Kära läsare av Utställningskritik!
Inför höstens utställningar och program vid landets museer infinner sig en blandning av känslor inför det fysiska och det digitala museibesöket. Jag längtar efter att vara på plats för att se och uppleva utställningar igen, men är samtidigt van att ta del av, och uppskattar många gånger, en digital pedagogik och utställningar som visas på skärm i 2D och 3D-format. Den digitala utvecklingen som har skett under det senaste året skulle knappast ha ägt rum i ett så pass snabbt tempo utan coronapandemin, och jag hoppas att vi kan fortsätta utnyttja all denna kunskap när museernas fysiska dörrar återigen står öppna.
Ett bra exempel på hur coronan har tvingat fram nya, konstruktiva utställningsmodeller är ”Fleeting – Scents in Colour” på Mauritshuis i Haag. Denna utställning består av en liten låda med konst och doftextrakt som går att beställa hem och uppleva i vardagsrummet. Utställningsproducenterna Carin Kallenberg och Björn Ehrlemark har tittat, doftat och skrivit en text för en svensk publik.
Men Utställningskritik innehåller nu också recensioner av fysiska utställningar.
Hallwylska museet i Stockholm visar just nu en utställning om homosexuella mäns möten i stan från mitten av 1800-talet och framåt. Konstvetaren Alexander Svedberg skriver om hur han imponeras av försöket att visa upp en undanträngd del av Stockholms historia.
Två av Stockholms moderna arkitekturklassiker uppmärksammas just nu på plats. Men lyckas utställningarna på Skogskyrkogården och Kulturhuset ta tillvara på de möjligheter som detta medför? Carin Kallenberg och Björn Ehrlemark skriver om arkitektur som ställer ut sig själv.
Ett museum för selfies låter kanske som ett kommersiellt jippo. Men efter att ha övertalats att besöka Milajki Style FactOH!ry i Göteborg är utställningsproducenten Irène Karlbom Häll inte längre så säker.
I två nya böcker diskuteras de konflikter om identitet, vithet och normer som pågått i Sverige under de senaste åren. Men på vilket sätt påverkas museerna och kulturarvssektorn av de pågående kulturkrigen? Det frågar sig idéhistorikern Klas Grinell.
Själv har jag av Utställningskritiks redaktionsråd blivit ombedd att skriva om min kuratoriella praktik, som bland annat innefattar arbeten med tillfälliga platsspecifika verk i det offentliga rummet. I texten lyfter jag fram hur mellanrummet mellan plats och verk framkallar starka kroppsliga affekter.
Den tredje artikeln i serien ”Pärlor ur arkivet” är vald av utställningsproducenten Liza Carlefred, som också är ordförande i UtställningsEstetiskt Forums styrelse.
Ta hand om er, och god läsning,
Susanne Fessé, chefredaktör för Utställningskritik
