Slaveriutställning i Washington mitt i striden om den amerikanska historien

I skuggan av Donald Trumps återkomst till Vita huset pågår en strid om hur USA:s historia ska berättas. Jonas Cullberg har besökt National Museum of African American History and Culture i Washington och utställningen ”In Slavery’s Wake”, som lyfter fram den transnationella slavhandelns arv – en berättelse i skarp kontrast till Trumps och hans anhängares bild av amerikansk historia.

Det är en smällkall januaridag när jag besöker National Museum of African American History and Culture i Washington D.C. Ett knappt dygn har gått sedan Donald Trump svor presidenteden i samma stad och installerades för att styra USA för andra gången. Tiotusentals av landets mest hängivna Trump-supportrar hade rest hit för att bevittna det historiska ögonblicket från parken National Mall, men i sista stund flyttades presidentinstallationen inomhus, med hänvisning till det kalla vädret. De flesta av de inresta Trump-väljarna från Ohio, Idaho, Florida och andra platser fick inte plats och drev besviket och planlöst runt på stan. 

Dagen efter installationen passar de på att turista lite, och fotografera de pampiga patriotiska monumenten kring National Mall. De flesta Washington-bor håller sig hemma eller har rest bort för att slippa vara i stan i samband med installationen. Varken Trump eller hans väljare är populära i huvudstaden. Han fick knappt sju procent av rösterna här. 

Väldigt få – jag räknar till två stycken under mitt besök – av de hitresta Trump-väljarna med ”Make America Great Again”-toppluvor har letat sig till National Museum of African American History and Culture den här dagen. Däremot passar ett tiotal soldater från Nationalgardet, som bevakade presidentinstallationen dagen innan, på att titta på utställningarna, fortfarande klädda i gröna uniformer. 

Museet öppnade 2016, två månader innan Donald Trump vann valet första gången. Det fokuserar till stor del på ämnen som presidenten helst inte pratar om: den afroamerikanska historien, från 1500-talets slavskepp vidare till segregation, Ku Klux Klan och 2000-talets Black Lives Matter-rörelse.  

Trumps politiska huvudbudskap har alltid varit ett nostalgiskt löfte om att göra USA ”great” igen, och ta tillbaka landet till en mycket löst definierad svunnen storhetstid. Han har konstant tonat ner eller suddat ut USA:s över 200 år långa historia av slaveri i sin version av den amerikanska berättelsen. I sitt installationstal talade han i stället om hur ett ”radikalt och korrupt etablissemang” har förrått det amerikanska folket och hur det ”lär våra barn att skämmas över sig själva”. Där syftade han på skolundervisning om brott mot de mänskliga rättigheterna i den amerikanska historien, som utrotandet av ursprungsbefolkningen och slaveriet. Runt om i USA har konservativa politiker och aktivister lyckats förbjuda böcker som tar upp dessa mörka kapitel i historien från skolor och bibliotek.

Under de veckor som gått sedan Trump flyttade in i Vita huset igen har han med hjälp av Elon Musk och Tesla-miljardärens armé av unga ingenjörer snabbt gett sig i kast med att kraftigt skära ner USA:s institutioner. Det har också påverkat landets museer. Trump har stängt ner all verksamhet som är inriktad på det som i USA kallas DEI – diversity, equity and inclusion (ungefär mångfald, rättvisa och inkludering) – på statliga institutioner. Smithsonian Institution, USA:s nationalmuseum som består av ett stort antal av landets främsta museer, tvingades i slutet av januari stänga sina DEI-program. Trump införde samtidigt ett tillfälligt stopp för allt statligt stöd till museer, arkiv och bibliotek, men det upphävdes i domstol. Ett annat av presidentens omedelbara kulturpolitiska utspel gäller att återuppta planeringen av en ”nationell trädgård för amerikanska hjältar” med statyer föreställande 250 av Trump utvalda inspirerande personer ur den amerikanska historien, lagom till landets 250-årsjubileum nästa sommar. 

