Kriget, minnet och nationen

Går det att ta med sig barnen till en utställning om andra världskrigets kollektiva trauman? Peder Lindgren-Björfjäll reflekterar kring propaganda, nationalism och minneskultur utifrån ett besök på kontroversomgärdade Museet över andra världskriget i Gdansk.

Att Museet över andra världskriget (Muzeum II Wojny Światowej) ligger i polska Gdansk är knappast någon slump. Stadens belägenhet för ett expanderande Nazityskland blev det slutliga skälet för Hitlers krigsplaner och livsrum i öster. Efter Versaillesfreden hade staden omvandlats från att ha varit en del av det Tyska Riket till att bli en fristat under överinseende av Nationernas Förbund och därmed en garant för det ny-självständiga Polens tillgång till hamnar vid Östersjön. Genom det återuppståndna Polen löpte även den ”polska korridoren” som gjorde dåvarande Ostpreussen till en tysk exklav. Staden Danzig, som är stadens tyska namn, hade innan kriget en överväldigande tysk majoritet som därmed – med tyska ögon – blev ”berövade” sin ”naturliga” plats inom det Tredje Riket. Staden var utifrån tidens politiska sammanhang, med risk för underdrift, konfliktalstrande. Konflikter och kontroverser har även omgärdat detta museiprojekt snart åttio år efter krigsslutet. Minnena av kriget ställer svårhanterliga frågor till vår samtid. Men innan jag försöker ge mig på att försöka beskriva och reflektera vari dessa kontroverser består i är det på sin plats att nämna sammanhanget för mitt besök: jag är tillsammans med familj med barn i åldrarna 8, 10 och 14 år.

Med barnens ålder i åtanke och med vetskapen om museets tema väcks frågeställningar långt större än inför de flesta andra museibesök. Hur ställer man sig inför uppgiften som vuxen att inte förse barnen med skygglappar inför all världens jävlighet? Speciellt då denna jävlighet inom ramen för en museiutställning faktiskt kan ge perspektiv på den egna tillvaron. Perspektiv som kan vara nog så bra att få med sig även i unga år. Å andra sidan – varför inte vänta lite med berättelser om mänsklig ondska och katastrofer? I relation till en 14-åring kanske inte denna balansgång är alltför svår att gå. Men för en 8- och en 10-åring? Kanske är det tilltron till, och föreställningen om, museet som en trygg plats för kunskapsförmedling som ändå gör att det känns rimligt att se utställningarna. Det ger i alla fall en känsla av bekantskap och kontroll.

Väl på plats präglas besöket av de förutsättningar som vårt sammanhang ger för handen. Omfånget på utställningarna (rejäla 5 000 kvadratmeter), de olika graderna av intresse hos barnen och den egna våndan för att stöta på alltför hemska bilder och berättelser gör att besöket blir till en mer fragmentarisk upplevelse än om jag hade upplevt allt på egen hand. Men är inte detta en ganska realistisk besökssituation på ett museum? Det man väljer att uppmärksamma påverkas av sällskapet, och blotta storleken på vissa museer gör ju att man till slut blir lite matt och fokuserar olika på olika delar av utställningen: vissa fastnar, andra missas eller undviks. 

