Skogens programverksamhet nyanserar

Utställningen ”Skogen” på Tekniska museet utlovar en upplevelse av skogen i museets utställningsutrymmen. Här ska besökaren kunna promenera längs stigar och kullar, slå sig ner i mossan, lyssna på skogens ljud och hitta lugnet. Som i en riktig skog – fast inomhus. Men trädstubbarna påminner snarare om ett kalhygge, och konflikterna kring skogen syns inte i utställningen. För en mer balanserad insyn i skogens verklighet behöver man delta i museets programverksamhet, menar Nina Tadsen.

I utställningens första rum möter besökaren trädstammar och stubbar med avskalad bark runt en kulle fri från växlighet, som barn flitigt använder som klätterställning. Under en lysande cirkel som i skiftande färger ska föreställa solen ligger en sjö, eller snarare någon centimeter vatten på en plastfolie. Vatten droppar från det industriella taket och bildar ringar på den svarta ytan. Besökaren kan slå sig ner på en låg bänk med en grön filt som vagt påminner om mossa, och lyssna på abstrakt meditationsmusik.

En skylt berättar om skogens hälsoeffekter, hur frisk luft och lugnande sinnesintryck kan sänka blodtryck och få oss att må bra. Sittplatsen vid den konstgjorda sjön verkar dock snarare som en karikatyr. Det är mörkt, grönska och liv saknas. Museets egna utrop, fotsteg och barnskrik ekar genom utställningen och överröstar meditationsmusiken. Likaså trädstammarna runt kullen verkar sterila och livlösa. Trädstubbarna påminner snarare om ett kalhygge.

Stora fotoväggar försöker få in djur och svampar i utställningen. I ett litet rött hus hörs ljudet av en myrstack inifrån – fast utan att någon myra syns till. I en hörlur på en trädstam låter vatten som rör sig i trädet. Det är försvinnande litet – om det här ska vara en skog så borde det krylla av insekter, svampmycel, mossor och buskar bland levande träd med fåglar och ekorrar. Den här skogen känns död och övergiven.

Är vi storstadsmänniskor så ovana, så långt ifrån skogen att vi behöver en steriliserad version för att uppleva den? En version där vi inte får smuts på skorna, regn på huvudet eller småkryp på benen? Vad säger det i så fall om vår relation till skogen idag?

När skogen blir en abstraktion, något som vi bara besöker ibland, något som kan sammanfattas med trädstammar, lite vatten och en kulle, blir det enkelt att betrakta den endast som råvara. En tillgång som ger material för vår urbaniserade livsstil och som på många sätt ska ersätta fossila resurser för att föra oss till en mer hållbar, grön och klimatsmart framtid.

Denna hållning utvecklas i utställningens andra rum. Här visas exempel på allt som trä kan användas till: moderna byggmaterial, lim, textil och förpackningar, miljövänliga batterier. Museet presenterar teknologi för att förbättra skogsbruket, till exempel en dendrometer som mäter trädets tillväxt med precision. Skogen ska räcka till allt och lite till. Möjligheterna sammanfattas i en framtidsvision med flerbostadshus av trä och ett promenadstråk längs en flod med rent vatten. Jag kan dock inte låta bli att snegla på dåtidsbilden med närmast orörda skogar, ett myllrande djurliv och en självförsörjande gård. Har vi inte gått fel någonstans?

Vägen ifrån denna dåtid berättas i en glob med svartvita bilder som vandrar över vita dukväggar. Rösten berättar om skogens och skogsbrukets historia ända från istidens slut, då både träden själva och människor som använder träden invandrar till Sverige. Från 1600-talet och framåt brukas skogen allt hårdare. En oro uppstår över att skogen inte skulle räcka till, vilket under 1900-talet leder till nya lagar om återplanteringskrav. Moderna skogsmaskiner gör kalhyggesbruk till den dominerande metoden som gäller än idag. Berättelsen slutar med 1993 års skogsvårdslag och principen frihet under ansvar.

Vad händer sedan? I en utställning som riktar sig mot unga borde historieberättande väl fortsätta några decennier till. Var i den här berättelsen är klimatförändringarna och deras följder? Var är krympande gammelskogar och hotade arter? Var är miljöaktivister som kämpar för bevarande och hållbarhet?

Man får leta vidare och lyssna på träden. En trädstubbe berättar hur skogsbruket liknar jordbrukets odlingscykel, men över längre tid. Träden anses mogna att avverkas efter upp till 100 år. Kalhyggesbruk beskrivs som en lönsam, men också kritiserad metod. Att träd naturligt lever mycket längre än 100 år nämns inte här. Andra stubbar berättar om granbarkborreangrepp, stormen Gudrun och skogsbränder. Museet söker balansera skogsindustrins ekonomiska motiv med vetenskapliga fakta. Lyssnaren får veta att trakthyggesbruk och monokulturer må vara kostnadseffektiva och lönsamma, men också tillför en rad problem. Dessa framstår dock mer som detaljer som kan lösas utan större uppoffringar, ofta med hjälp av teknik.

Kritiska perspektiv omnämns, men tonas ner. Det kommer föga fram i utställningen att det idag finns omfattande konflikter gällande hur skog används, om skogar med höga naturvärden får brukas eller inte och hur skogsbruk behöver klimatanpassas. Jag saknar också inlägg om skogens egenvärde och vikten av ett fungerande skogsekosystem för andra djur och organismer. Istället betonas skogens nytta för oss människor.

