Dubbelt upp om arkitektur i Göteborg

Både Röhsska museet och Göteborgs stadsmuseum visar just nu utställningar om Göteborgsarkitektur. Asplund och rådhuset och Landshövdingehus 150 år bjuder in besökarna att reflektera över funktion och form i olika skalor från interiördetaljer till stadsplanering. Kerstin Parker uppskattar två sinsemellan olika sätt att ställa ut arkitektur.

Sedan i höstas pågår två arkitekturutställningar i Göteborg: Asplund och rådhuset på Röhsska museet och Landshövdingehus 150 år på Göteborgs stadsmuseum. Att producera utställningar om arkitektur har av naturliga skäl sina utmaningar, eftersom det inte går att ställa ut de faktiska byggnaderna, men i de här två fallen lyckas museerna med att visualisera två mycket olika byggnadsverk; å ena sidan den berömda tillbyggnaden av Gunnar Asplund som tidigare var Göteborgs tingsrätt, och å den andra sidan en klassisk göteborgsk hustyp som är starkt förknippad med arbetarklassen och utmärkande för stadsdelar såsom Majorna och Haga. Besökaren får en känsla av att vara på plats och en djup inblick i det samtida samhället och tidsandan. I den här recensionen jämförs de två utställningarna som båda bygger på ett urval av fotografier och delar av interiörer. I Asplund & rådhuset har originalmöbler och lampor lånats in och i Landshövdingehus 150 år finns även flera modeller från museets samlingar. 

Den skridande trappan med låga steg hade syftet att sakta, och lugna, ner vägen till rättegången medan sicksack-trappan var ett mer lekfullt inslag.

Asplund och rådhuset

I den ljusaste salen på Röhsska museet är utställningen Asplund och rådhuset belägen. Ljuset i utställningen förstärker det som Gunnar Asplund ville uppnå med formgivningen av rådhusets tillbyggnad, nämligen att få in ljus, luftighet och öppna volymer i rummet. Det gick i linje med både modernistisk arkitektur och den nya, mer humana, synen på brottslighet. I äldre domstolsbyggnader är det vanligtvis makten som manifesteras; här är det i stället en rehabiliterande syn på brottslingen som kommer till uttryck. Asplund påverkades av de nya tankarna kring lag och rätt och skapade en lätt och ljus miljö med dämpat ljud och mjuka former. Formspråket för tankarna till en välkomnande hotellobby eller ett exklusivt badhus med sina korgstolar, rottingmöbler samt en sicksack-trappa som påminner om ett hopptorn. Ytterligare ett avsteg från tidigare arkitektur av maktens institutioner är att fokus ligger på interiören i stället för exteriören. Det är just denna interiör som nu visas i utställningen på Röhsska museet. 

Utställningsmakarna tar själva upp utmaningarna med arkitekturutställningar. Det grundläggande problemet är att det inte går att ställa ut själva byggnaden. Den får i stället visualiseras med fotografier, skisser, ritningar, modeller och exempel på interiör och exteriör. Det som går förlorat är upplevelsen av platsen, atmosfären och sinnesintryck. I den ljusa salen på Röhsska museet har delar av sessionssalarna och interiören återskapats med hjälp av stora fotografier, och möbler, mattor och lampor har företrädesvis placerats som i den ursprungliga miljön. Det ger besökaren en stark känsla av att befinna sig i den gamla tingsrätten på Gustav Adolfs torg. 

När tingsrätten flyttade ut 2014 tog kommunstyrelsen över lokalerna. Det blev således en förändring från att vara ett rådhus till ett stadshus, samt från rättsskipning till stadsstyrning. Men då som nu är tillbyggnaden ett säkerhetsobjekt och stängd för allmänheten. Utställningen på Röhsska museet ger därmed ett unikt tillfälle att få uppleva en dold arkitekturikon. 

Bakgrunden till rådhusets tillbyggnad var ett Göteborg som under den senare delen av 1800-talet hade växt kraftigt. Det befintliga rådhuset hade blivit för litet och det behövde även moderniseras. En arkitekttävling utlystes om en tillbyggnad och Asplund vann uppdraget. På grund av ekonomiska svårigheter skulle det emellertid dröja nästan 25 år innan tillbyggnaden stod klar. Under den här perioden gick Asplund från att lägga fram förslag på en mer klassisk arkitektur till att slutligen presentera det som idag räknas som ett av den skandinaviska modernismens viktigaste verk. Det skulle dock dröja innan tillbyggnaden hyllades. När den stod klar 1936 möttes den av en massiv kritikerstorm. I Asplund och rådhuset får besökaren följa den här resan och ta del av hur Asplund arbetade, hur den nya synen på kriminalitet influerade hans formgivning och hur funktionalismen och modernismen genomsyrar allt från helheten till minsta detalj. 