Den nationella självbildens schismer 

Vad består då kontroverserna i som omgärdat museet? Innan besöket hade jag bara ett hum om vad konflikterna handlat om: det högerpopulistiska partiet Lag och Rättvisa har lagt sig i utställningarnas innehåll samt museets ledning och organisering. Partiet var till exempel ansvarigt för att 2017 byta ut museichefen mot en mer partisinnad sådan. Lag och Rättvisa hade regeringsmakten 2015–2023 och den politiska klåfingrigheten när det kommer till institutioners självständighet (domstolarna har tydligen varit ansatta) är ett genomgående tema i partiets maktutövning. Invändningen partiet haft mot museets inriktning har legat i att det inte präglats av polsk patriotism i mer polsk-nationalistisk anda. Frågan vad detta innebär och hur detta kan avläsas i utställningarna är det som jag bär med mig. Att täcka dessa 5 000 kvadratmeter och försöka tolka huruvida innehållet är tillräckligt (eller inte tillräckligt) ”nationalistiskt” är förstås en utmaning. Jag kan inte min polska historia tillräckligt bra för att med gott samvete ha denna ambition. Dessutom är ju begreppet ”nationalism” undflyende och kan fyllas med olika innebörd. Bra är då att utställningens (eller snarare utställningarnas) tematik är lättbegriplig. Berättelsen om Andra världskriget är uppdelat i tre sektioner: ”The road to war”, ”The horror of war” och slutligen ”The long shadow of war”. 

Att minnas en krossad vardag 

Då energinivån fortfarande var hög, sällskapet någorlunda samlat och det inledande temat ”The road to war” inte innehöll de mest explicita våldsskildringarna blev det denna del som vi upplevde som mest sammanhängande. Innan bakgrunden till kriget tar plats inleds utställningarna med ett par rum som är riktade mot barn och unga. Det ena rummet är utformat som ett dåtida klassrum och de övriga rummen en lägenhet som bebodd av en borgerlig polsk familj, där man genom krigsåren får följa hur nöden gör sig alltmer påmind då boendestandarden drastiskt försämras. På granndörren i trapphuset försvinner namnskylten på en urolog med vad jag gissar är ett judiskt efternamn från ett år till ett annat. Någon med ett annat namn flyttar in. Det blir lätt att föreställa sig det dramatiska i dessa vardagsscenografier från ett nära och omvälvande förflutet. I betraktandet av detaljerna blir det nästan som att bli en fluga på väggen. Denna gestaltning andas allmänmänsklighet – många är vi som nickar till grannar i trapphuset, många känner vi vardagens konkretion genom att se barn traska till skolan. Att krigets krossade denna tillvaro gör det än mer spänningsfyllt.

Att minnas en ansatt nation 

Till skillnad från vardagligheten i lägenheten och klassrummet blir det större sammanhanget i ”The road to war” tydligare då det handlar om Polens utsatta belägenhet mellan de två totalitära stormakterna Sovjetunionen och Nazityskland. Genom Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939 beseglas Polens öde och landet styckas upp i tyska och sovjetiska intressesfärer. Detta händelseförlopp av yttre invasion från de totalitära makterna är tacksamt att gestalta. I en av korridorerna är respektive vägg prydda med ett antal stora nazityska och sovjetiska flaggor. Att som besökare vara innesluten av dessa väggar bjuder på en stark symbolik. I denna del av utställningen presenteras också ett antal sovjetiska och nazistiska propagandaaffischer; ett bekant bildspråk av tidens dogmatiska verklighetsideal som projicerar samhällets konfliktlinjer, framtidsvisioner, övermänniskor och fiendebilder. För dåtidens människor kunde detta bildspråk ha en förförisk och mobiliserande kraft. För en nutida betraktare uppenbaras röd terror och nazistiska utrotningsläger. För dåtidens människor fanns dock en värld att vinna eller åtminstone efter bästa förmåga överleva i. Även om alla inte var övertygade nazister eller stalinister fanns tillräckligt att vinna genom opportunism, förträngning eller tystnad. Den nutida människan har privilegiet att kunna distansera sig från detta bildspråk och dess avgrundslika följder. Det finns en fara i detta privilegium. Som om de begångna brotten av stalinister och nazister skänker oss nutida människor och samhällen någon form av syndabefrielse. För var går gränsen mellan att ödmjukt ta lärdomar av det förflutna utan att riskera salvelsefull och självgod efterklokhet? Lockelsen att paketera in dessa regimer som tillhörande ett dåtida barbari som krossar stater och enskilt liv ligger bekvämt nära till hands. Men det inträffade ligger, om någon nu måste påminnas om detta, inte långt bak i vårt förflutna.

