Vackra Skogen brister i detaljerna

”Skogen” är en stor ny utställning på Tekniska museet som sticker ut bland de andra. Tekniska (som museet föredrar att kalla sig) är något vi associerar med maskiner, fordon, industri, möjligen datorer, menar Irène Karlbom Häll. Med en utställning om Skogen, vår väldigaste naturresurs, vidgar museet ramarna för vad som förväntas av det. Lyckas det?

Budgeten på 9,5 miljoner gör det svårt att skylla från sig. Tekniska museet är och förblir den stenrika kusin som alla andra hatar, bara öppettiderna kan få de flesta museer att dö av avund. Från 10 till 22 varje dag, arrrgh! Båda våra största dagstidningar (DN 1, 2; SvD) har för ovanlighets skull recenserat, och det är positivt i sig. Men båda recensionerna har varit ljumna. Skogen är en stor satsning som ligger rätt i tiden, men ovationerna uteblir.

Skogen på Tekniska museet. Foto: Anna Gerdén, Tekniska museet.

Vad fattas då? Det inledande stora rummet är otvivelaktigt vackert och poetiskt. Helheten, filmiglon, spegelhuset, trädet i sin pelare, filmerna som täcker väggarna. Dammen med vattenspegel faller formmässigt lite ur i sin kantighet men är en vilsam plats. Idén är att erbjuda besökaren det mikrokosmos man annars inte ser på sin skogspromenad, men den idén kräver tydligare förklaringar. Troligen har man velat undvika störande skyltar men det kommer oundvikligen att göra att många missar stora delar av innehållet.

Foto: Anna Gerdén, Tekniska museet.

Om miljön är idel harmoni och det varierade ljuset flyter fint, är den specialdesignade ljudmiljön stökig. En matta med meditativ musik störs av läckande ljud från filmer och intervjuer, och över allt formligen dånar museets allmänna utrop och dränker filmljudet på ett väldigt irriterande sätt. Filmerna och även ljudspåren är av traditionell UR-typ, tilltalet lite mästrande. Historielektionen i iglon är intressant men onödigt lång. Och när vi kommer in på onödigt lång gäller detta även texterna. De kunde kortas och bearbetas väsentligt. Särskilt den inledande texten handlar mycket om vad upphovspersonerna vill. Man får veta hur många teman och begrepp som ligger till grund för det hela, men för mig är det inget man belastar en utställningsbesökare med. Visst behövs det i akademiska texter, men en utställning ska tala själv, inte om sig själv. Jag saknar både humor och en lätthet i språket, det är som att text och rum inte riktigt möts. Engelska och svenska används lite slumpartat och inte helt konsekvent, en del lurar har för korta sladdar så att man måste sitta krum för att lyssna. En riktigt rolig station, där man ser historien i en stubbes årsringar, sjabblas bort på flera sätt. Texten är liten och sitter i knähöjd, samtidigt är det två system, ett med siffror och ett med bokstäver, onödigt krångligt. En bra idé men praktiskt oanvändbar. Det är som att de olika professionerna i produktionen inte riktigt kommunicerat. Det stora i rummet funkar men inte det lilla, det har inte fått ta den plats det behöver för att komma fram.

Jag tror att problemet är att man försökt runda den balansgång som är central i utställningsformgivning, nämligen avvägandet av helhet och delar, mellan fakta, upplevelser och interaktion. Det är egentligen inte jättesvårt att göra en hyggligt vacker skog för 9,5 miljoner kronor om man befriar sig själv från oket att samtidigt förmedla en rimlig mängd fakta på olika nivåer, med läsbara texter och begripliga anvisningar. Det här rummet kunde vara lite av varje, en installation i något konstcenter, ett andaktsrum för alla religioner. Inte nödvändigtvis en basutställning på ett museum.

Tallplantor i Skogslaboratoriet. Foto: Anna Gerdén, Tekniska museet.

Först i det efterföljande mindre rummet ”Skogslaboratoriet” kommer de verkliga aha-upplevelserna. Vilken mängd funktioner man kan få ut av trä! Det är snyggt och tydligt och här är det bättre texter. Rent insiktsmässigt ger detta labb mer än första delen av utställningen, kanske för att det får vara just utställning.

Foto: Anna Gerdén, Tekniska museet.

Jag tillhör en äldre generation utställningsformgivare som slagit sig blodiga mot ännu äldre intendenter som alltid ville knöla in för mycket fakta. Men nu. Plötsligt levererar utställningar det vi alltid tjatat om: sinnliga upplevelser. Men var tog själva utställningen vägen? Grejen var ju inte det hyperestetiska rummet i sig, utan rummet som en väg till kunskap och insikt. Skogen är vacker, lekbar och gediget byggd i det stora, men den är inte helt genomförd på detaljnivå. Det är på detaljnivå, där man får vara delaktig som besökare, som jag upplever att utställningen haltar. De goda nyheterna är att tvärtom vore värre, detaljerna går faktiskt att fixa till i efterhand.

Irène Karlbom Häll

Om utställningen

Skogen
Tekniska museet, Stockholm

Utställningsperiod: 18 maj 2024–tills vidare

Helhetskoncept & visuell form: Erik Gullberg, Groundfloor studio
Produktionsledning: Ameli Geben, Groundfloor studio
Innehållsproduktion: Karin Axelsson, Fraktalverket & Jenny Attemark, Tekniska museet
Produktionsledning, ljud & film: Linnea Sällqvist, Groundfloor studio
Byggledning: Michael Schleu, Tekniska museet
Projektledning: Jenny Attemark, Tekniska museet
Grafisk form & illustration: Karin Rosenberg & Nils Jarlsbo, Nokoco
Redaktionellt arbete: Per Westergård
Ljudproduktion: Bob Grillman Productions
Ljus: Gunnar Björs
Teknikinstallationer: Hermanns lilla firma AB, Transpond AB

Recension

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.