Mångfacetterat om trädgårdar på Vandalorum

Just som vårsolen tittar fram efter månader av mörker öppnar utställningen ”Garden Futures – Design som växer” på Vandalorum, ”den första utställningen som ur ett globalt perspektiv utforskar trädgårdens historia, samtid och framtid”. Sara Andrén tar del av en ambitiös utställning som visar hur mångfacetterad en trädgård kan vara.

Det krävs bara en blick på programtexten för att förstå att detta är ett ambitiöst utställningsprojekt. Inte mindre än fyra institutioner står bakom produktionen; tyska Vitra Design Museum och Wüstenrot Stiftung samt nederländska Nieuwe Instituut har producerat utställningen i samarbete med Vandalorum. Det är trädgården som ska utforskas ur globala, historiska, samtida och framtida perspektiv, vilket görs genom en bred blandning av konst, formgivning och landskapsarkitektur. Utställningen vandrar och Vandalorum är det tredje stoppet efter Vitra Design Museum i Weil am Rhein och gemensamt på Designmuseet och Arkitekturmuseet i Helsingfors. Unikt för Vandalorum är att den världsberömda trädgårdsdesignern Piet Oudolf, känd för sina naturinspirerade perennträdgårdar, har skapat en helt ny trädgård för museet.

Utställningen börjar i temat trädgården som paradiset. Det är den kanske mest naturliga – men också förväntade – ingången till trädgården som koncept. Men snarare än blommor, träd, och buskar, möts jag av trädgårdsverktyg, möbler och staket. Det är egentligen bara den mörkgröna färgen i utställningsdesignen (mattorna, soffarrangemanget) som direkt konnoterar till växtlighet. Spadar, grensaxar, vattenkannor och räfsor hänger på väggen i en installation, liksom olika typer av staket. Redan här presenteras ett förhållningssätt till trädgården: det är en natur skapad, kontrollerad och avgränsad av människan. Trädgårdsstolar från olika perioder, skapade av tongivande formgivare som Aino Aalto och Josef Frank, ger en känsla för paradisträdgårdens funktion som fristad och viloplats.

Huvudverket i rummet utgörs dock av en videoinstallation, som elegant och effektfullt visar historiska och samtida palats- och tempelträdgårdar från olika delar av världen. Bildspelet tar formen av en triptyk, där varje del skiftar oberoende av de andra. Renässanskonstnären Hieronymus Bosch verk Lustarnas trädgårdar skymtar förbi, liksom fotografier av ökenträdgården Bagh-e Shahzadeh i Iran och landskapsarkitekten Mirei Shigemoris stenträdgårdar i Higashi-Hiroshima och Kyoto. En harmonisk berättarröst ger ett historiskt perspektiv på människans relation till naturen och trädgården. Videoinstallationen skapar faktiskt en känsla av äkta trädgårdslugn.

Men den som trodde att paradisträdgården var förenad med romantisk eskapism har fått allt om bakfoten. Den introducerande väggtexten till utställningens andra rum bryter förtrollningen: ”Idyllen är en illusion!” Mycket riktigt krävs det bara en blick in i utställningens mest slående rum för att förstå trädgårdens intrikata samspel med samhällsideal, kolonialism och politisk instabilitet. Utställningsdesignen, formgiven av den italienska duon FormaFantasma, kommer här till sin spets. Föremålen, fotografierna och filmerna som ställs ut, visas i ett antal uppställda väggar som till formen liknar odlingslådor. Små fönster i väggarna skapar titthål mellan de olika politiska skeendena såväl som utställningsrummen.

Närmast paradisrummet visas den så kallade Wardianska lådan, ett terrarium i trä som uppfanns när det brittiska imperiet var som störst på 1800-talet. Lådan möjliggjorde att växter kunde förflyttas från kolonierna till Storbritannien – och därmed utgöra nya inslag i de brittiska trädgårdarna. I en annan del utforskas aktivisten Liz Christy och hennes arbete med Green Guerillas i 1960-talets New York. Urbaniseringen i staden gjorde att mindre bemedlade människor förlorade rätten till grönområden, vilket Christy påverkade genom att kasta fröbomber i olika stadsdelar.

Jag blir särskilt uppslukad av flera annonser från tiden kring första och andra världskriget. I en av annonserna, gjord av den brittiske formgivaren Abram Games 1942, syns en spade och grep med bladen i jorden, vars skaft genomborrar ett matbord och omvandlas till en kniv respektive gaffel. Bildtexten lyder ”…every available piece of land must be cultivated. GROW YOUR OWN FOOD. Supply your own cookhouse.” Annonsen tillkom på uppdrag av den brittiska regeringen i samband med att matimporten försämrades under kriget, för att få en större del av befolkningen självförsörjande. Odlingen är här en form av krigsföring och patriotisk akt. Som framkommer av utställningstexterna gav även reklambilder för gödsel och insektsdödande medel upphov till en krigsikonografi. I en iögonfallande tysk annons från 1966, syns en man som med hjälp av ett vapenliknande föremål besprutar sin trädgård – ett bildspråk som skapar obehagliga associationer till kemisk krigsföring. Rachel Carsons banbrytande verk Tyst vår från 1962, där hon lyfte bekämpningsmedlens fatala inverkan på miljön, tycks allt lättare att förstå.

