Tilliten och rädslan
Installation av Lotta Lagercrantz i Vamlingbo kyrka, södra Gotland 2018
Bok med samma titel, redaktör Wilhelm Östberg
Under sommaren 2018 har en konstutställning om flyktingar och flyktingpolitik visats i Vamlingbo kyrka på Gotland. Skir konst och starka berättelser ur samtiden intill medeltida motiv om medmänsklighet och fristad. Ingela Lind har besökt en tålig och poetisk utställning som tar fasta på det viktiga i att upprätthålla ideal och personligt mod.
Vamlingbo kyrka är en treskeppig katedral från mitten av 1200-talet. Häpnadsväckande vacker med fritt målad dekor rymmer den en unik korbild på den helige Kristoffer bärande Jesus över en flod. Följer man Kristoffers ben som likt trädstammar försvinner upp mot kyrkvalvet blir Jesusbarnet ett flyktingbarn som just i detta nu räddas över ett hav. Och världshavet böljar likt kinesiska tuschornament över den medeltida muren.
Det är både nu och då, urgammalt och modernistiskt. Samt kosmopolitiskt. De gotländska kyrkorna smyckades av icke-svenskar och rymmer avtryck från många hörn av världen.
Därför smälter utställningen Tilliten och rädslan. Från flykt till väntan in i omgivningen. Vid första ögonkast tycks den till och med insmugen bland pelare och valvbågar. Intonad i kyrkans pastellfärger. Men texterna visar sig vara rena bomber. Deras plädering för medmänsklighet är kristendomens urgamla trosideal tagna på största allvar.
Det här är berättelsen om de 98 asylsökande som i november 2015 anlände med buss till Burgsvik på södra Gotland. På många sätt är det en lycklig historia. Hur denna bygd med stor egen arbetslöshet öppnade sig för flyktingarna. Hur frivilliga ställde upp, hur folk fick jobb och hur nya vänskaper utvecklades.
Jag tror att Sudrets kosmopolitiska förflutna underlättade. Problemet var snarare Migrationsverkets regelverk, bedömningarnas godtycklighet och politikernas ökande populism än misstro från bygdens invånare. För trots ett lyckat Ebo-boende (”Eget boende”) och ovanligt välfungerande integration följer nu avslag på avslag.
Allt detta skildras också i den täta lilla bok som ges ut i samband med utställningen. Där finns en rad viktiga fakta kring den tvära omsvängningen i svensk flyktingpolitik sedan dess öppna famn år 2015. Där finns också en rad personliga vittnesmål både från asylsökande och Suderinvånare. Från nykomlingar som ofta åberopar Gud och från stadiga fastboende gotlänningar som genom en självklart positiv attityd bara vill hålla liv i sin svenska barndomsmoral.
Egentligen inga stora ord. Mest enkel medmänsklighet. Utställningen är inte heller storslagen, varken med sina högar av skor, sin flaskpost eller sina referenser till främlingsfientligheten och rasismen kring 30-talet.
Men den är tålig, seg och istadig. Ibland poetisk. Och den får mig att inse att just detta är kärnan. Att i det mest vardagliga försöka leva sina ideal. Att hålla fast vid ett personligt mod.
Text: Ingela Lind
IL är journalist och konstkritiker.
