Fråga föremålen. Handbok till historiska studier av materiell kultur
Red. Anna Maria Forssberg och Karin Sennefelt
Studentlitteratur 2014
Hur närmar sig olika vetenskapliga discipliner studiet av det materiella, och vilka – olika – resultat kan de uppnå? Frågan ställdes på Nordiska museet i våras under ett fredagsseminarium. Temat var materiell kultur med utgångspunkt i antologin Fråga föremålen. Tre medarbetare i UEForums redaktion begav sig dit, och det visade sig vara det mest välbesökta fredagsseminariet på länge! Ämnet engagerade och diskussionerna var många.
Upprinnelsen till boken bestod i att redaktörerna för några år sedan började diskutera två delvis motsägelsefulla problem. Humanistiska forskare intresserade sig alltmer för materiell kultur, men ganska få undersökte föremål. På museerna finns stora, spännande föremålssamlingar, men där hinner man inte forska i önskad utsträckning. Författarna i antologin är forskare och museifolk från olika institutioner och discipliner, en viktig mix med tanke på att forskaren och den museianställde tenderar att börja i olika ändar: den ena med frågeställningen och den andra med föremålet. Flera av författarna är också forskare verksamma på museer.
Begreppet materiell kultur förklaras här som förhållandet mellan människor och ting samt de relationer som uppstår däremellan. Materialitet har studerats på olika sätt över tid. I dag omfattar materialitet inte bara studiet av föremål, dess utseende och användning, utan också de känslor, tankar, teorier och ideologier som uppstår i relationen med föremål.
Boken innehåller fyra tematiska avsnitt med två till tre artiklar i varje. Det första, ”Mötet med det materiella”, tar avstamp i magasinet. Vi får exempel på hur författarna arbetat med vitt skilda företeelser som socker, militäruniformer och byggnader. Det är fascinerande att ta del av vilka berättelser som kan växa fram ur ett föremål som fogats samman med ytterligare ting, arkivhandlingar, bilder, litteratur, tidningsannonser och, inte minst, andra museers samlingar. I Nordiska museets samlingar till exempel, ger termen ”sötvaruindustri” närmare 2 500 träffar. Bland dessa föremål finns sötvaror, förpackningar, serveringsattiraljer samt material som använts vid marknadsföring och försäljning. I Berlins Zuckermuseum hittade artikelförfattaren Ulrika Torell också fotbojor och bevarade sockerrör i formalin från västindiska plantager. ”Det är konkreta spår av kolonialism och slaveri som under lång tid möjliggjorde att rörsocker från Karibien överhuvudtaget hamnade i skålar och kakformar här hemma”, skriver hon och råder till att inte låta frågeställningarna hämmas av samlingarnas sammansättning.
Som museolog och föremålsantikvarie läser jag nyfiket, det är spännande att ta del av andra museers arbete med samlingarna. Museisamlingar är ju aldrig representativa och därför behövs nödvändig kunskap om när, var, hur och varför de har tillkommit, vilket kan vara högst varierande beroende på tid och rum. Vad är det för ett slags museum? Vem har samlat och gjort urval? Har föremålet samlats in för att det är unikt eller för att det är representativt? Och inte minst: vad saknas?
Det andra avsnittet, ”Föremål som konsumtion”, inleds av Marie Ulväng, ekonomihistoriker och tidigare antikvarie med textil inriktning. Hon berättar om fördelarna med att studera kläder. De är ständigt närvarande, nödvändiga för att värma och skyla kroppen samtidigt som de signalerar status och samhörighet med andra människor. De är markörer för bärarens kön, ålder, civilstånd, yrke, sociala tillhörighet och ekonomiska förmåga. Hon beskriver, utifrån kläder och människans relation till dem, industrisamhällets framväxt och hur konsumtionsmönster förändras. Om varför det slutade att löna sig att lappa, laga och återbruka, när mindre slitstarka köpetyger fick högre status än egentillverkade och modets växlingar därigenom kom att öka.
