Jag såg en dokumentär för några år sedan, jag har för länge sedan glömt vad den handlade om, men en bildsekvens fastnade i huvudet på mig. På en balkong står en rökande kvinna i övre medelåldern, iklädd morgonrock, och ser ut över Los Angeles. Ett rosaskimrande gryningsljus breder ut sig, ett ljuset som förstärker det tillstånd av limbo staden verkar befinna sig i. Nattens aktiviteter har dött ut, morgonen dröjer ännu, om någon timme skall ridån gå upp. Det sociala livet intar scenen i sin fulla kraft. Motsättningar i form av klass, kön, ålder, ras, etnicitet får sina konkreta uttryck i människors vardag. Snart ljuder staden alltför högljutt och dissonant för att kunna greppas. Men i gryningen råder en stillhet, vid denna tidpunkt kan allt betraktas lite vid sidan av, en tidpunkt just innan ridån går upp, och allting förvandlas till vardagliga självklarheter. Skådespelet har ju inte riktigt börjat än.
Det är kanske just i gryningsljuset vi kan se med främmande ögon både på den explosion av vardagsdramatik som snart fyller gatorna. Ett tillstånd av limbo där vi kan känna distans och främlingskap, men ett främlingskap som inte smärtar utan får oss att betrakta oss själva och andra med lite klarare ögon.
Vad detta tillstånd av ett tryggt främlingskap att göra med museiutställningar? Historiskt sett har museer varit väldigt effektiva i att bygga identiteter. Koloniala bilder har skapats av de etnografiska museerna, på det nationella kulturhistoriska museerna har vi lärt oss vara goda svenskar, knivskarpa linjer har dragits. Utställningsmediet, i hägn av tunga kulturinstitutioner, är ett av de mest effektiva sätt att i lugn och ro skapa taxonomier som stämmer överens med en viss världsbild. Ett idealt instrument i att beröva föremål den komplexitet de har i egenskap av att vara mänskliga, samhälleliga produkter. Ridån var lätt att dra upp för de nationella och koloniala ritualer som utspelade sig på museerna. Går det någonsin att röra sig bortom detta arv? Vi lever utan tvekan med konsekvenserna av vårt handlande. Repatrieringsdebatten tycks gå ut på att hitta argument för vad föremål egentligen hör ”hemma”, dess ”naturliga” plats. Vad det gäller moral och rättvisa finner man många goda argument för att återföra föremål till sina ursprung, men ”hem” kommer de aldrig. Föremålets historia väger tyngre än den ursprungliga funktion och betydelse det än gång hade. Det ligger något paradoxalt över det hela, å ena sidan samlades föremålen in i syfte att klassificeras och ordnas in i diverse klara hierarkier, men i insamlandets ögonblick blir föremålets identitet mer komplicerad. En lektion vi nu lär oss.
Museerna inser vad de ställt till med! Identitet och hemmahörande, stora frågor som i vår tid aldrig slutgiltigt går att besvara, trots taxonomisk noggrannhet. I reaktion mot detta ställer idag många utställningar mer och mer frågor till sina besökare.
Kvällstidningarna överöser sina läsare med frågor om vem man är och varför, museerna följer efter, med tyngre och seriösare frågeställningar. Men trenden är densamma, ett individuellt krav på självmedvetenhet men som istället övergår i vilsenhet eller politiskt korrekthet. En klok författare har sagt ”för att förändra världen måste man betrakta den lite vid sidan av”.
En av tio starkt förstorade affischer placerade på röd vägg ovanför ett blodrött podium men att mycket stort gevär. Ur Mining the museum av Fred Wilson på Maryland Historical Society 1992.
Finns det någon möjlighet att skapa utställningar som just får en att betrakta saker och ting från sidan av? Där det egna främlingskapet förmedlas på ett annat sätt en genom en tillrättalagd kulturrelativism. Jag läste om Fred Wilsons utställning ”Mining the museum” (bilderna). Med små begränsade medel ger utställningen röst åt närvarande, men ändå osynliga röster på museet. Inga brösttoner verkade förekomma. Kanske är det med sådana enkla medel man skapa detta betraktande tillstånd där, man varken tvingas känna stolthet eller skuld för den man är.
Frågan är bara hur man hur man lyckas förvandla ett begrepp eller ett tillstånd till en konkret sinnlig upplevelse som man bör förvänta sig av ett utställningsbesök?
Idéer och känslor låter sig kanske inte så lätt gestaltas i utställningar? Kanske utställningar trots allt bara kan lära oss att vara antigen det ena eller andra? Det kvittar väl om det är svenskar, ett kolonialt herrefolk eller självreflekterande kosmopoliter? Men att betrakta oss själva med nya ögon skulle vi alla behöva, vare sig vi gör det på museet eller på någon annan plats.
Göteborg i januari 2008
Peder Lindgren
Peder Lindgren är student vid International Museum Studies Masters Program, Göteborgs Universitet.
Har tidigare recenserat Hem/hemlöshet 07/08 på Göteborgs stadsmuseum för UEForum.
Bilderna är tagna ur Art and Artifact The museum as medium Thames and Hudson 2001, som ger en internationell överblick över hur konstnärer arbetat i eller inspirerarats av museer, även sakmuseer.
