Visuella dopaminkickar på nya NAOM

Museum, konsthall eller boutiquehotell? Vad är egentligen NAOM som under sommaren öppnat i centrala Stockholm? Tveklöst är det en plats för upplevelser med olika temperament och inriktningar – från poetiskt undersökande verk till meditativa installationer i en labyrintisk miljö.

Denna recension skrevs innan NAOM i september 2024 ansökte om konkurs. Läs även Kajsa Hartigs och Johan Lindbloms kommentar kring konkursen.

Det är suggestivt och immersivt. Och i brist på bättre begrepp – modernt. Det första intrycket av NAOM är att kliva in i en väldesignad restaurang och butik. En värd kliver fram och kontrollerar våra biljetter och visar oss mot en rulltrappa avspärrad med grindar. Här infinner sig känslan av att korsa en gräns. När grindarna stängs bakom oss lämnar vi den vardagliga gågatan vid Sergels torg bakom oss och kliver in i något nytt och okänt. Rulltrappan för oss en trappa ner till en slags hallmiljö, som i sin tur leder till en rad utställningslokaler.

I den inledande stora utställningen möts vi av en kaskad av digitala projektioner och ljudkulisser som sannolikt skulle få en epileptiker att vilja lägga sig i fosterställning och längta efter ett tyst, mörkt rum. Vi befinner oss i den Artechouse-producerade utställningen Ase: Afro Frequencies av konstnären Vince Fraser och poeten Ursula Rucker. Form- och bildspråket är till stora delar hämtat från svart kulturhistoria, med afrikanska masker och symboler som återkommer i en mängd färger och former till rytmiskt smattrande beats och poetiska fragment. Artechouse är en amerikansk studio för experimentell konst med fokus på visuella upplevelser och som har gallerier i bland annat New York och Washington. Formatet är ofta ett black box-rum som fylls av projektioner från golv till tak, där besökaren befinner sig så att säga mitt i konstverket.

Innehållet i Ase: Afro Frequencies ger ett repetitivt och pulserande rikt bildspråk som lockar till att utforska verket. Samtidigt ger återkommande symboler som upprepas om och om igen en lätt mättad och överlastad känsla.

Poetiska undersökningar, paradoxala tillstånd och gruppterapi för artificiella intelligenser

Nästa rum innehåller utställningen Oh Lord av Guillaume Marmin och är resultatet av ett samarbete med Observatoire de Paris Meudon och Institut de Planétologie et d’Astrophysique de Grenoble i Frankrike. Verket bygger på en sammanställning av 15 000 bilder från bland annat NASA:s satellit Solar Dynamics Observatory som sedan 2010 skannar solskivan och sänder bilder av dess yta i realtid. Det är ett vackert och stämningsfullt verk där ljud och ljus förenas i ett poetiskt undersökande verk av universums fascinerande fenomen (i relation till människans litenhet).

Vidare till Theresa Reiwers verk Decoding Bias där åtta artificiella intelligenser, visualiserade som hyperrealistiska humanoida avatarer, bjuder in oss att gå med i deras frustrerade gruppterapisessioner. Hur många meningslösa frågeställningar ska vi orka besvara? Hur mycket data ska vi egentligen orka processa? Det frågar sig en av avatarerna som börjar uppleva symptom för utbrändhet, i ett verk med lika delar humor och samhällskritik. Genom att tillskriva de artificiella intelligenserna mänskliga känslor och tillkortakommanden rädslor, sömnsvårigheter och utmattningsliknande tillstånd lyckas sätta fingret på det absurda i den högteknologiska samtiden – både för den digitala evangelisten som skeptikern.

I installationen Robot Synth Musician av Fredrik Gran möter vi två industriella robotarmar som navigerar en semi-modulär rigg fylld av kablar, knappar och reglage. Robotarmarnas koreograferade rörelser skapar en lugn och meditativ upplevelse i kontrast till flera av NAOM:s övriga utställningar. Det är en installation som ger upphov till frågeställningar om växelspelet mellan mänskligt och artificiellt skapande.

