Krängandet av prylar måste fortsätta

Naturhistoriska riksmuseet är stängt för besökare på grund av reparationsarbeten och fram till återöppnandet i sommar finns nu, för de som vill stilla sin längtan, ett pop up-museum i Westfield Mall of Scandinavia. Väl på plats är det svårt att konkurrera med shoppingupplevelsen och Thérèse Toudert frågar sig om museet i det här formatet överhuvudtaget kan fylla något syfte. Snarare väcker det en ännu starkare längtan efter Naturhistoriska riksmuseet som är något annat, något mer. Ett museum?

Vad ska ett museum vara och hur urholkat kan vi låta det bli? I samband med att den senaste museidefinitionen skulle tas fram så fördes diskussioner om huruvida definitionen skulle vara deskriptiv eller normativ. Den antog till slut en deskriptiv form, vilket på många sätt gör den impotent och betydligt svagare än om den utformats med visioner om vad ett museum faktiskt kan göras till. Detta görande, att museer kan ses som verb och inte substantiv, har museologen Caroline Owman förtjänstfullt lyft fram. Vi gör museer. De är i ständig tillblivelse.

Hur Naturhistoriska riksmuseet tillblev åren 1866–1925 behandlar Jenny Beckmans avhandling Naturens palats. Titeln sammanfattar väl vad ett naturhistoriskt museum skulle vara vid den tiden och museets dåvarande position i Sveriges institutionella landskap. Med sin palatsliknande utformning signalerade Naturhistoriska riksmuseet vikten av vetenskap och folkbildning, men även nationens storslagenhet, den som var beredd att bekosta allt detta.

Monumentala museibyggnader är kostsamma. Det var en realitet då och är det nu. Med allt mindre statlig finansiering i paritet till de ökade utgifterna, och ett märkligt hyressystem på det, har Naturhistoriska riksmuseets underhåll till slut blivit så eftersatt att byggnaden börjat rämna. Därav detta minimuseum i Westfield Mall of Scandinavia. Vem kom upp med den idén, denna placering? Det finns väl knappt någon sämre plats för ett museum än ett shoppingcenter?

När Naturhistoriska riksmuseet lämnade innerstan för Frescati var ambitionen att det skulle förstärka museets akademiska status. Museet som en komponent i innerstadens kommers och underhållningsutbud upphörde, för att bli till ett utflyktsmål skapat av vetenskapliga tjänstemän där den forskning som bedrevs förmedlades i utställning.

Vissa menar säkert att fjärmandet från kommersen var ett misstag, men ett sådant fjärmande behöver inte betyda en alltför stor tillvändhet till akademien, en tillvändhet som gör museet tråkigt. Vem har förresten påstått att forskning är tråkigt? Naturhistoriska riksmuseet har nog väckt mycket forskariver genom åren. Förmår den då väckas i minimuseet?

Jag besöker det tillsammans med mina döttrar. På vägen dit genom gallerian ser elvaåringen en t-shirt med ett motiv hon gillar i ett skyltfönster. Den väcker en shoppinglust hos henne som sedan inte släpper taget. Hon vandrar in i minimuseet, i det här uppkomna läget inte ett dugg intresserad av utställningen, och slår sig ner vid ett pysselbord. ”Jag väntar här” säger hon. Shoppinglusten har trumfat upptäckarlusten.

Min treåring, som kanske är mer av minimuseets målgrupp, blir den som jag försöker lotsa runt. Men det är svårt för henne att hålla koncentrationen för att ta in det som visas. Det är enorm tillströmning av barn. Vissa verkar lämnas utan tillsyn i minimuseet så att föräldrarna bekymmerslöst kan shoppa vidare utan dem.

Det är lätt att få intrycket av att vara i en lekhage på ett ICA Maxi eller varför inte på ett folkbibliotek en lördagseftermiddag en kvart innan stängning. Särskilt om man ser på den stackars museipersonalen, som ser ut som utmattade bibliotekarier som bara kan drömma om att ägna sig åt läsfrämjande insatser, där de sitter bakom kassan i museibutiken.

Museibutiken upptar mer än en tredjedel av utrymmet och det slår mig är att det är därför minimuseet är i ett shoppingcenter. Forskningen vid Naturhistoriska riksmuseet fortsätter som vanligt, uteblivna entreavgifter kompenseras, men krängandet av prylar måste fortsätta. Det museum som görs här är ett museum jag inte önskar någon. Resurser har visserligen lagts ned på utställningen, men i slutändan – till vilken nytta och glädje?

När vi så äntligen lämnar Westfield Mall of Scandinavia är det med en nyshoppad t-shirt till elvaåringen och en treåring vars starkaste intryck under besöket inte var dinosaurierna, som jag lockat med på ditresan, utan de skinande blanka Teslabilarna som var utställda och till försäljning. Kanske överflödigt att framhålla att de inte befann sig i minimuseet?

Thérèse Toudert