Supporterkultur på museum

Medelhavsmuseet har lyckats nå nya målgrupper med sin utställning om fotbollssupportrarna Ultras. Lennart Palmqvist besöker en enkelt iscensatt utställning som väcker intresse för fotbollens politiska betydelse i länderna runt Medelhavet.

Medelhavsmuseet i Stockholm visar nu utställningen Ultra – Fotboll och politik vid Medelhavet (till och med 8 januari 2023).

Utställningens fokus är framför allt på Ultraskulturen, fotbollskulturen med politiska förtecken i de nordafrikanska länderna med några inslag från Israel och Turkiet. Ansvarig curator/producent för utställningen har varit Karl-Johan Cottman med medarbetare. Materialet, som visas i utställningen, är till övervägande delen ett resultat av den franske fotbollshistorikern Sébastien Louis och den italienske fotografen Giovanni Ambrosios mångåriga dokumentationsprojekt av Ultras i Europa och Nordafrika.

Den heterogena Ultrasrörelsen med sin antiauktoritära stil härleds oftast till Italien på 1960-talet. Där uppstår termen Ultras som namn på de organiserade supporterklubbar, som förutom att stödja sina lag berikar upplevelsen av matchen med en organiserad koreografi i form av körer, flaggor, banderoller med budskap, rökbomber, smällare, trummor med mera. 

Utställningens innehåll fokuserar främst på hur de organiserade supportergrupperna i Nordafrika stundtals engagerat sig politiskt med budskap som framförs på läktarna.   

För iscensättning och scenografi av utställningens form har relativt enkla lösningar valts. Utställningen visas i ett galleri för tillfälliga utställningar med fönster som vetter mot Fredsgatan vilket gör att en viss del av det utställda syns för förbipasserande. Galleriet nås genom två mindre förrum och dessutom finns en mindre filmsal intill galleriet. Den förklarande berättarformen slås an redan i det första förrummet för att fånga besökarnas intresse. I en kort introduktion berättas hur Ultragruppernas framväxt i Italiens fotbollskultur på 1960-talet blir förebilder för Ultrasrörelsen i Nordafrika på 2000-talet. Föremål som dekaler, halsdukar i klubbfärger, foton och texter introducerar Ultrasfenomenet.

I följande lilla rum berättas om Ultras i Israel och Palestina. I huvudgalleriet finns sex bord utplacerade med dokumentation av Ultras läktaraktioner i filmsekvenser som spelas upp i små liggande montrar, med informativa faktatexter intill och ljudillustrationer i hörlurar. I några montrar finns även ett antal kultföremål med kopplingar till Ultraskulturen insamlade av Sèbastian Louis: dekaler, pyrotekniska hjälpmedel, flaggor i olika färger, banderoller med mera. På de svagt orangegula väggarna hänger några större affischer och ett antal belysta färgfotografier med motiv från supporterläktare. Såväl montrarnas filmer som foton och texter på väggarna berättar om några omtalade politiska aktioner i bland annat Algeriet, Egypten och Turkiet där Ultras supportergrupper lämnat arenaläktarna och deltagit i demonstrationer med våldsamma förlopp.  

I det lilla filmrummet intill galleriet visas parallella filmsekvenser som mycket övertygande demonstrerar den visuella kraften i läktarkoreografin och låter betraktaren ana upplevelsen av den emotionella dimension som otvivelaktigt skapar både en stark gemenskap och en social identitet vilket kan ta sig politiska uttryck!  

Ingen möjlighet för besökaren till interaktivt deltagande i utställningen ges. Ett bokbord mitt i rummet med ett generöst antal utlagda böcker om Ultras ger dock besökaren möjlighet till fördjupad insikt om fotbollskulturen och Ultrasfenomenet.

Vad kan vi lära av utställningen? 

Utställningen visar med tydlighet att fotboll inte endast är en oförarglig del av populärkulturen utan kan i vissa sammanhang även kanalisera och aktivera politiska aktioner. 

Eftersom denna utställning endast fokuserar på Mellanösternvarianten av Ultras aktiviteter är det svårt att jämföra med Europa där Ultras har många anhängare i till exempel Tyskland, Frankrike, England med flera länder och även i Sverige och Östeuropa. I Europa är den politiska dimensionen numera närmast helt nedtonad och inte lika uttalad som i Nordafrika, Turkiet, Palestina eller Israel. Den finns dock på vissa ställen, särskilt i Ryssland och Ukraina! Viktigt att påpeka är även att fotbollen spelat en politisk roll långt innan Ultrasrörelsen kom till Mellanöstern. Detta hänger naturligtvis samman med att rättighet till demonstrationer varit ytterst inskränkt under hela 1900-talet. Alla politiska protester var svåra att genomföra. De stora fotbollsklubbarna i Mellanöstern är nästan alla grundade med en politisk avsikt, politik uppges närmast vara inskriven i fotbollens DNA. Vare sig den var antikolonial, antimonarkistisk, republikansk, nationalistisk eller grundades för att avsiktligt stärka bestämda etniska identiteter. Genom fotbollens tydliga politisering blev fotbollsarenan med dess möjlighet till massmöten utgångsplats för flera revolter och politiska demonstrationer. Det skulle onekligen ha varit spännande om utställningen på Medelhavsmuseet givit ett helhetsperspektiv på fotbollens betydelse i arabvärlden bland annat för kvinnans frigörelse med damfotbollens framväxt under 2000-talet i många arabländer bland annat i Libanon och Palestina!

Sammantaget är utställningen mycket intresseväckande vilket tydliggörs när många besökare slår sig ned vid bokbordet för att ta del av mer dokumentation om Ultrasfenomenet.

Ämnet för denna utställning har naturligtvis ytterst svag anknytning till museets inriktning på Medelhavsländernas äldre kulturer och historia. Detta har självfallet givit upphov till upprörda kommentarer av företrädare från museets egentliga ämnesområde. I dagens museipolitiska överväganden är det dock rimligt att med ett utvidgat museibegrepp ge plats för dagsaktuella ämnen även om innehållet avviker från de befintliga samlingarna. På det sättet breddar museet besöksunderlaget på ett mycket fördelaktigt sätt, vilket hittills varit tydligt i den nu aktuella utställningen. Medelhavsmuseet kan glädjas åt många nytillkomna besökare utan att störa de ordinarie samlingarna. Museets ’ordinarie’ besökare får dessutom genom upplevelsen av denna utställning möjlighet till ett vidgat perspektiv på kulturen i medelhavsområdet.

Lennart Palmqvist

L.P. är arkeolog, museolog och kritiker.