Visserligen är Tekniska museets uppdrag att lyfta just tekniska framsteg. Utifrån detta gör museet ansträngningar att involvera vetenskap och forskning i utställningen. Stora skogsbolag får dock rätt mycket utrymme i utställningen, bland annat med en intervju med Sveaskogs skogschef. Däremot saknas helt inslag av miljöorganisationer eller aktivister. Med hänsyn till att museet delfinansieras av Stora Enso, en av skogsindustrins största aktörer, är det inte förvånande. 

Fokuset på rationellt skogsbruk och träd som råvara krockar dock med introduktionstexterna som betonar en emotionell, personlig och ömsesidig relation mellan människa och skog. Denna diskrepans understryks av att utställningens utformning snarare betonar vår avlägsenhet från skogens verklighet.

För en mer balanserad insyn i skogens verklighet behöver man delta i museets programverksamhet ”Talbar”, en serie panelsamtal som anknyter till utställningen med diskussioner om skog och skogsbruk. Samtalen modereras av författaren och vetenskapsjournalisten Karin Bojs. Första panelsamtalet samlar DN-reportern Lisa Röstlund, LRF Skogsägarnas chef Magnus Kindbom samt renskötaren och Renskog-konsulten Anja Fjellgren Walkeapää. Moderatorn inleder samtalet med uppvärmningsfrågor om paneldeltagarnas vanor och prioriteter. När var du senast i skogen och varför? Vilka funktioner av skogen är viktigast för dig personligen och för samhället? Bojs insisterande på listor och rangordning blir snabbt tröttsamt. Tydligen är skogen ett komplext tema där många intressen samspelar och krockar, där inte alltid det ena kan prioriteras över det andra. Här finns inga enkla svar.

Bojs egna frågor är inte särskilt kritiska utan inleder olika teman. Den kritiska diskursen uppstår istället mellan deltagarna själva, framför allt mellan Lisa Röstlund och Magnus Kindbom. Här träffar en journalist som kritiskt granskar skogsindustrin på en företrädare för skogsägare som förespråkar och försvarar skogsindustrins metoder.

Även det andra panelsamtalet uppdagar denna klyfta. Här möts Elin Sunesdotter, jurist och skogspolitisk expert på LRF skogsägarna, Patrik Baard, filosof och forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet med fokus på naturetik, och återigen journalisten Lisa Röstlund. Den här gången handlar om vem som äger skogen och belyser konflikter mellan äganderätt, allemansrätt och olika sätt att bruka skog.

På ytan framstår panelsamtalen som en miniatyr av samtidens skogsdebatt. Skogsindustrin framhäver att allt skogsbruk är gynnsam för klimatet, att biologisk mångfald inte är hotad i Sverige och att skogsägarnas rättigheter behöver skyddas. Kritiker lyfter fram vetenskapliga undersökningar som visar motsatsen, uppdagar skogsindustrins motsägelser och förespråkar alternativ för mer hållbart skogsbruk och ändringar i rätts- och ägandesystemen. Rennäringen flikar in och kräver mer hänsyn till deras verksamhet.

Vid närmare blick belyser panelsamtalen komplexiteten i skogsdebatten med många aktörer som alla har olika förutsättningar, krav och framtidsvisioner. Alla försöker på sina sätt göra det bästa för sig själva och för skogen. Problemet är att det råder oenighet över vad det bästa egentligen är. Hur kan skogsägare göra rätt och samtidigt överleva ekonomiskt? Är biologisk mångfald eller klimatnytta viktigare? Är det viktigare att ersätta fossila ämnen med träråvaror, eller att bevara hotade arter? Ska skogen ha juridisk ställning, och i så fall, vem har rätt att tolka och företräda trädens och ekosystemets intressen? Det handlar om olika tidsperspektiv, om forskning som tolkas olika, om värderingar och prioriteter. Det finns inga enkla svar utan debatten rör ideologier och grundprinciper.

Tekniska museet är noga med att betona att de ger utrymme för aktuella diskurser i sin programverksamhet men inte själv tar ställning – en inställning som undermineras av utställningens obalanser. Programverksamheten lyckas dock med att ge den kritiska inblick i skogsdebatten som saknas i utställningen, genom att bjuda in gäster med vitt skilda åsikter och djup kunskap. Moderatorn Karin Bojs ser till att alla röster hörs på jämlik nivå och ger även publiken möjlighet att ställa frågor vid slutet av samtalen.

”Talbar” är ett exempel på vikten av museers programverksamhet för att komplettera och fördjupa utställningar. Panelsamtalen fördjupar ämnet för en intresserad publik. Av publikfrågorna att döma är många närvarande själva berörda av eller insatta i skogsfrågor. De allra flesta besökare till Tekniska museet kommer dock bara att se själva utställningen. För deras skull hade jag önskat mig att fler av de kritiska perspektiv och konflikter som behandlas i samtalen kan få synas i själva utställningen.

Nina Tadsen

Läs även Irène Karlbom Hälls recension: Vackra Skogen brister i detaljerna.

Rättelse: i en tidigare version av artikeln stod det att utställningen Skogen på Tekniska museet delfinansierats av Stora Enso. Stora Enso är Tekniska museets huvudpartner för Wisdome, men har inte sponsrat utställningsproduktionen Skogen. I de fall Tekniska museet jobbar med sponsorer har dessa inte möjlighet att påverka utställningarnas innehåll.