Mångtydigt om runor på Upplandsmuseet

Hanna Bendz besöker en lågmäld, välgjord utställning om Sveriges runstenstätaste landskap. Utställningen Tyde den som kan på Upplandsmuseet tar ett begränsat utrymme i anspråk men lyckas ändå erbjuda en heltäckande introduktion till fenomenet runstenar.

Sverige är Nordens runstenstätaste land och Uppland är Sveriges runstenstätaste landskap. Detta har Upplandsmuseet tagit fasta på i utställningen Tyde den som kan. På en förhållandevis liten yta – ett rum avgränsat med bågformade skiljeväggar samt en korridor – får besökaren ta del av en både innehållsrik och varierad utställning, med hög densitet och genomtänkt urval av information och föremål. Utställningstiteln är hämtad från en runristning som är återgiven i entrén och som avslutas med dessa ord. Uttrycket blir då också ett tillfälle att berätta om att runorna hade speciella krafter och inte kunde tydas av vem som helst. Upplandsmuseets besökare får dock lite hjälp på traven, då det finns lappar på väggen att plocka med som översätter runorna till latinska bokstäver.

Balansen mellan digitala inslag, artefakter och informationstexter är avvägd på så sätt att inget av inslagen upplevs dominera. Filmerna berättar om oväntade fynd, om vissa speciella resor som några stenar varit på och om hur runstenar ute i landskapet tas om hand. I en lur på väggen hörs inlästa runtexter. Ett interaktivt, barnvänligt inslag är den vägg med ett antal luckor som visar bilder på runristade föremål. Innanför luckorna finns information om föremålen och samtidigt som luckan öppnas tänds en lampa på väggkartan intill och visar fyndplatsen. Föremålen är uppdelade i två grupper, dels från den tidiga runperioden under folkvandringstiden och dels från senare vikingafärder i öster- och västerled. Det är en variation som innehåller både humor och magi och även en del välkända exempel, bland annat från Hagia Sofia och Pireuslejonet.

På den motsatta väggen finns en monter med ett urval artefakter. Det är främst bruksföremål, i många olika material och som tillsammans med luckornas exempel illustrerar att runskriften var i bruk i sammantaget över 1500 år. Det innebär att dess praktiska användande tangerar och överlappar den tid när den plockades fram som en historisk företeelse, för vetenskapliga och nationalistiska syften. Denna runornas senare historia belyses i utställningens textmaterial, som därmed låter runorna fungera som ett prisma som belyser många och skilda aspekter av samhället över lång tid.

Ett tiotal planscher avbildar några utvalda runstenar och förklarar dess betydelse. Även här ser urvalet ut att vilja visa på en variation i runornas uttryck och syfte. På en tidig runsten från 500-talet håller en figur upp händerna mot betraktaren i vad som liknar en varnande eller magisk gest. Här finns också en lång släktkrönika som slutar med att en mormor ärver sitt barnbarn, och som närmast ser ut att ha syftat till att dokumentera och informera.

Upplandsmuseet tar väl vara på sitt lokala uppdrag: en text klistrad på ett fönster visar var en runsten står på museets gård, och besökaren kan också plocka med sig en karta som visar de runstenar som finns på promenadavstånd från museet. En tisdag i varje månad bjuds på olika forskarföredrag på temat.

Väggarnas texter är på svenska medan engelska översättningar finns att låna från pärmar på väggen. Texterna är sinsemellan ganska olika; vissa framstår som riktade till nya läsare på området och andra för dem med mer förkunskaper. Ett fåtal tolkningar framstår som väl långt dragna, eller kanske saknar jag något led i förklaringen. Men det är en mindre invändning för en så välgjord utställning. Dessutom ger den ett befriande lågmält intryck. Urvalet av föremål och information passar väl samman med helheten och de interaktiva inslagen berikar utan att distrahera. Det kan varmt rekommenderas sommarens Uppsalabesökare att passa på att se den.

Hanna Bendz är MA i idéhistoria och har en fil.kand. i konstvetenskap.