Om utställningen hade slutat i detta skede hade nog de kontroverser som omgärdat museet kanske uteblivit. Det hade då blivit en berättelse där de inledande scenarierna om ett vardagsliv som går under av krig fått sin orsaksförklaring genom omringningen av de sovjetiska och nazistiska regimerna. En på många sätt tilltalande, rak och för all del legitim berättelse. Utmaningen och svårigheten ligger i att berättelsen fortsätter under ”The horror of war”. Detta av den enkla orsaken att kriget omformar människor och samhällen. Att sedan minnas och bearbeta dessa skeenden är för en nation en grannlaga uppgift. Hur speglar vi oss i det begångna hemskheterna? 

Att minnas krigets realiteter 

I de påföljande delarna av utställningen ”The horror of war” och ”The long shadow of war” tappar besöket viss styrfart och blir alltmer fragmentariskt – en kombination av trötthet och vånda inför det som visas. I en av de större utställningsytorna ligger fokus på slagfältet och här dominerar föremål och berättelser från slagfältets verklighet. Denna del av museet berör mig mindre, vilket nog beror på mina egna fördomar, intressen och föreställningsförmåga. Det är något med tanks, stridsflyg och visualiserade anfallsrörelser som gör denna förgångna men brutala verklighet musealt avsvalnad. Som ett avslutat schackparti mellan arméer utrustade med allehanda strategier och resurser. Säkerligen är det så att jag missar den mänskliga aspekten av dessa militära skeenden. Men den obegripligt ångestladdade och kaosartade erfarenheten av att befinna sig på ett slagfält är alltför svår att greppa. Det är då lättare att relatera till en vardagsnära verklighet i utställningsmiljöer som skolan och lägenheten. De moraliska tvivlen artikuleras tydligare av att betrakta propagandaposters bildspråk och känna lockelsen i att distansera och avsvära sig från ett samhälleligt nära förflutet än genom att bese militär utrustning och vapen av allehanda slag. 

Under temat ”The horror of war” ser jag dock formuleringar och bilder som gör att det går att skönja vad kontroverserna kring museet handlar om. Jag fastnar för en lösryckt formulering i en av texterna som lyder något i stil med ”atrocities commited on polish and ukranian lands”. I denna lilla textrad meddelas besökaren att våldsamheterna utfördes på dessa länders territorium – inte av nationaliteterna själva. För självklart är det inte bara våldet på slagfälten som skildras. Bilder och fotografier från det civila lidandet intar sin naturliga roll – vissa av dem, i brist på bättre ord, ”ikoniska”. Till exempel visas bilden på den tioåriga flickan Kazimiera Mika som förtvivlat sitter på knä över sin storasyster som dött efter en tysk flygattack i utkanten av Warszawa. Ytterligare fotografier som visas är en judisk familj som arkebuseras på ett fält, en pojke som sitter i bråte efter bombmattor, tyska soldater som förnedrar ortodoxt troende judar genom att tvinga dem att klippa av skäggen på varandra, tyska soldater som till synes trivsamt sitter i någon lokal och dricker öl efter avklarat dagsverke. En av dessa bilder sätter fingret på dilemmat i att skildra vad kriget gör med alla människor som blir indragna i dess logik. Fotografiet visar deporteringen av Budapest judar till förintelselägren i Polen. På fotografiet inringas och benämns tydligt rollerna som människorna blivit tilldelade i dramat: ”offer”, ”förövare” och ”åskådare”. I detta frusna historiska ögonblick är rollfördelningen glasklar: tyskarna och dess kollaboratörer som verkställer deportering, Budapests judiska befolkning på väg mot förintelse och dess icke-judiska befolkning som låter detta ske. Nog är det så att den historiska verkligheten är mer sammansatt än så. Roller ändras beroende på sammanhang och maktförhållanden. Men oavsett verklighetens komplexitet så är det dessa kategorier vi i efterhand måste minnas och bearbeta på olika sätt. Det historiska minnet blir till stor del en kamp om tolkning, perspektiv och åskådliggörande av dessa roller. 

