Hur kan museer arbeta mer traumainformerat? I sin essä redogör Elin Karlsson för konstens roll i bearbetning av trauma och ger exempel på traumainformerat utställnings- och förmedlingsarbete.
Vid besök på Scrovegnikapellet i Padua träder du från de lugna italienska kullerstensgatorna först in i ett klimatkontrollerat rum. Här inne känns luften sval, inte lika fuktig som utanför. Det är också stilla i rummet; ingen småpratar, utan sitter stillsamt och väntar.
Medan du sitter där med de andra besökarna funderar du kanske på vad du snart ska se. På Giottos 700 år gamla målningar, deras blåa pigmentering, och kanske till och med vad Giotto själv kände och tänkte när han var på exakt denna plats för över ett halvt millennium sedan.
Efter fem minuter i väntrummet får du kliva in i kapellet för att se freskerna. Du träder in i små grupper, högst 25 personer, som delar upplevelsen under det blåa himlavalvet. Det luktar så där mustigt som bara kalkväggar nära Medelhavet gör.
Slussystemet finns till för att skydda den temperaturkänsliga interiören, ett sätt att vårda konstverk som används i museer världen över. När vi funderar på hur museer och konstinstitutioner kan arbeta med omvårdnad, undrar jag, kan vi lära oss något av Scrovegnikapellets hänsynsfulla system? Kan vi ta lärdom av omvårdnadspausen och den utomordentliga respekten för konsten och dess fragilitet för att ta hand om oss själva när vi besöker konst?
Jag har länge arbetat med bearbetning av trauma genom kreativitet och har genom mitt arbete sett hur ledord som att pausa, vårda och reflektera är förankrade i traumainformerat förhållningssätt inom de områden som jag arbetar i, det vill säga skapande konst och praktikbaserad forskning. Men hur ser detta arbete ut om vi överför det till förmedlingsverksamheter inom museer? Och hur kan museer ta sin rika kunskap inom omvårdnad av konstverk och överföra mönstret på sina besökare? För att närma mig denna fråga vill jag först förstå trauma bättre och varför vi bör reflektera över traumats roll i våra liv.
The Slave Ship av J. M. W. Turner, 1840, Museum of Fine Arts, Boston (via Wikimedia Commons).
Vad är trauma?
När vi hör ordet trauma tänker vi kanske främst på det våld som fysiskt sårar våra kroppar, det som får oss att blöda, skrika eller fly. Men trauma är mer komplext än så. Jag föredrar Peter Levines definition, som fokuserar på trauma som en somatisk upplevelse. Levine förklarar att trauma är det som var för mycket, för snart eller för snabbt för vårt nervsystem. Trauma är också det som är för mycket under en för lång tid, när vårt nervsystem inte får tid att återhämta sig, utan upplever ett konstant hot. Trauma kan också vara det som inte händer, det vill säga när man inte får den omvårdnad man behöver.
Under coronapandemin blev realiteten av trauma uppenbar för många av oss. När vi plötsligt, ofrivilligt och oväntat, stod utanför våra normala kontexter, utan den samhörighet som i vanliga fall reglerar våra nervsystem, upplevde många vad kan sägas vara ett trauma och förstod därigenom hur det kan vara att leva med trauma. Det vill säga, realiteten av en situation utan klara tidsramar som vi inte valt själva, som kan skapa en djup känsla av distans, av att inte höra hemma, en känsla av hjälplöshet och rädsla för framtiden.
Ofta är den konst vi möter född ur traumatiska upplevelser som konstnären sedan gestaltar. Kanske har själva processen att skapa konsten varit terapeutisk för konstnären. De flesta av oss har haft traumatiska upplevelser, och dessa trauman kan vara olösta, vilket kan orsaka intensiva reaktioner långt senare, i till synes orelaterade situationer – som till exempel vid ett besök på ett museum. Dessutom är museer och konstinstitutioner, både i sin arkitektur och organisation, ofta hierarkiska, vilket i sig kan upplevas som våldsamt för någon med trauma och därför är värt att ha med i tankarna vid förmedlingsarbete.