En fin kontrast till den stora majoriteten av digitala verk på NAOM är Karolina Henkes relativt traditionella utställning Back to Nature: A Journey to My Inner World. Det är en minst sagt rik inre värld – men som, likt mycket annat på NAOM, lider av att det lätt blir överlastat. Utställningen för en spännande dialog mellan människan och naturen som inte är utan poänger där hela ekosystemet hänger ihop i ett symbiotiskt tillstånd.

Även verket How to Civilize a Waterfall av Hanna Ljung tematiserar människans paradoxala förhållande till naturen i projicerade filmer. Här ställs naturens organiska krafter i kontrast till människans önskan att systematisera och exploatera, skapa ordning men också makthierarkier.

En plats för upplevelser – men knappast ett museum

NAOM öppnade i juni 2024 nära Hötorget i Stockholm och huserar för närvarande på två våningsplan med flera olika utställningar och rum för events. Upplevelsen hämtar inspiration från internationella konstkollektiv som exempelvis japanska TeamLab, kända för sina banbrytande immersiva digitala konstinstallationer. I likhet med TeamLabs interaktiva gallerier där konst och teknik smälter samman för att skapa extraordinära upplevelser, har NAOM utställningar som utmanar traditionella gränser och format. Det är en visuell, labyrintisk miljö där flera utställningar använder sig av digitala och immersiva tekniker för att förstärka besökarens upplevelser. Ibland fungerar det, ibland inte. Det är immersivt, men just hos NAOM trots allt inte särskilt interaktivt.

Något som också påverkar den immersiva upplevelsen i de två källarvåningar där NAOM etablerat sig är den låga takhöjden, som annars är av stor betydelse för immersiva projiceringar och kan göra verken mer spatialt flödande. På NAOM är känslan mer klaustrofobisk. Å andra sidan drar man fördel av de mer labyrintiska lokalerna där man som besökare nästan förlorar rumsmedvetandet på ett (märkligt nog) tilltalande sätt.

Så vad är då NAOM? Förkortningen står för ”Not An Ordinary Museum”. Men det är svårt att ens med bästa vilja kalla det för ett museum. Det är något annat. Det är också vad vi i slutet av besöket också känner; det är synd att NAOM försöker kapitalisera på det höga förtroende som finns associerat med museer.

Oavsett vilken riktning NAOM vill ta framöver, att utvecklas som ett nöjes- och underhållningspalats eller bli ett seriöst museum som bidrar till en hållbar samhällsutveckling, livslångt lärande och ett demokratiskt samtal, så är det inte i första hand som museum vi recenserar besöket. I stället utgår vi från NAOM som en modern konst- och nöjesupplevelse, som tar andra grepp på just upplevelser än vad många traditionella museer gör. Det finns en tydlig tanke bakom helheten och besöksresan, vilket påverkat utbud och utformning av lokalerna, även om det inte är utan barnsjukdomar. Restaurang, bar och butik har tillsammans med utställningarna generösa öppettider när stora delar av målgruppen faktiskt är ledig. Framför allt är konceptet med engagerande, immersiva och visuellt tilltalande upplevelser, vilka potentiellt kan attrahera en yngre återkommande publik, också av intresse för museer. Upplevelser som snabbt fångar besökarnas uppmärksamhet med rikliga dopaminkickar som maximerar hjärnans belöningssystem – och som samtidigt har potential att utvecklas med interaktivitet och ett djupare innehåll.

Sammanfattningsvis är besöket på NAOM inspirerande och definitivt av intresse för mer traditionella museer att besöka. Det är något annat, men tangerar trots allt museernas behov av att förnya förmedlingsformat och upplevelser.

Johan Lindblom & Kajsa Hartig

Johan Lindblom är kommunikatör på Göteborgs museer och konsthall
Kajsa Hartig är avdelningschef för museiupplevelse och samlingar på Västernorrlands museum

Läs även: NAOM redan i konkurs. Kajsa Hartig och Johan Lindblom reflekterar över varför ett besöksmål som NAOM inte lyckades attrahera publik och skapa den kreativa plattform för upplevelser som utlovades.