Utställningsproduktion och kritik på en utbildning i museologi

AnnCristin Winroth är lärare på kandidatutbildningen i museologi vid Umeå universitet. Efter tio års undervisning delar hon med sig av sina reflektioner om hur studenterna på kursen har förhållit sig till utställningsproduktion och utställningskritik.

Som lärare vid branschutbildningen för museer och kulturarv vid Umeå universitet vill jag utifrån mina erfarenheter från en kandidatutbildning dela med mig av några reflektioner om studentaktivitet och relationen mellan kunskap och praktik inom utställningsmediet. Reflektionen utgår från två högskolekurser (7,5–9 hp) som är avhängiga varandra. Den första kursen handlar om utställningsteori och -analys och förekommer tidigt i utbildningen (termin 2). Den andra kursen, som sker under termin sex mot utbildningens slut, behandlar i en fördjupning texter i och om utställningar på publika museer. Den första kursen har skapats och utvecklats av flera personer verksamma inom utbildningen genom åren, nämligen den tidigare adjunkten Peter Lundqvist, professor emerita Kerstin Smeds och under ett decennium jag själv. Filosofiska frågor om vad en utställning är och syftar till varvas med ytterst konkreta frågor som övningar i löpande laborationer om föremåls förändrade symbolik och kommunikation. Detta görs genom att laborera med juxtapositionering – det vill säga att placera ett ting i olika positioner till andra ting – författandet av föremålstexter och granskning av publicerade recensioner. Mina reflektioner nedan handlar om att öka kännedomen om kurser och flagga för ökad samverkan mellan museisektorn och studenter. På så kort tid som sex veckor får studenterna en grundläggande förståelse för utställningsmediets komplexiteter, prövar på att skapa intressanta utställningskoncept och tar pulsen på utställningskritik genom analysövningar. Utifrån en granskning av befintliga utställningar och recensioner har vi lärare och studenter bland annat landat i att många utställningar fortfarande lider av (onödiga) textproblem, och att många recensioner med fördel skulle kunna utveckla diskussioner om konkret form och tredimensionella uttryck, om texters funktion och betydelser samt tydligare relatera till utställningshistoria och samhällskontext. Detta skulle kunna ske i enlighet med de punkter för att utveckla utställningskritiken som Hege Børrud Huseby presenterade under sitt seminarium vid Sveriges Museers årsmöte 2013.

Teori i kreativ verkstad
Undervisningssalen har förvandlats till verkstad och datorer har gett plats för kapa-plattor (skumkartong för modellbygge), limpistoler, glasspinnar, färg och mycket mer. Studenterna på termin två är i full gång med att skapa egna utställningskoncept i form av idéer, manus och modeller. Det vilar ett engagerat lugn i lokalen och små fragment till utställningsdelar ligger på tork. Några studenter googlar efter tapeter eller golv som kan skrivas ut och användas i deras tredimensionella modeller. På tavlan längst fram finns spår av förra veckans omröstning av utställningsteman. Studenterna har under två veckor funderat över vad de anser utmärker en bra utställning och förslag på utställningsteman som vi sedan har diskuterat och röstat om. Ledorden som gruppen i stort hat enats om används även i reflektion av de färdiga koncepten: ”Tydligt budskap. Aha! Det var värt det! [Besöket] Utmanar. Väcker känslor och nyfikenhet. Lär en något!”

Jag och den andra läraren Caroline Owman intog roller som representanter för en museiledning. Vi frågade studenterna: ”Är temat fröet till en utställning i enlighet med era ledord?  Upplevs det här temat överraskande, följt av ett wow eller aha? Varför? Eller varför inte? Eller är temat något mer kulturellt förväntat för museet fast gestaltat på nya sätt?” I en process bestående av omröstning i flera steg diskuterar vi tillsammans med studenterna varför det ena uppslaget nog passar bättre i form av en film eller en coffee table-bok än som en utställning där det handlar om att dra nytta av den tredimensionella potentialen. Och i slutet av detta pass innan alla blivit övertygande om vad som är mest intressant diskuteras punkter som bland annat Børrud Huseby adresserat: Hur kan vi tänka form i relation till just det här temat? Hur kan vi relatera temat till en museihistorisk kontext? Till museernas samhällsuppdrag? Är det ett brett, smalt eller originellt utställningstema för en kulturhistorisk utställning?

Vårterminen 2019 skapade studentgrupperna så skilda koncept som en utställning om fermenteringskultur med plats för workshops, en kulturhistoriskt influerad utställning om havets botten, en om uteplatser med ett uttalat normkritiskt perspektiv, en om kulturhistoriska föremål från Västerbottens länsmuseum utställda som en konstutställning och en på temat döden, vilket vi har noterat är ett återkommande tema genom åren, men som gestaltas på olika sätt. Vi i ”museiledningen” gick igång på temat standardmått, men förslaget höll inte måttet vid den sista omröstningen.

Under sex veckor blandades teori och praktik i övningar och uppgifter som syftar till en vernissage med färdiga koncept i manus och modell. Under arbetsprocessen blir studenterna ofta förälskade i sina projekt och modeller. Detta är lite oväntat för dem själva, trots att vi lärare berättar om just den aspekten, att förälskelsen liksom ingår i denna process. Den emotionella relationen till modellerna, som upplevs vara i fullstor form, sker som ett resultat av den komplexa lärandeinsats som studenternas engagemang enskilt och kollektivt har bidragit till. Den höga prestationsnivån i relation till tidsomfånget kan nog delvis förklaras med pedagogiska teorier som behandlar vikten att förena det kognitiva, känslomässiga och sensomotoriska inom lärande. Alla steg i Benjamin Blooms taxonomi ingår och syntetiseras, där ”förståelse” gynnar ”tillämpning” som leder till ”analys”, ”värdering” och ”skapande”. Möjligen sker det mer cirkulärt än som steg på en trappa, som det annars vanligen refereras till i Blooms reviderade modell för inlärningens olika steg och dimensioner.