Under fortsättningen av vårt besök tilltar utmattningen. I kombination med ambivalensen inför den del av utställningen som berättar om förintelselägrens verklighet gör detta att vår fortsätta vandring genom utställningen och historien blir minst sagt osammanhängande. I delen om förintelselägren möts vi av en godsvagn och stora bokstäver som meddelar oss ”TERROR”. Detta är inte som att besöka ett stadsmuseum i svensk stad och glatt ropa ”kom nu barn skall ni få skall ni få se…” Ja vadå? Mänsklighetens avgrund. Det blir alltså svårt att i denna text svårt att återge och reflektera hur denna aspekt av kriget skildras. Det enda jag bär med mig är anblickar av bekanta fotografier med åtföljande känsla av att det åligger medborgaren och människan i mig att inte betrakta denna verklighet som musealt avsvalnad. Andra världskrigets militära slag kan – om man väljer att se det på detta sätt – betraktas som ett avslutat förflutet med vinnare och förlorare. Den materiella vittnesbörden i form av utdaterad militärutrustning gör denna mer sakliga relation till historien än enklare.

I ett av rummen stannar vi dock till lite extra där vi ser en ofantlig mängd porträttfoton av Förintelsens dödsoffer. Så påminns vi om alla dessa enskildheter i skuggan av krig och förintelse bortom Molotov-Ribbentroppakter, idealiserande propagandaposters och förbrukat militärindustriellt krigsmaterial. Som besökare kanske man börjar man ana var spänningarna och konfliktytorna ligger kring utställningens narrativ. Är kriget en fastslagen berättelse vars orsaker och resultat består i dödsbringande ideologier, heroiskt motstånd och militära slag? Eller är den oavslutad i den bemärkelsen att vi kan känna en annan sorts närvaro av det förflutna? En närvaro i form av vardagens gestalter där skolmiljöer, lägenheter och enskilda människors anleten talar till besökaren på ett mer direkt sätt. Enkelt uttryckt: vilka mål och medel väljer en nation i sitt relationsbyggande till detta i tid närliggande traumatiska skeende? 

När vi till slut når den avslutande delen under temat ”The long shadow of the war” är både ben och hjärnor trötta. Detta avsnitt av museet blir i stort sett osedd. Vi når snabbt till ett avslutande rum där en film spelas upp på en skärm. Här sitter vi och inväntar 14-åringen som tar lite längre tid på sig en viss oro infinner sig i att han irrat bort sig i 5 000 kvadratmeter av krig, men pojke återfinns inom kort vid gott mod. På filmen rullas scener från efterkrigstiden upp och förbi flimrar Putin, Islamiska staten, flyktingvågor, polska protester mot Sovjetstyret, Berlinmurens fall med mera. Budskapet är väldigt tydligt: krig, förtryck, frigörelse och motsättningar fortgår in i nutid. Även om Andra världskrigets krigshandlingar är historia är den mänskliga läggningen att befinna sig i konflikt ständigt närvarande. Eftersom delen om krigets skuggor och konsekvenser förblir oupplevda blir istället frågorna som berör svårigheterna i att skildra övergången från ”The road to war” till ”The horror of war” det bestående intrycket. Det går inte att släppa den enkla tanken att krig gör något med människor och samhällen. Att berätta och gestalta orsaker till en konflikt där den klaustrofobiska känslan av att vara innesluten av totalitära makter är på något sätt ”tacksam”. Att sedan minnas, berätta och gestalta hur människor och nation fungerar när de väl är krossade (och befinner sig i konflikt) är en helt annan sak. Kanske det är från denna skärningspunkt alla skuggor faller över oss idag?