Utställningen har en mycket pedagogisk disposition. I entrén möts man av en film som visar flygbilder över Gustav Adolfs torg och gör nedslag i interiören. Det finns fler bildspel och kort och koncis information i utställningstexter och skärmar. Besökaren får möta arkitekten Asplund som alltid arbetade längst och hårdast. Varje detalj är genomtänkt och perfektionistisk. I en sektion i mitten finns stolar, ett bord och lampor, bland annat ett exemplar av molnlampan. Nästan all inredning är i ljust trä, till och med skyltarna utanför sessionssalarna och stolarnas skruvar. Det är inte svårt att förstå att tillbyggnaden beskrivs som en funktionalistisk och modernistisk fulländning. Det finns också en lekfullhet i den del av interiören som liknar ett badhus. Men den grundläggande tanken bakom interiören har framför allt varit att lugna dem som är misstänkta för brott och föra in en vänlighet i den svenska rättssalen. Möblerna i rotting med tillbakalutade ryggar skulle ge möjlighet till avspända samtal mellan advokat och klient och den stora trappan har låga steg för att sakta ner vägen till rättegången. 

Längst in i utställningen finns en del av en rättssal rekonstruerad, med ett citat av Asplund på en av väggarna: ”… just därför, att människor här gå fyllda av oro och ängslan har ett vänligt, soligt ljus släppts in”. I en filmad intervju med personer inom professionen framhåller arkitekturhistorikern Claes Caldenby att tillbyggnaden var före sin tid – och till och med före vår tid, med tanke på den nutida synen på brott och straff. Asplunds tankar och mål med tillbyggnaden framträder tydligt i den skickligt utförda utställningen och Röhsska museet lyckas kringgå utmaningarna med att ställa ut arkitektur. Det går inte att komma närmare ett besök på den reella platsen. 

Landshövdingehus 150 år

Entrén till utställningen på Göteborgs stadsmuseum är formgiven som porten till en innergård, omgiven av stora fotografier från Djurgårdsgatan i Majorna som täcker hela väggen. Det finns till och med en skylt med ett gatunummer. Innanför porten möts besökaren av ett väldisponerat stort rum med ingångar till vänster där det i nästa utställningssal finns en film om landshövdingehusens bakgrund och några inredda interiörer. Vi får också se ritningar över husens konstruktion, delar av fasaden och flera modeller från museets samlingar och även något exemplar som är inlånat från Chalmers. 

Modellerna är ett återkommande inslag i utställningen. Den största föreställer Ananasen i Annedal, det första kvarteret med landshövdingehus, med 24 hus och 144 lägenheter. Originalskylten i plåt, som förmodligen är från 1880-talet, är utställd tillsammans med modellen. 

Kvarteret Ananasen stod klart 1881. Det var utformat efter engelsk förebild med en servicegata i mitten och kantad av en grönskande trädallé där det var tänkt att barnen skulle leka. På innergården fanns vedbodar och utedass. 

Alla Annedalskvarteren, som hade namn med frukter, bär och nötter, jämnades med marken år 1973 när Annedal totalsanerades. Det så kallade rivningsraseriet startade redan 1962 då ett saneringsprogram klubbades. Staden skulle moderniseras på bred front och landshövdingehus och äldre trähus revs i ett flertal stadsdelar. Men i runt hundra år dominerade landshövdingehusen Göteborgs arbetarkvarter och är än idag ett typiskt inslag i stadsbilden. Numera har landshövdingehusen hög kulturhistorisk status och i (tidigare) arbetarstadsdelar har bostadspriserna skjutit i höjden som en del av områdenas gentrifiering. 