I den tredje delen av utställningen förflyttas fokuset från stora politiska händelser till den enskilda individen och dennas relation till omvärlden och trädgården. Med utgångspunkt i ett antal trädgårdsmästare, konstnärer och landskapsarkitekter (och ska det visa sig: även företag) och deras trädgårdsvisioner handlar denna del av utställningen om trädgården som en testplats för drömmar och idéer. Trädgården framträder genom trädgårdsmästaren, i detta fall personer såsom författaren Jamaica Kincaid, konstnären och filmskaparen Derek Jarman, trädgårdsarkitekten Ulla Molin, konstnären Zheng Guogu och landskapsarkitekten Mien Ruys. Genom utdrag ur dokumentärer, uppslag ur böcker, korrespondens, fotografier och ritningar presenteras en myriad av trädgårdar som gör mig lika delar intresserad som frustrerad. Jag har knappt hunnit bekanta mig med Jamaica Kincaids essä ”Flowers of Evil” där hon reflekterar över förhållandet mellan trädgårdsarbete och erövring; mellan kolonisatören, den koloniserade och trädgården, förrän jag finner mig själv framför datorspelet Age of Empires som konstnären Zheng Guogu utgick från när han skapade fantasiträdgården Liao i Yangjiang, Kina. Trädgården är lika varierad som trädgårdsmästaren som hanterar den, och det är precis det som är poängen. Det är en förtjänst att Garden Futures lyckas visa hur mångfacetterad en trädgård kan vara.

I ena hörnet av rummet presenteras den modernistiska landskapsarkitekten Mien Ruys och hennes kollektivträdgårdar från 1950- och 60-talens Nederländerna. Det är här, bredvid Mien Ruys banbrytande trädgårdar, som Weledas kulturhistoria presenteras med fokus på företagets hållbara odlingsmetoder. Och kanske hade jag inte höjt på ögonbrynen om det inte var för att kosmetikaföretaget också ingår i ett samarbete med institutionerna bakom utställningen, något som framgår i utställningskatalogen där Weleda presenteras som den globala partnern. Jag funderar över gränsen mellan innehåll och reklam, som just här är något oklar. 

Inomhusdelen av utställningen avslutas genom att rikta blicken till vår samtid och framtid. Det centrala temat är trädgårdens betydelse i en tid som kantas av klimatkris och miljöförstöring. I den introducerande texten väcks tanken att trädgården är något som måste integreras i våra samhällen i grunden för att uppnå en rättvis och hållbar omställning, snarare än att se den som en isolerad idyll. Om människan ändå har påverkat varenda millimeter av jordytan, varför inte omvandla vår påverkan till något positivt i stället? Det sistnämnda uppfattar jag som något motsägelsefullt – människans negativa inverkan på miljön ska motverkas genom att människan ska ingripa ännu mer i den omkringliggande miljön. Som om andra mindre människocentrerade scenarier inte var möjliga. Det första verket jag möter vid ingången tycks bekräfta denna idé. Från taket hänger vad som förefaller vara en trädgren men som i själva verket är stol. Designduon Full Grown arbetar med att utveckla träd som växer i formen av objekt användbara för människan. Människan är här trädgårdsmästare och Gud på samma gång; träden existerar och växer i minsta detalj från människans behov.

En vidare blick in i utställningsrummet ger som tur är fler perspektiv på vår komplexa samtid. Rummet domineras av Alexandra Kehayoglous handtuftade jättetextil Meadow, som föreställer hotade vilda blommor på den grekiska ön Milos. Verket är menat att framkalla empati för landskapet hos betraktaren, som även får beträda textilen. Två dokumentärer skildrar arkitektkontoret Stefano Boeri Architettis Bosco Verticale, de uppmärksammade höghusen i Milano där träd och buskar har planterats längs med hela husfasaderna i vad som kallas för vertikala skogar. Det mest radikala inslaget utgörs av konstnären Céline Baumanns ståndpunkt om växternas rättigheter. I kollaget Parliament of Plants har blommor intagit ett parlament och för sin egen talan. Baumanns filosofiska utgångspunkt är en befriande kontrast till designlösningarna som presenteras, just eftersom det utgör ett försök att placera växterna i centrum snarare än människans idérikedom.

Utställningstiteln Garden Futures antyder att besökaren kommer få en inblick i hur framtida trädgårdar skulle kunna se ut. Och faktiskt håller utställningen vad den lovar. I en flera meter lång teckning visas 23 olika förslag på framtida trädgårdar, som alla skulle bidra till en ekologisk och social omställning av staden såväl som landsbygden. På ett lika långt bord framför teckningen syns projekten och idéerna som förslagen är baserade på, samtliga redan införlivade på olika håll i världen. Det är en rolig och tankeväckande sammanfattning som visar hur trädgårdar skulle kunna integreras i samhället med både små- och storskaliga initiativ.

Utanför museibyggnaden fortsätter trädgården, fast denna gång med riktiga växter. Vid mitt besök har den ännu inte vuxit till sig, men formerna i Piet Oudolfs trädgård framträder ändå. Efter att ha spenderat timmar i Garden Futures spatserar jag runt i trädgården och inser hur mycket jag lärt mig. Från palats- och tempelträdgårdar, till krigsföring, fröbomber och datorspel – trädgården som sådan framstår nu som oerhört komplex, rik och mångfacetterad.

Sara Andrén