Det nationella minnets speglingar 

Så åter till de kontroverser som kringgärdat detta museiprojekt. Eftersom jag var sämre påläst om dessa innan museibesöket söker jag denna information vid hemkomst. I grund och botten tycks denna konflikt handla om motsättningen och balansen mellan två perspektiv: ett mer unikt polskt, där landets utsatthet och lidande under kriget står i centrum, och ett mer inkluderande perspektiv där Polen utgör ett exempel på en den större globala konflikten som andra världskriget utgjorde. Budskapet som utställningsmakarna ursprungligen vill förmedla är alltså av mer universell karaktär där allmänmänskligt civilt lidande står i förgrunden. Syftet med museet och dess narrativ är alltså att röra sig bort från inåtvänd nationalism med betoning på martyrskap och hjältemod (se Clarke & Duber 2018). Var det högerpopulistiska och nationalistiska ”Lag och rättvisa” positionerade sig i denna balansakt är inte alltför svårt att förstå. Den värderingsmässiga konflikten blev högst konkret i juni 2024. Efter maktskiftet i december 2023, då Lag och rättvisas Mateusz Morawiecki överlämnade premiärministerposten till Donald Tusk, valde museet att plocka bort berättelserna om polskt ”hjältemod” i form av familjen Ulma, den katolske prästen Maksymilian Kolbe och militären och motståndsmannen Witold Pilecki. Familjen Ulma gömde judar undan nazisterna men blev upptäckta och samtliga sju familjemedlemmar mördades av Gestapo 1944, medan Kolbe och Pileckis är ihågkomna för deras agerande i Auschwitz. Kolbe tog en annan fånges plats i att avrättas, Pilecki lät sig frivilligt bli internerad för att därefter organisera motstånd och samla underrättelser som sedan kunde nå de västallierade. Ansvarig för installerandet av dessa ”hjältar” från första början var en museiledning vänligt inställd till Lag och rättvisa som hörsammat efterfrågan efter hjältar och martyrer. När sedan partiet förlorade regeringsmakten 2023 ändrades maktbalansen även på museet och berättelserna plockades bort. Detta skapade protester varpå museet svarade med att installationen av dessa hjältar bröt ”berättelsens antropologiska karaktär”. På liknande sätt resoneras kring familjen Ulma: ”placing a large-format photograph of the Ulma family in the ’Road to Auschwitz’ section, which talks about the deaths of prisoners in mass extermination camps, broke the artistic composition and narrative coherence of this part of the exhibition” (Tilles 2024). Det senaste budet i denna historiestrid är att detta upphöjda hjältemod återigen skall få inträda i historien, men nu i linje med museiledningens syn på var inom utställningen dessa hör hemma. Även den avslutande filmens montage av efterkrigstidens globala konflikter har varit omdebatterad och den togs bort från utställningen 2017 men återinträdde i maj 2024.

Om man vill hårdra det kan man betrakta dessa tvister som uttryck för två perspektiv. Antingen Lag och rättvisas patriotism, där kriget består främst av hjältemod och motstånd och som ett avslutat kapitel i en större patriotisk berättelse som inte skall solkas av diverse samtida paralleller. Eller det kontrasterande perspektivet ”berättelsens antropologiska karaktär”, som snarare betonar krigets allmänmänskliga konsekvenser bortom snäv nationell självhävdelse. Att greppa denna motsättning handlar om den mening och betydelse vi vill att det skall förflutna skall skänka oss. Syftar det till att upphöja en nationalkaraktär eller att ge röst till det mer anonyma lidandet och inympa i oss ett pacifistiskt budskap? Var mina sympatier återfinns vad gäller budskap och innehåll hoppas jag framgått av denna text. Men ändå är det något som lämnar en lucka i mig vad gäller detta beaktansvärda budskap. Är det så att både den patriotiska och pacifistiska berättelsen blockerar utrymmet för mer obehagliga, skrämmande och diffusa spegelbilder? 