Konst kan dock också vara ett motgift mot trauma och museer är platser med kapacitet att skapa gemenskap kring delade upplevelser. De är platser som kan skapa en känsla av tillhörighet, vilket kan vara otroligt läkande. Jag instämmer med den amerikanska författaren och kritikern bell hooks, som säger att läkning sker när vi kommer samman i grupp. Att konstupplevelser kan ha en god inverkan på vår hälsa har på senare år fått stöd genom forskningen, till exempel i rapporten Creative Health: The Arts for Health and Wellbeing. I den brittiska rapporten från 2017 lyfts konstens hälsofrämjande, eller salutogena, effekter.
Inom ett traumainformerat förmedlingsarbete lyfts vanligen tre fokusområden: 1) inse allas sårbarhet, 2) slå av på tempot samt 3) fokusera på tillgänglighet. Alla dess steg handlar om att skapa en miljö där personer kan existera med sitt trauma och kunna närma sig situationer med omtanke och respekt för allas unika infallsvinklar. Att arbeta traumainformerat handlar inte om att undvika svåra ämnen av rädsla för att uppröra, utan snarare om att etablera miljöer där det jobbiga kan få ta plats.
Genom detta så kan konsten hjälpa individer att läka. Även MoMA i New York har satt ett stort fokus på konstens terapeutiska effekter, där man sedan coronapandemin också arbetat med traumainformerade förmedlingsmetoder. Inom programmet ”Artful Practices for Well-Being” arbetade MoMA med hur konstupplevelser kan skapa gemenskap med förhoppningen att deltagarna kan hitta läkning. Inom detta program har MoMA bland annat utvecklat arbete som gör plats för allas sårbarheter. Det handlar om att just dra ner på tempot genom långsamma, meditativa guidade visningar och gemensamma läsningar av konsten. De bjuder dessutom in personer till att medverka i dessa samtal som traditionellt sett stått utanför museers hierarkier.
Konstförmedlaren Jackie Armstrong från MoMA har varit central i detta arbete. Armstrong säger att hon märkt att det traumainformerade arbetssättet och konstförmedlingen har gagnat alla besökare, inte bara de med trauma.
För att traumainformerat förmedlingsarbete ska kunna ske krävs en aktiv handling från museet, med en tydlig intention av att centrera trauma i sin verksamhet. Kanske är det för att museer är platser där människor med olika erfarenheter, från helt skilda platser i världen och i livet, kommer samman, både fysiskt och online, som museerna måste inse sin roll och skyldighet som demokratiska aktörer inom ett hållbart samhälle. Detta inkluderar självklart ett ansvar gentemot besökarna, men genom att ta ett traumainformerat ansvar även för sina anställda kan insikter och förhållningssätt spridas, som ringar på vattnet. Museer måste finnas som föränderliga och ansvarstagande platser, som lyssnar på samhälleliga behov snarare än fattar beslut baserade på förutfattade meningar. Inom traumainformerade tankemönster ersätter vi frågan ”vad är det för fel på dig?” med ”vad hände dig”? Man är helt enkelt öppen och nyfiken på de människor man möter och vill lära sig av deras unika perspektiv och erfarenheter.
Om vi inom förmedlingsarbetet till exempel markerar känsligt innehåll i tryckt material eller på hemsidan, ber vi besökare att stanna upp och överväga om innehållet i en utställning passar dem. Detta kräver också att institutionen har reflekterat och övervägt vad verken som visas innehåller, samt att man har tänkt igenom detta utifrån ett traumaperspektiv. Roten till detta arbete är inte att undvika stora, känsliga frågor, utan att modigt närma sig dessa samtal på ett sätt där alla känner sig välkomna att delta. I dessa samtal måste vi mötas som medmänniskor, utifrån ett perspektiv av respekt och omsorg, på samma sätt som vi behandlar de konstverk vi samlas kring.
Elin Karlsson
Dr Elin Karlsson är en svensk-brittisk konstnär och forskare som specialiserar sig på att bearbeta trauma genom konst. I sin doktorsavhandling The Art of the Bodge undersöker hon hur minnen kan utforskas genom autoetnografiskt och traumainformerat skapande, med särskilt fokus på protest och fragilitet.
Essä
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
