Om sjömän och sexualitet

Foto: Anneli Karlsson

Sex and the Sea
Sjöhistoriska museet, Stockholm 150410-160403

Innehåll, form och regi: Saskia Boddeke & Peter Greenaway


På Sjöhistoriska museet visas utställningen Sex and the Sea, om sjömäns sexualitet, livet ombord och i hamn, förr och nu. Fascinerande och suggestivt, anser Cecilia Jakobsson.

Jag tyckte att min museikompis Beata lät lite tveksam när jag föreslog att vi skulle gå på Sjöhistoriska och se utställningen Sex and the Sea, men hon är inte den som är den, så vi bestämde att vi skulle ses där.

Själv är jag närmast pryd, men namnet Peter Greenaway avgjorde saken. Man hör inte mycket om honom nuförtiden, men på 80-talet var han en av mina absoluta favoritregissörer, med suveräna filmer som Tecknarens kontraktArkitektens mage och Dränkta i nummerordning.

Saskia Bodekke i utställningen. Foto: Joakim Johansson

Sex and the Sea har han gjort tillsammans med sin fru, den holländska konstnären Saskia Boddeke, som tagit initiativ till projektet. Utställningen handlar enligt programbladet om identitet, längtan och manlig sexualitet till sjöss. Den har tidigare visats i Rotterdam, en stad med stor hamn, många fartyg och många längtansfulla sjömän.

Besökarna på Sjöhistoriska är inte många den dag vi går dit; några enstaka herrar som kanske, kanske inte har varit på sjön och en handfull fnittriga skolungdomar som definitivt inte har mönstrat på ännu.

Vi vandrar runt bland resväskor, brev och souvenirer från fjärran länder som bildar ramen för utställningen. En samling porslinshundar att ha i fönstret påminner mig om mamma. Hon hade två fina hundar, men jag kan inte minnas att de fick titta ut genom något fönster så som skedde i många sjömanshem förr i tiden. Vi visste nog inte att de skulle titta ut när sjömannen var borta, och in när han var hemma.

Staffordshirehundar förekommer alltid i par, souvenirer hemtagna från Englands hamnstäder. De var populära bland Skandinaviska sjömän, de ställdes upp i fönster i stugor på västkusten. Skrönor säger att prostituerade och sjömansfruar gav signaler med hundarna till en hemlig vän. När de var vända från varandra var kvinnorna ensamma hemma och kunde ta emot besök. Foto: Anneli Karlsson

På tre stora skärmar visas filmer, det är hav och fiskar som virvlar runt och så intervjuade sjömän som berättar om allt som skulle ske när de väl kom i land. De fnittrande eleverna har ockuperat britsen man kan sitta på, så vi väntar ett tag. En mycket detaljerad affisch upplyser om alla gräsliga könssjukdomar som lurar i vassen.

När det blir ledigt tar vi över britsen och tittar på filmerna, som avlöser varandra på tre dukar.

Foto: Anneli Karlsson

Sex ombord är inget att orda om. ”Man lär sig onanera tyst”, säger en sjöman. Eventuell homosexualitet är ett känsligt kapitel. Framför allt betonas det hårda arbetet och kamratskapet.

Längtan efter att gå i land byggs upp under långa veckor – och hur blir det då? Ja, det är lite olika. Spriten flödar. I Australien kunde man ha turen att träffa en hel klass festsugna sjuksköterskeelever, berättar en. I Sydamerika är det ofta en präst med, sade en annan. I alla fall under det inledande umgänget. En del kvinnor är vackra, andra inte. Jaha.

Språket är snarare sakligt än rått. Man kan inte påstå att prostitutionen förhärligas. Men det är jobbigast att se de yngre sjömännen försöka härma de äldres cyniska snack.

Faktainnehållet i Sex and the Sea skulle nog inte räcka till mer än en femtonminuters dokumentär i tv. Men sammantaget är installationen både fascinerande och suggestiv.

Text: Cecilia Jacobsson
CJ är journalist och museientusiast.