Spårvägsmuseets efterlängtade återkomst

Spårvägsmuseet i Stockholm har i sina tidigare lokaler inte varit mycket mer än öppna magasin. Lennart Palmqvist är glad över att museet äntligen fått tillräckligt med utrymme och resurser för att berätta hela historien om stadens skiftande möjligheter till resande över tid.

Eftersom industrimiljöer har blivit en del av kulturmiljövården och museernas ansvar känns det logiskt när ett museum blir en del av en industribyggnads rumsliga identitet och samtidigt bidrar till identifikationen av en plats. Det är just vad som skett med den lyckade placeringen av Spårvägsmuseet i en av arkitekten Ferdinand Bobergs byggnader i gasverksområdet i Hjorthagen i Stockholm. Den homogena industrihistoriska inramningen och den klassiska tegelbyggnaden från 1892 skapar en särskild förväntan hos besökaren.

Redan vid entrén i den stora hallen är den visuella effekten anslående. Ett antal autentiska historiska spårvagnar och bussar möter den besökandes blick och identifierar platsen och inredningen av det arkitektoniska rummet. Till all lycka bestämde sig arkitekterna som arbetade med byggnadens renovering för att bevara de karaktärsfulla fönstren från 1800-talet. De fick nytt glas och sprider nu ett behagfullt dagsljus i lokalerna.

Museets utställningar är uppdelade på fyra plan. Från entréplanet leder en bred trappa placerad mitt i byggnaden upp till de övriga tre planen. Hiss finns dessutom. I en liten praktisk folder får besökaren en informativ översikt av museets utställningar.

Entréplanet innehåller fyra spårvagnar, en buss och en tunnelbanevagn i den främre delen av utställningsrummet. Där finns även reception, butik och café samt en fungerande minitunnelbana som löper utmed rummets ena långsida. I den bakre delen av detta plan finns möjlighet till viss aktivitet, bland annat att ”köra” buss. I fyra stora montrar visas uniformer från slutet av 1800-talet fram till nutid. Fotografier, originalskyltar och andra föremål fyller ytorna mellan de historiska fordonen. Väl fungerande och ambitiöst utformade texttavlor är placerade i anslutning till föremålen. De utvalda spårvagnarna och den buss som finns på detta plan har dock mycket begränsat publikt tillträde av bevarandeskäl.

Den museala och stadshistoriska tidsresan som museet presenterar kan med fördel startas på plan fyra. Där ges möjlighet till en kronologisk rundvandring i Stockholms kollektivtrafiks historia. Utställningsgestaltningen är i viss mån traditionellt uppbyggd där de historiska föremålen illustrerar trafikutvecklingen. Men ofta ger framställningen ett mer kalejdoskopiskt intryck med interaktiva inslag och presentationer av människor som varit yrkesverksamma under olika tider. Vi möter ett antal personer i tidstypiska kläder/uniformer framställda av aktörer i filmbilder i naturlig storlek presenterade med namn och funktion. Rikhaltiga inslag av välgjorda modeller i montrar, linjekartor och arkivmaterial utställda i ljusa arkivmontrar bidrar till den välkomponerade utställningen. De för ett kulturhistoriskt museum så viktiga hands-on-inslagen innebär att besökaren lättare minns besöket som en positiv upplevelse och gärna kommer tillbaka. Möjlighet att pröva på att ”köra” tunnelbana och spårvagn finns på detta plan genom tre förarhytter, delar av itusågade vagnar. På varje utställningsplan finns dessutom flera spännande interaktiva stationer.

Ett museum som behandlar transport kan inte enbart visualisera det förgångna och det nuvarande. Historien måste även projiceras på framtiden. Ett citat av Per-Anders Fogelström illustrerar detta: ”Staden blir aldrig färdig, fullbordad. Den förvandlas oavbrutet, förnyas och förändras. Samtidigt är den evig, på något sätt finns allt det förgångna kvar, lagrat.” (Stad i världen, år 1968).

På plan tre fortsätter berättelsen om delar av den tidigare kollektivtrafiken med visualisering av såväl sjötrafik som hästbussar och hästspårvagnar. Här finns även en barnpedagogisk lekhörna med möjlighet att pröva på att köra en färja. I den bakre delen av detta plan finns original av hästspårvagnar och en hästbuss uppställda.

Nästa plan är endast hälften så stort som de övriga tre. Här presenteras två äldre bussmodeller och en pendeltågsvagn. Här finns även en läshörna för barn kompletterad med föremål från kollektivtrafikens värld.

De tidigare lokalerna som härbärgerat Spårvägsmuseets samlingar i Stockholm har inte varit mycket mer än öppna magasin. Visserligen charmiga sådana, men utan plats och resurser att berätta hela historien om stadens skiftande möjligheter till resande över tid.

Det nya Spårvägsmuseet är därför ett mycket välkommet tillskott till Stockholms stads- och trafikhistoria. Sammanfattningsvis är museets ambitiösa satsning på att berätta Stockholms bitvis komplicerade historia om de skilda färdmedel som använts i lokaltrafiken från 1650-talet och framåt både lyckad och spännande. Många av Spårvägsmuseets systermuseer i Europa har samlat en stor mängd spårvagnar och ibland bussar som ofta visas i tidigare spårvägsstallar. Hannovers spårvagnsmuseum har mer än 100 insamlade spårvagnar! Stockholms nya spårvägsmuseum har valt att förmedla en helhetsbild av hela den moderna trafikhistorien för Stockholm vilket enligt min mening är mer fascinerande och ger en mer komplett och varaktig upplevelse.

Att kombinera historien, nutiden och framtiden gör det till en fantastisk utmaning att driva ett museum där vi kan lära av historien, uppleva nutiden och hitta en vision av framtiden. Med hjälp av modern datorteknik har spårvägsmuseet påbörjat ett projekt där framtiden trafiktekniska utmaningar kan skönjas. På plan fyra finns ett generöst utrymme för tillfälliga utställningar och en föreläsningssal. Min förhoppning är att de kommer att användas som platser för utställningar, diskussioner och möten om framtidens tekniska transportlösningar.

Lennart Palmqvist

L.P. är arkeolog, museolog och kritiker.