Men graden av engagemang handlar enligt min mening också om den glädjefyllda och tveeggade utmaningen att arbeta med just utställningsmediets komponenter. Som lärare är den här kursen en av mina höjdpunkter inom hela utbildningen. Det är ett privilegium att å ena sidan få coacha och diskutera idéer, lösa ut rekvisitionslappar och handla piprensare, lera och färgpaletter och å andra sidan tala om verkligt viktiga och komplexa ting som produktion av kunskap och estetik, att relatera innehåll till form, skapa fokus och en aktuell relevans för både musei- och samhällskontexten.

Texter i och om utställningar

Hur kan vi bidra till kunskaper och färdigheter om utställningstexter? Hur kan former för utställningskritik utvecklas på ett varierat sätt samtidigt som det spetsas till? Under båda de kurser som nämndes inledningsvis övas studenter i analys av texter i utställningar och texter om utställningar i relation till klassiker som Margareta Ekarvs antologi Smaka på orden, Beverly Serrells Exhibit Labels och den norska KAM-rapporten ”Nye perspektiver på kritikk av utstillinger”, som utkom för två år sedan som en redovisning av ett projekt om olika sätt att bedriva utställningskritik på. Ett önskemål som våra kursdeltagare uttryckt mer än en gång är att det borde publiceras en uppföljare till Smaka på orden och vidare litteratur om utställningsrecensionen som genre, vilka även inkluderar de digitala utställningar som vuxit fram under pandemin. Under kursen får studenterna träna på att redigera befintliga utställningstexter, granska texters innehåll och roll i utställningar, samt granska publicerade recensioner och pröva att skriva egna.

Granskningen av recensioner har inte genomförts systematiskt eller som ett fullödigt projekt, utan handlar om att göra nedslag i arkiven under det senaste decenniet. Trots bristen på en enhetlig metod och omfång tycker vi oss ha sett en del tendenser i dessa recensioner som kan användas för en vidare diskussion. En del recensenter beskriver och går i klinch med temat för utställningen men fokuserar väl mycket på själva temat och använder sitt utrymme för att beskriva egna tankar om ämnet. Andra berättar en del om själva resan till museet, hur det var att ta tåget och kliva av på perrongen i museistaden. Åter andra lägger fokus på de känslor som uppstår i mötet med utställningsrummet. Ganska få recensenter låter detaljer om föremål och tredimensionalitetens unika kommunikationsform få rejält med utrymme. Ännu färre kommenterar texternas utformning, placering, stil och kommunikativa förmåga.

På kursen har punkterna ovan bland annat mynnat ut i reflektioner om att både former för utställningskritik och antalet aktiva skribenter behöver blir fler. Vissa former av recensionstexter bör bli lite tyngre och relateras mer till akademisk forskning med ett borrande i teori, begrepp och perspektiv. Andra synpunkter kan handla om att recensenten tydligare bör adressera att recensionen eller anmälningen kommer att handla om specifika infallsvinklar och inte andra. Nedan listar jag en del återkommande punkter som tagits upp på kursen. Eftersom flertalet av dessa är redan under lupp och kontinuerligt diskuteras i Utställningskritik handlar det här mer om att hålla diskussionen levande och visa möjligheter för eventuella samarbetsytor mellan undervisning, forskning och museibranschen:

• Många recensioner anses vara bra sett till beskrivningar av utställningen och den egna upplevelsen. Även utställningens relevans sett till tema och aktualitet i samhället behandlas.
• Tema versus form. Recensioner tar avstamp i innehållet och svävar ut i diskussioner om temat. Det leder till frågor om recensenters val av utställning och vilka betydelser det får: Är det bra eller mindre bra att redan vara insatt i utställningens tema sedan tidigare för observation av relationen mellan tema och form? Vad riskerar eller vinner kritiken på om det saknas en förförståelse utställningens budskap?
• Det är ibland svårt att veta om beskrivningen av utställningens tema är recensentens egen eller om det är information som finns i själva utställningen.
• Recensionen fokuserar för lite på tredimensionalitet.
• Recensionen fokuserar för lite på utställningstexter och texters interaktion med ting.
• Recensenten skriver ibland för lite om de egna utgångspunkterna och eventuellt fokus.
• Recensenten beskriver känslor, vilket ibland är bra men kan bli vagt om de egna utgångspunkterna inte är tydliga.
• Recensenten skriver lite om den utställningshistoriska kontexten.

Förutom om att berätta om erfarenheter från våra utbildningar vill jag med denna reflektion uppmana till fler dialoger och samarbeten mellan akademi och museibranschen. Det kan handla om att kontakta oss för gemensamma projekt eller seminarier eller att bjuda in studenter till att granska utställningar – digitala som fysiska. Eller varför inte bjuda in till en utställningsgranskning innan själva öppnandet av en ny utställning?  Vi tycker att det, i likhet med det norska projektet, vore intressant att skapa samarbeten eller projekt för ett gemensamt utforskande av kritikerpositioner med förankring i hela det avlånga landet.

AnnCristin Winroth

A.W. är lektor i etnologi och museologi vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper vid Umeå universitet.