Core Exhibition, POLIN Museum of the History of Polish Jews Warszawa, Polen
Efter många års förberedelser har Warszawa fått ett judiskt historiskt museum, POLIN. Den nyöppnade basutställningen ger en djupgående skildring av de polska judarnas historia ända sedan 900-talet. Kristoffer Soldal har besökt museet.
Det är bara en tjugo minuters promenad från Warszawas huvudgata, där turister trängs på kaféer och i klädbutiker, till POLIN – Museum of the History of Polish Jews, stadens nya museum om judisk historia i Polen.
Vi befinner oss i Muranów, en stadsdel som till stora delar byggdes upp på nytt efter kriget, på ruinerna av en sönderbombad stad. Två tredjedelar av Warszawa förstördes; byggnader blev till grus, kvarter jämnades med marken.
Det hände här.
Platsen är noga utvald. Muranów var en judisk stadsdel. Omkring 350 000 judar levde i Warzsawa innan kriget, och det var här i Muranów som nazisterna inrättade det judiska gettot i oktober 1940. Mitt i huvudområdet har museet placerats, nära lastplatsen och tågen som skickade judarna mot döden. Det står på mark som stampats till. Det förflutna har lämnats kvar i jorden. Andra bor i Muranów idag.
Idén till ett museum om judisk historia väcktes i mitten på nittiotalet, men det skulle ta ett drygt decennium innan museet började byggas. I april 2013 öppnades portarna, men först ett och ett halvt år senare invigdes den fasta utställningen Core Exhibition, i oktober 2014. Här är ambitiöst ett otillräckligt ord. Sällan har en utställning varit så innehållsrik och storslagen. Judarnas historia i Polen, från intåget i de östeuropeiska områdena på 900-talet till dagens postkommunistiska samhälle berättas från alla tänkbara perspektiv. .
Det tar minst en dag att besöka museet. Utställningen är indelad i åtta sektioner, i kronologisk ordning från tidig medeltid till modern tid, och varje sektion består av ett myller av rum och korridorer. Här samsas de stora historiska skeendena med personliga porträtt. Berättelserna och livsödena är många. Det är svårt, om inte omöjligt, att hålla reda på alla namn och årtal som sveper förbi. Men det spelar inte så stor roll. Den här ansatsen, att göra historien begriplig på en övergripande och individuell nivå, är mycket lyckad. Vi känner förväntningarna och oron hos de judiska familjer som flyttade till Palestina efter första världskriget. Och vi förstår hur livet var för en judisk handelsresande i en polsk by under 1600-talet.
Utställningen är rik på berättelser, men tom på föremål. De är förvånansvärt få, många rum har inte ett enda föremål. Istället är det med digital teknik och på multimediaskärmar som utställningens innehåll presenteras. I taken surrar projektorerna, vid montrarna lutar sig besökarna över upplysta skärmar. Ibland är det riktigt bra, som 3D-modellen av den nedbrända 1600-talssynagogan i Gwozdziec (en vacker rekonstruktion av synagogan har också byggts) eller de interaktiva berättelserna om bland annat handelsvägar mellan Asien och Europa på medeltiden. Men tekniken är också en besvikelse. Det finns skärmar som flimrar, är avstängda, men värre är, alltför lågupplösta. Alltför ofta går det inte att läsa vad som står på skärmen! Det här är förstås frågor av utställningsteknisk karaktär. Men ibland saknas det bra alternativ. Huvuddelen av utställningens innehåll är text och visas digitalt. Då behöver tekniken fungera felfritt. Samtidigt går det att invända mot själva formen. Är text alltid att föredra?
I utställningens fjärde sektion, om livet i en judisk by under 1600- och 1700-talet, blir det särskilt påtagligt att tekniken har sina begränsningar. Byn består av tre byggnader och ett torg. Mitt på torget står några handelsbodar med multimediaskärmar och vid ett bord hänger trämodeller av vitlöksklasar, fiskar och gäss. På väggen projiceras ett bildspel. Det ska föreställa en stökig polsk by, men rummet känns naket och tvådimensionellt, när allt presenteras enbart på pekskärmar.
Det som ibland saknas är det obeskrivbara. Varje station är omsorgsfullt utformad, intrycken är noggrant kalkylerade. Men det finns upplevelser som inte kan beskrivas med ord. Som hur historiska föremål tycks tala till oss över tid och rum. De falska mynten judarna använde för att fly från gettot. Registreringsformulären som museet har tryckt upp på keramikplattor och täckt väggarna med. Eller sittplatserna på en spårvagn som passerar gettot och skuggorna från människor som sakta rör sig utanför. Det är sådana passager som behövs, bland alla faktarutor, långa textstycken och upplysta skärmar.
Men utställningen har de suveräna personporträtten. Om livet i gettot som skildras i dagsboksanteckningar. Den stora montern om judiska seder, bröllop och fester. Eller de svartvita fotografierna på arbetare vid cigarettfabrikerna som trötta blickar in i kameran. Det är i de här rummen som besökarna trängs. Och i utställningen finns hundratals livsöden. Om det hårda livet som bagare i början av nittonhundratalet, om starke man Zishe Breitbart (att en av de stänger han böjt finns kvar är otroligt) eller skildrandet av den polska motståndsrörelsen under andra världskriget. Självklart finns det perspektiv som missats eller förbisetts, men närmare en fullständig historisk redogörelse är svårt att komma. Det mesta får ta plats och ges även utrymme. Det judiska kulturlivet under mellankrigstiden tar ungefär en timme att passera, den judiska utbildningen och skolan breder ut sig på fyra rum. Och Förintelsen får förstås en hel sektion. Det är ett förflutet som lyfts ur jorden.
Det hände här, och om det vet vi.
Text: Kristoffer Soldal
KS arbetar med kulturentreprenörskap på Humanioraverket Mälardalen.