Under den senare delen av 1800-talet var det stor bostadsbrist i Göteborg. Landshövdingehusen fick sitt namn efter att den dåvarande landshövdingen Albert Ehrensvärd d ä sanktionerade de första ritningarna så att det var möjligt att bygga trähus med mer än två våningar.. Trevåningshus i trä var förbjudna på grund av brandrisken, men genom att anlägga den första delen i sten kunde man kringgå dessa regler och ändå bygga tre våningar. Etaget i sten betraktades som en källare ovan jord och skyddade även huset från den fuktiga blåleran. Efter att förslaget godkändes exploderade byggandet av landshövdingehus. Bara mellan 1875 och 1881 byggdes 330 hus och efter att hustypen blev fullt laglig 1895 (och inte längre krävde dispens) byggdes ännu fler. År 1945 bodde omkring hälften av alla göteborgare i ett landshövdingehus på platser såsom Majorna, Haga, Annedal, Olivedal, Masthugget, Olskroken och Gårda. Totalt byggdes över 2500 landshövdingehus mellan 1875 och 1945. Idag finns ungefär hälften av dem kvar. 

Landshövdingehusens historia och utveckling skildras ingående på tygstycken i bomull och linne vilket för tankarna till gamla kökshanddukar på tvättlinor. Det är ett stilfullt grepp, men det blir en aning repetitivt. Ett större problem med utställningen är dock att den är alltför mörk. Det presenteras förvisso en förklaring till det precis vid ingången – den dämpade belysningen är för att skydda modellerna i pappersmaterial som är sköra och långsamt bryts ner av ljus. Det är ett fullt begripligt problem, men det borde ha varit möjligt att kringgå det genom att exempelvis placera modellerna i en avskild del av rummet eller ha skärmar kring montrarna. Som det är nu förtar mörkret upplevelsen av en i övrigt mycket väl gestaltad utställning. 

Utställningens struktur är pedagogisk och genomtänkt. Besökaren leds genom berättelsen om hustypens tillblivelse, konstruktion och interiör. Det blir samtidigt till en resa genom stadens historia och genom fotografier, filmer och texter får vi ögonblicksmöten med göteborgarna som bodde i dessa hus och som kämpade för att de skulle få finnas kvar. Det är en spännande och medryckande visualisering som alla göteborgare, och många andra, kan relatera till. 

I två skärmar redovisas hur landshövdingehusens formgivning anpassades till nya, tidstypiska arkitektoniska stilar. Den arkitekturintresserade hade nog önskat att det här hade fått en större plats i utställningen med exempelvis en tidslinje som följer stilhistorien med nedslag i landshövdingehusens olika formgivning. Samtidigt är det en självklarhet att en utställning om landshövdingehusen på Göteborgs stadsmuseum har ett kulturhistoriskt fokus. 

Slutord

Utställningarna Asplund och rådhuset och Landshövdingehus 150 år har såväl likheter som olikheter. Båda handlar om arkitektur, men i Röhsskas utställnings fall är det en enskild specifik byggnad medan det i Stadsmuseets utställning omfattar en karaktäristisk hustyp som fortfarande präglar flera av Göteborgs stadsdelar. Rent formmässigt lyckas Röhsska museet bättre både med uppdraget i sin helhet och med det svåra i att göra en arkitekturutställning. Det landar i en succé som ramar in Asplunds arkitekturikon där Swedish Modern som stilriktning möter en mer human tidsanda. Landshövdingehus 150 år har dock haft en större utmaning, åtminstone inledningsvis, eftersom utställningen inte enbart rör arkitektur utan även hur hustypen förändrade stadsbilden samt stadens och samhällets utveckling. Det är ingen enkel uppgift, men Stadsmuseet lyckas med att inkludera alla delar i det som skulle kunna kallas berättelsen om Göteborg. Sammanfattningsvis är det tillbyggnadens formgivning och Asplunds gärning och betydelse som lyfts fram i Röhsskas utställning medan det är landshövdingehusens kulturhistoria och kontext som är i fokus på Stadsmuseet. Det här känns både naturligt och mitt i prick med tanke på museernas olika inriktningar och de aktuella byggnadernas så skilda funktioner och sammanhang. 

Tillsammans bjuder utställningarna på en bredare bild av arkitektur, som både allkonstverk, med Asplunds tillbyggnad, och problemlösning i stadsbyggnadsfrågor när det gäller landshövdingehusen. Det som besökaren framför allt slås av, efter att ha besökt båda utställningarna, är hur tidens anda och samhällets utveckling återspeglas i arkitekturen. Även om arkitekturen följde de rådande stilriktningarna var det en humanare syn på brott och straff och behoven av fler och modernare bostäder som blev avgörande för hur såväl en enskild domstol som en göteborgsk hustyp växte fram.

Text och foto (där inget annat anges): Kerstin Parker

K P är frilansjournalist, författare och filosofie magister i historia