Ojämn apokalyps i Göteborg

Väggarna är målade svart och byggda kantigt och spetsigt i diamantliknande konstruktioner. Det är en suggestiv scenografi som möter betraktaren som kliver in i ”Apokalyps – Från yttersta domen till klimathot”, en stor konstutställning som kommer att stå på Göteborgs konstmuseum under ett års tid.

Utställningens ämne är undergång, dystopi och död från 1400-talet till våra dagar.

Att de rum som den huserar i är lite olyckligt konstruerade stör helhetsupplevelsen. Det översta rummet är byggt som ett slags balkong med ett trist metallräcke, varifrån det går att titta ned i nästa rum, som då får en störande takhöjd, vilket skingrar koncentrationen på verken. Men, utställningens scenograf har ändå gjort sitt bästa för att skapa en ödesdiger stämning i dessa rum, som museet dras med för tillfälliga utställningar.

Apokalyps är indelad i tre kapitel, på varsitt våningsplan, med titlarna Hotet från samtiden, Gudarnas vrede och Ruinens brant. 

Det börjar med samtiden, som snarast domineras av verk från andra hälften av 1900-talet, som skrapats ihop ur samlingarna. De flesta av dem är inga starka kort, utan känns lite slumpmässigt valda utifrån temat. Flera av dem är mer av illustrationer som anknyter till temat, men håller ofta inte som konst. Snarare rör de sig i populärkulturella genrer som serier och andra dystopiskt inspirerade bildvärldar, och det är slående hur de olika verken genom sin estetik går att placera exakt i sina respektive årtionden.

1950-talet representeras av svartvita, förenklade mönster i grafik och linoleumsnitt. 1960-talet av popkonst-anspelningar med dödskallar som signalerar miljögift i poppigt glatt collage-måleri. 1970-talet av politisk plakat-satir och frosseri i uppsvällda förvridna kroppar, kön och vätskor, antagligen med syfte att chocka borgerligheten, eller en idé om den. Så kommer 1980-talet med graffiti-stil, alternativa serier och tjocka konturer av svart tuschpenna kombinerat med akryl.

Det är tydligt att verken på första våningen inte är valda utifrån konstnärlig kvalitet, utan mer för att illustrera tidsandan. Av dessa, i ärlighetens namn, ofta ganska horribla samtida verk, drar jag slutsatsen att museets intendenter Kristoffer Arvidsson och Eva Nygårds är mer orienterade i den historiska konsten än den som gjorts från 1960-talet och framåt.

På nästa våning, där temat Gudarnas vrede regerar, finns äldre verk som skildrar den yttersta domen och myllrande grafik och träsnitt som detaljerat förskräcker med bilder av krig, död och syndare som plågas i skärselden. Här finns även 1600-talets barockmåleri med memento mori-symboler som timglas, dödskallar och vissnande blommor, samt lugnare, mer symbolistiska bilder av döden från slutet av 1800-talet. Och några verk från slutet 1900-talet som berör atombomben, som var den tidens stora skräck. En på det hela taget stark del av utställningen.

På våningen längst ned är temat Ruinens brant, vilket gäller de historiska bilderna, men inte lika mycket de samtida. De börjar med målningar från Pompeji, som upptäcktes under 1700-talet, bredvid en serie mer dokumentära målningar och etsningar av Vesuvius vulkanutbrott under samma tid. Sedan följs det av flera nutida verk, som tyvärr genomgående håller en usel kvalitet i jämförelse med de historiska.

Det är också något som är förvirrande i den här utställningens struktur. Det ganska otydligt varför vissa verk ingår i en del och inte i en annan, särskilt när de gäller de nutida inslagen.

Många curatorer vill undvika ett kronologisk berättande, antagligen för att de själva tycker att det är ett uttjatat sätt att arbeta. Men då många av verken i utställningen är kraftigt bundna till föreställningar, estetik och trender i sin tid, så hade det i detta fall varit mer pedagogiskt att inordna materialet kronologiskt. Nu sker istället en sortering som känns ofärdig och tvingar in läsningen av enskilda verk under rubriker som riskerar att begränsa förståelsen av dem.

Till ytterligare förvirring bidrar dessutom att verken bara åtföljs av titlar på väggarna, och ingen mer information. Det hade till exempel varit intressant att veta om den skräckinjagande etsningen av mördade bönder som hänger i ett träd är en gestaltning av ett verkligt inbördeskrig under 1500-talet, eller bara en fantasi som konstnären målat upp.

Ett samtida exempel på när det faktiskt blir obegripligt utan paratext, är Inka och Niclas Lindergård runda fotografi av något slags ljust stoft fotograferat mot en lila havshorisont i skymning från 2018. Vad händer i bilden? Det finns ingen information om det. Titeln ”4K ULTRA HD III (NASA)” gör inte betraktaren klokare. Bilden är visserligen vacker och relaterar till romantikens måleri med sin dramatiskt mörka himmel, men vad är det för lysande pulver som flyger omkring? Jag gissar att det finns en konceptuell idé bakom, som nu aldrig förmedlas.

Vissa verk behöver helt enkelt en förklarande text till, något som, i detta fall och flera andra, inte heller återfinns i den annars välskrivna katalogen, som innehåller flera tänkvärda texter av forskare och museianställda.

Utställningen Apokalyps har kommit till genom extern finansiering från Riksbankens jubileumsfond, med syfte att göra humaniora och samhällsvetenskap tillgänglig för en bredare publik. Två forskningsprojekt inom idéhistoria ligger till grund för arbetet, ett om katastrofmedieringens historia, och ett om relationen mellan religion och vetenskap under 1500- och 1600-talet. Det är två mycket intressanta ämnen, men dessa kunskaper hade kunnat komma fram bättre i utställningen, i utförliga verktexter till exempel. Nu måste den intresserade publiken köpa katalogen för att förstå de historiska sammanhangen.

Detta är trots allt en gediget gjord och tankeväckande utställning. Men det manar till eftertanke att det alltså krävs en privat finansiär utanför det kommunala museet för att få resurser till den research som ger en sådan här utställning nödvändig tyngd.

Slutligen är ju idén om undergång och återfödelse inte begränsad till de fyra patriarkala religionerna; zoroastrismen, kristendomen, judendomen och islam, utan återfinns i kosmologier världen över. Hur hade då en sådan här utställning sett ut med en global utblick? Det greppet är nog för stort för Göteborgs konstmuseum. Men med tanke på att oron inför klimatkastrofer och krig är aktuell över hela jorden idag, så kanske vi får se temat återkomma på Världskulturmuseet framöver.

Sonia Hedstrand

I den här recensionen har jag koncentrerat mig på hur utställningen är konstruerad, rumsligt och pedagogiskt. För att läsa mer om de enskilda verken, gå till mitt konstkritikbrev: https://soniaskonstkritik.ghost.io/ris-och-ros-till-undergangskonsten/