Att minnas ett trauma

Oavsett perspektiv på andra världskriget kanske det går att hitta en gemensam utgångspunkt i att detta krig innebär ett kollektivt trauma. Till skillnad från individuella trauman traderas kollektiva trauman över generationer och blir en del av ett kollektivt minne. Det ursprungliga traumat som består i ett existentiellt hot mot en grupp övergår i senare generationer till en meningsskapande berättelse. I artikeln ”Collective Trauma and Meaning” skriver socialpsykologen Gilad Hirschberger: ”In this process of meaning-making, a transgenerational collective self is pieced together – a self-transcendent historical identity that provides a sense of continuity between past, present and future members of the group. This transgenerational collective self promotes group cohesion, a sense of group importance and common destiny, and a strong commitment to group identity.” (Hirschberger 2018) 

Följdfrågan blir då: vilket kollektiv och vilken meningsbärande betydelse tar plats i det kollektiva minnet från ett världskrig överfyllt av trauman? Både Stalin och Hitler var mästare på att skapa trauman genom att krossa grupper, samhällen och nationer. Den meningsbärande betydelsen i den patriotiska berättelsen blir av sådan karaktär att minnet av kriget främst består av hjältemod och motstånd uttryckt som del av nationell sammanhållning. I den mer global-pacifistiska berättelsen expanderar kollektivet. Det innebär att meningsskapandet består i att lyfta fram det individuella lidandet syftande till allmänmänsklig sammanhållning och vaksamhet mot att detta kan hända igen. Konflikten på museet kan på ett sätt sägas bestå i vem och vad som bereds plats inom detta bearbetande av kollektivt trauma. Båda perspektiven förenas dock i att de på olika skapar en tydlig mening – även om innehåll och tolkning skiljer sig åt. I utställningen tycker jag mig dock se spår av alternativa berättelser där meningsskapandet blir svårare. Berättelser som inte är så värst vidare uppbyggliga när det kommer till att konstruera sammanhållning, mening och identitet sprunget ur minnet av andra världskrigets trauman. Var finns då dessa tydliga men i mitt tycke blockerade spår och berättelser? 

Jag hamnar återigen framför propagandaaffischerna och tänker på alla människor som hel- eller halvhjärtat fäst sin tilltro till dessa ideal innan historien omvandlade dessa till avgrunder i stället för framtidshopp. Denna skuld gäller både för den flaggviftande allmänheten och de mer strävsamma partibyråkraterna. Hur skamsen man måste ha känt sig efter det att katastrofen var ett faktum. Hur svårt det måste ha varit att erkänna någon egen brist överhuvudtaget. Likadant är det med betraktandet av åskådarmassan i Budapest. Vem vill egentligen spegla sig i denna historia? Det går förstås att tala vitt och brett om civilkurage men i krig och konflikt sätter självbevarelsedriften in och för många handlar det om att rädda sig och de sina. Ur krig och konflikt föds opportunismen sprungen ur i att (för tillfället) själv inte vara utpekad som ras- eller klassfiende. Nog behövs det endast ljumma fördomar och en marginell materiell förbättring för att kunna rationalisera bort den föregående lägenhetsinnehavarens öde. De mänskliga uttryck som kriget gett oss att bearbeta – i form av naiva tilltro på dödliga ideal, mellanmänsklig moral som sätts ut spel och påföljande efterrationaliseringar och självrättfärdigande – bör väl vara en del av ”berättelsens antropologiska karaktär”. För mig blir denna ambition att glänta på en dörr till det allmänmänskliga men samtidigt inte vandra de obekväma vägarna fullt ut. Det hade då blivit annan sorts utställning. Vägarna hade kunnat vara skyltade i riktningar mot ”the road to indifference”, ”the road to opportunism”, ”the road to hope, seduction and guilt” och ”the road to self-justification”. Att ge sig ut på denna vandring skulle försvåra att ge detta kollektivt trauma en mening, varken uppbygglig i patriotisk eller pacifistisk anda. Hur konstrueras identitet och gruppsammanhållning när man tvingas speglas att i dessa mer tvivelaktiga beteenden som slår sin rot under krigsförhållanden? Kanske det går att finna en mänsklig ödesgemenskap i det tvivelaktiga beteendet. Men det är vi mindre bekväma med att dela tillsammans. 