Gudrun Andersson, historiker, fortsätter med det materiella som en social strategi. Hon berättar om assessorerna Olof och Lars Ahllöf som levde i Arboga under 1700-talets första hälft. De gjorde uppseendeväckande generösa donationer till kyrkan, något som här tolkas som ett ”nyrikt” beteende. En bevarad mässhake, prydd med texten ”Lars Ahllöf anno 1720” – med anmärkningsvärt stora bokstäver – beskrivs som en reklampelare för ett varumärke. Med de fysiska föremålen blir förståelsen av Ahllöfarnas maktmanifestation påtaglig.
Långt ifrån alla har dock haft samma makt och position som Ahllöfarna; betydligt fler är de som levt i samhällets marginaler. Fredrik Svanberg, forskningschef vid Statens historiska museer, belyser dolda och problematiska kulturarv i sin artikel om människosamlingar i avsnittet ”Samlandets logik”. Det finns tusentals kvarlevor i våra museer inför vilka forskaren direkt konfronteras med deras materialitet och de oundvikliga etiska frågor som rör deras varande och studiet av dem. Handböcker och ingående dokumentation saknas, och det är intressant att följa hur Svanberg gått till väga. Tidigare har det inte varit känt varifrån de kroppar som samlades in för att dissekeras i Uppsala under 1800- och tidigt 1900-tal härrörde, men det visade sig vara ”sociala andra”. Inte forskare eller studenter utan personer som levt i fattigdom, på institutioner, självmördare och kvarlevor från andra länder och urbefolkningar.
I det därpå följande avsnittet, ”Föremål skapar världen”, fortsätter Jonas M. Nordin, forskare vid Uppsala universitet och Historiska museet, med att belysa kolonialism i sin artikel om materiella möten och globala nätverk. Arkeologiska undersökningar i Silbojokk, Lappland är ett exempel. Han beskriver hur föremålen kan berätta om livshistorier och nätverk, om hur den materiella kulturen är flytande och kan vittna om kontakter och möten som inte nämns i någon skriftlig källa. I ett skriftligt källmaterial kan vi dock läsa om planerna för Arjeplog där tanken var att samerna skulle separeras från den övriga befolkningen.
Orzi Husz, ekonomihistoriker, diskuterar sedan hur jubileumsgåvor som delades ut i samband med varuhuset NK:s 25-årsjubileum kan bidra till att belysa konsumtion och genus. Även varuhusbyggnaden i sig används i analysen. Hon har dock inte sett eller studerat jubileumsgåvorna, men att ändå inkludera dem i analysen tillför onekligen ett värde. Men jag blir som läsare förstås nyfiken på vad en studie av de fysiska föremålen skulle kunna tillföra!
Boken avslutas med ett handboksavsnitt som innehåller en översikt över vårt mångfacetterade Museisverige, om digitala sökvägar och vikten av att tänka utanför boxen. Man kanske inte i förstone föreställer sig att Armémuseum skulle ha operationsinstrument i samlingen eller att Världskulturmuseet skulle förfoga över ett stort antal svärd. Detta följs av en grundläggande handledning i hur du konkret forskar på föremål, allt från vad du ska tänka på och ta med till magasinet till på vilka sätt du kan beskriva och analysera föremål.
Fråga föremålen är främst avsedd som kurslitteratur inom humanistiska ämnen, och de grundläggande samlingsresonemangen är bekanta för yrkesverksamma. För mig som dagligen arbetar med samlingar är den stora behållningen inblicken i andra museers arbete med samlingar och det är mycket intressant att ta del av på vilka olika sätt författarna har använt och tolkat det materiella. Boken kommer säkerligen att generera en hel del inspiration till såväl forskning som utställningar!
Text: Ingrid Miljand
IM är antikvarie på Sveriges Fängelsemuseum samt redaktionsmedarbetare på UEForum.
