ung norsk man som emigrerat till USA omkring 1900, men som också företagit flera resor fram och tillbaka till det gamla hemlandet.
Det personliga tilltalet är ett grepp som känns igen från den snarlika Titanicutställning (recenserad i Utställningskritik) som, precis som denna, turnerade i Sverige för bara ett par år sedan. Även då var det fråga om ett internationellt utställningsevent producerat av av RMS Titanic, Inc. som visades i samarrangemang med Nordic Exhibition & Event AB. Även annat är sig påfallande likt mellan de två utställningarna. Både nu och tidigare uppmanas besökarna att känna isbergets och havets kyla genom att lägga händerna mot ett gigantiskt isblock som är uppställt i lokalerna. Insmälta i isen syns ett antal handavtryck, nästan som om någon trycker på isen inifrån. I bägge utställningarna gör man också bruk av dels stora väggfotografier, dels noggrant uppbyggda miljöer som ska underlätta vår tidsliga och rumsliga förflyttning till skeppets insida.
Till de återkommande inslagen hör en lång korridor med vita dörrar som är tänkt att föreställa ett av de fashionabla utrymmen ombord som var reserverade för förstaklass¬passagerna. I nära anslutning finns ett antal öppna hytter som även de blir till konkreta påminnelser om resenärernas olikartade villkor under överfarten. Både här och på andra platser i utställningen framträder med all önskvärd tydlighet de rådande klasskillnaderna mellan olika passagerargrupper. De nyss nämnda biljetterna som gav oss tillträde till några alternativa personliga bakgrunder, hytternas skiftande inredning, flera bevarade menyer, framdukat porslin som hämtats upp från sjöbotten och återgivna biljettpriser talar alla samma språk. Titanic var inte bara ett flytande palats för de riktigt välbeställda. Det var också ett flytande klassamhälle som sträckte sig från förmögna industrimagnater och europeisk adel, över andraklass- och tredjeklasspassagerarna, ändå ner till de halvnakna kolskyfflarna i pannrummen som befann sig längst ned på samhällsstegen.
Den tekniska historien bakom det väldiga och hypermoderna fartyget Titanic förenar de två utställningarna. Mycket av det som visas speglar de osannolika dimensioner som präglar så gott som allt med fartyget. En viktig skillnad avslöjas dock redan i den nya utställningens Titanic: The Artifact Exhibition. Här är det som synes artefakterna, de upptagna och bevarade föremålen från olycksplatsen, som står i centrum. I den förra utställningen gavs det största utrymmet istället år berättelserna och de enskilda levnadsödena. Också där var det visserligen gott om föremål. Men det som visades var i första hand antingen verktyg och dokument som hade att göra med fartygets tillkomst, eller sådant som kunnat bärgas från ytan, som kläder och smycken från de överlevandes packning eller enstaka föremål som på döda kroppar eller i livbåtarna.
I den utställning som fram tills nu stått uppställd inne i gallerian utgörs merparten av de förevisade tingen av enskilda föremål och fartygsdelar som faktiskt varit ombord på det sjunka fartyget. De har med andra ord gjort resan ner till havets botten, ändå ned till 3 800 metes djup, och sedan upp igen. I en särskild del av utställningen redogörs för det omfattande arbete som bärgningarna och den efterföljande konservering inneburit. Det betyder att det i en väsentlig mening är fråga om föremål som inte bara kan knytas till fartyget Titanic, utan vars autenticitet också garanteras genom att de faktiskt även varit med om den tragiska olyckan. Merparten av det föremålsutbud som fyller de många rummen bär egen vittnesbörd om den episka förlisningen. Efter alla de böcker, filmer, sånger och utställningar som har producerats i Titanics kölvatten är det en proveniens som trumfar det mesta.
Därför kan även ting som annars inte skulle väcka någon uppmärksamhet omges med ett alldeles särskilt skimmer. Ensamma eller tillsammans visas i några av utställningens små vackert ljussatta glasmontrar bland annat en lösryckt avfallsventil, en varmvattenkran med tillhörande trasig kakelplatta, ett obestämbart litet handtag av trä, en tvålkopp och ett ”fragment av en natursvamp”. Att även dessa skäligen anonyma artefakter behandlas med ett sådant upphöjt allvar beror naturligtvis på att allt som varit ombord på Titanic får del av den morbida aura som har omgett förlisningen alltsedan den där klara vårnatten i april 1912: då nästan femtonhundra personer förlorade livet, medan orkesterns sista toner klingade ut över det lugna vattnet. As the story goes.
Simon Ekström
Professor i etnologi vid Stockholms universitet, och författare till boken Sjödränkt. Spektakulär materialitet från havet (Makadam 2021).