En helt annan och för USA mindre smickrande aspekt av historien står i centrum för en ny utställning på National Museum of African American History and Culture. Den heter In Slavery’s Wake och kretsar kring hur den transnationella slavhandeln format världen.

Idén till utställningen kom efter att Global Curatorial Project – en internationell grupp kuratorer och akademiker – analyserade ett nittiotal utställningar om slaveriet från olika delar av världen. Gruppen kom fram till att utställningarna tenderade att ha ett lokalt perspektiv och ofta missade att berätta om hur slavhandeln omfattade en lång rad länder. In Slavery’s Wake är därför ett samarbetsprojekt mellan flera av de länder som var inblandade i slavhandeln: USA, Brasilien, Senegal, Sydafrika, Storbritannien och Belgien, och ska turnera mellan dem efter att ha visats i Washington. 

Utställningen kopplar tydligt ihop slavhandeln med den europeiska koloniseringen av Afrika, som intensifierades efter att slaveriet avskaffades i USA 1865. Titeln ”In Slavery’s Wake” är flertydig. ”Wake” kan syfta på efterverkningar, en båts kölvatten, en likvaka, och att vakna upp. En videoinstallation av filmaren Tiffany McNeil i utställningens första rum tar fasta på ordets många betydelser, och visar havsscener blandat med historiska och samtida bilder av antirasistiska demonstrationer och fattiga guldgrävare i Västafrika. 

Fotledsbojor och moderna handklovar, båda tillverkade av brittiska Hiatt & Co. Foto: NMAAHC.

Utställningen visar upp artefakter, filmer och konstverk kopplade till den transatlantiska slavhandeln. Kartor visar hur slavskeppen färdades över haven och pekar ut de institutioner – som banker, universitet och försäkringsbolag – som gynnades av slaveriet. En tre meter hög järnvåg från Bahia, Brasilien, som användes för att väga varor producerade av slavar på 1700-talet och möjligen även slavarna själva, står mitt i utställningsrummet. I en monter finns fotledsbojor som användes på slavar, tillverkade av det brittiska företaget Hiatt & Co, vid sidan av moderna handklovar som tillverkas av samma företag idag. 

Att berätta om hur slaveriet fortsätter kasta skuggor över vår tid är en viktig del av utställningen. I en film intervjuas invånare i Africatown, ett samhälle i  Alabama i den amerikanska södern. Africatown grundades 1866 av före detta slavar som hade kidnappats från Afrika och förts till USA på det allra sista slavskeppet som anlände till landet. Läget intill Mexikanska golfen, som gjorde området så attraktivt för transport av slavar, passade också perfekt för att frakta petroleumprodukter efter att stora oljefynd gjorts i den amerikanska södern. Området runt Africatown är nu fullt av petrokemiska industrier som orsakar cancer och andra hälsoproblem hos slavättlingarna. Intervjuerna med invånare i Africatown är en del av ”Unfinished Conversations”, ett projekt med muntlig historia med 150 slavättlingars berättelser som utgör en av komponenterna i utställningen.  

Det är tydligt att människorna bakom In Slavery’s Wake velat visa en bild av slavarna som människor med egen agens, och inte bara som offer. Här berättas om slavuppror och om hur kulturella uttryck uppstått i spåren av slaveriet, som capoeira, en kampsport förklädd till dans, uppfunnen av slavar i Brasilien. 

In Slavery’s Wake fungerar bra som ett komplement till den mäktiga permanenta huvudutställningen på National Museum of African American History and Culture. På huvudutställningens åtta våningar skildras hur afroamerikaners historia kantats av rasistiskt våld och avhumanisering, framsteg och motreaktioner. Historien följer ingen rak linje. USA:s första svarta president – bilder från Obamas installationsceremoni möter besökaren på museets sista våning – följdes av en kraftig motreaktion från övervägande vita väljare i form av Donald Trumps valsegrar 2016 och 2024. National Museum of African American History and Culture är också en del av den krokiga linjen: Den historia som skildras på museet och i In Slavery’s Wake är mycket mer ifrågasatt och kontroversiell idag än när museet öppnade för snart ett decennium sedan. 

Jonas Cullberg