In genom museets bakdörr

I den personliga boken Closed on Mondays summerar Dinah Casson sin långa karriär som utställningsdesigner med att försöka öppna bakdörren till museet. Carin Kallenberg och Björn Ehrlemark har läst den.

Folk är nyfikna på vad som händer på museet när det är stängt. Evenemang där besökare har fått sova över i utställningssalarna har blivit fullbokade direkt. Liknande bakom kulisserna-teman har skildrats i både Hollywoodfilm och i barnboken Tuppenkuppen, där huvudpersonen bryter sig in på Göteborgs konstmuseum för att hänga upp sin konstnärspappas tavla.

Closed on Mondays – Behind the Scenes at the Museum är en bok som riktar sig mot samma nyfikenhet. I inledningen anstränger sig författaren Dinah Casson för att klargöra vilken typ av bok det inte är. Den ska varken vara en akademisk avhandling i museologi eller en handbok i designmetodik. Den ska inte vara en illa dold kavalkad av hennes eget designkontors bästa projekt. Och inte heller en framgångsrik utställningsdesigners memoarer.

Charmen med Closed on Mondays är dock att den är just alla dessa saker på samma gång. Den har ett tilltal som är direkt, kunnigt och personligt. Inte sällan börjar ett resonemang med ordet ”jag” men slutar i en fotnot. Casson skopar ur ett referensbibliotek av museer, konstnärer och historiska kontexter, men också ur sina egna erfarenheter från en lång karriär av uppdrag från brittiska prestigemuseer.

Utan att drunkna i facktermer lyckas Casson visa sin förståelse för hela den apparat som ligger bakom en utställning, men hon tar sig även an publikperspektivet. Hon pekar på det helt uppenbara på ett sätt som gör att du faktiskt ser det, oavsett om det är för första eller tusende gången.

På det sättet hoppar texten från en anekdot till en annan utan anspråk på att vara heltäckande eller djuplodande. Samma grepp går igen i bildmaterialet, som till stora delar är mobilbilder tagna i stunden av författaren själv. Foton som minnesanteckningar av en situation, men från början inte tänkta att publiceras. Det är motljus och suddigt och alldagligt men samtidigt väldigt konkret. Kanske är det därför de säger så mycket mer än arrangerade proffsbilder. Utställningarna är alltid befolkade av livs levande besökare, på plats och upptagna med sitt. Bilderna är tagna av en anledning, vilket gör att vi bjuds med in i reflektionen som kom i samma ögonblick de togs. De stödjer resonemangen utan att forcera det.

Closed on Mondays består av en handfull tematiska kapitel som kan läsas som fristående essäer. Det längsta och tyngsta av dessa handlar om samlingar och deras konsekvenser – exempelvis om hur kolonialism blir kulturarv. Det kortaste och mest minnesvärda är en och en halv sida om betydelsen av en bra garderob.

Cassons argument är att publiken genom att hänga av sig kläderna investerar ett visst mått av intresse och förtroende i museibesöket, vilket institutionen bör svara upp mot, både genom att ta väl hand om besökarnas kappa och deras uppmärksamhet. En trivial insikt kanske, men författaren är som bäst just när hon sätter ord på de ofta outtalade antaganden som museer och utställningar är byggda kring. Ibland bekräftar hon dem, ibland petar hon försiktigt på dem för att se om de bör ruckas på.

Bland de konventioner som ifrågasätt finns bland annat tabut kring fönster i museirum. De är trevliga, menar Casson, och ger dessutom besökaren möjlighet att orientera sig och göra kopplingar mellan utställningen och den fysiska plats som hon befinner sig på. Hon argumenterar också för värdet av faksimiler och kopior, utifrån sitt eget arbete med den högteknologiska rekonstruktionen av grottmålningarna i Lascaux som öppnade 2016.

Andra kapitel utgår från alldagliga observationer som vecklas ut i både finurliga och konsthistoriskt underbyggda resonemang. Om sådant som skyltning eller ramar: varför är tavelramarna varken med i katalogen eller på vykorten, när de har så stor inverkan på hur en målning uppfattas? Om de nu kan skäras bort ur sammanhanget, varför är det otänkbart att byta ut dem? Och om ramen bokstavligen är en viktig del av kontexten, varför får vi aldrig veta något om dem, ens när de saknas, har restaurerats eller förvanskats?

• 

• 

För att illustrera vad hon pratar om visar Casson hur samma målningar av William Turner gör en resa från ram till ram. De syns i salongsanpassade förgyllda ramar i konstnärens ateljé i mitten av 1800-talet, ställs ut med odekorerade 1960-talsramar på MoMA och visas helt ramlösa på Tate kring millennieskiftet. Samtida målningar av Damien Hirst skickas åt andra hållet, när de ställs ut på ett 1700-talsslott och hela rummet därmed bildar ram åt den prickiga minimalismen. Casson passar därefter på att skamlöst pitcha en egen utställningsidé om att låta samma konstverk visas i olika ramar för att lyfta fram deras betydelse.

Blicken är varken intendentens eller konstnärens, utan rumsgestaltarens. Just därför bidrar det med nya vinklar på såväl utställning som verk. Läsaren behöver inte hålla med om slutsatserna för att dras med av att det är småmysigt, underhållande och ganska lärorikt på vägen.

Closed on Mondays vill släppa in oss genom bakdörren och visa museet bakom kulisserna, men varken som handledare eller som granskande inspektör. Kanske liknar upplägget mest av allt en guidad som man kan dra sina egna slutsatser av. Som lyfter på ridån utan att förta scenmagin.

Vilket öppnar för frågan om vem boken är skriven för. Aktiva kollegor till Dinah Casson kommer säkert känna igen sig, oavsett om de muttrar eller fnissar med. Studenter på väg in i yrket kan tilltalas av den lägre tröskeln till ett ämne som utifrån kan verka traditionstyngt och regelstyrt. Den sympatiska tonen kan också göra boken till ett julklappstips för Utställningskritik-stammisar som vill att nära och kära ska förstå vad de sysslar med till vardags. Eller varför de aldrig kan gå på museum på fritiden utan att tvångsmässigt titta bakom, under eller innanför.

Carin Kallenberg och Björn Ehrlemark 

C.K. och B.E. producerar utställningar och publika program genom initiativet Arkitekturens Grannar.