Dessa invändningar mot utställningen kan tyckas orättvisa. Kanske fanns dessa vägar att vandra och vi missade dem bland de många röster som kommer till tals i utställningen. Det är mer än troligt! Och oavsett ambitionerna att tona ner nationalismen är det fortfarande så att kriget främst skildras ur ett polskt perspektiv. Ett land vars befolkning under kriget led något enormt. Det kanske inte går att samtidigt begära en berättelse om mänsklig självrannsakan. Som svensk känns det också förmätet att be om detta. Vi undvek ju traumat genom tvivelaktiga eftergifter till nazityskland. Men bortsett från detta: mina invändningar består främst i att de potentiellt alternativa vägarna som genom att glänta på dörren till ” berättelsens antropologiska karaktär” inte blev tillräckligt uppmärkta. Kritiken landar då i stället i en mer grundläggande och bredare frågeställning: hur hanteras, gestaltas och berättas om kollektiva trauman på museer? Vilken historisk mening och betydelse vill vi utvinna ur dessa trauman? Det är en bred och svår fråga att besvara men likväl viktig. För trauman finns det ju tyvärr gott om. Ett oändligt ”rikt” kulturarv. 

Till sist 

Jag kan inte hjälpa att se utmaningarna med mitt eget besök på museet i sällskap med mina barn som en (kanske banal) allegori liknande de utmaningar som uppstår när dessa frågor lyfts på kollektiv nivå. Samma känslor av oro och vånda uppstår inför att relatera och ge förklaringar till avgrundsdjupa människoskapade katastrofer. Samma vilja och önskan till att samtidigt ge ramar till och försöka kontrollera dessa berättelser. Samma utmattning och avtrubbning som kan uppstå av att både fysiskt och mentalt behöva vandra runt och bevittna lämningarna av dessa katastrofer. Samma impuls och naturliga instinkt till att distansera sig mot detta förflutna. För hur kul är det för en förälder att behöva förklara för ens eget barn att givet vissa omständigheter och förutsättningar kan det vara du som är åskådaren eller en galet indoktrinerad medborgare? Det är en utmaning jag inte är speciellt upplagd för att anta. Jag låter oskulden råda så långt det bara går. Att anta denna utmaning är tydligen något som inte heller nationellt sinnade högerpopulister av alla de sorter verkar mogna för. Nationen syns vara lika skyldig och oskyldig som ett barn är. Det är på den nivån den politiska logiken hos dessa grupperingar till syvende och sist landar i. 

Peder Lindgren-Björfjäll

Litteratur

Clarke, David och Paweł Duber. ”Polish Cultural Diplomacy and Historical Memory: The Case of the Museum of the Second World War in Gdańsk”. International Journal of Politics, Culture, and Society 33:1 (2020): 49–66. https://doi.org/10.1007/s10767-018-9294-x.

Hirschberger, Gilad. ”Collective Trauma and the Social Construction of Meaning”. Frontiers in Psychology 9 (2018): 1441. https://doi.org/10.3389/fpsyg.2018.01441.

Tilles, Daniel. ”Defence Minister Criticises Removal of Polish Wartime Heroes at WW2 Museum”. Notes From Poland, 26 juni 2024. https://notesfrompoland.com/2024/06/26/defence-minister-criticises-removal-of-polish-wartime-heroes-at-ww2-museum/.