För fyrtio år sedan var Oman – på Arabiska halvöns sydostkust – ett efterblivet land, i vissa avseenden på en medeltida nivå. Efter industrialisering av näringslivet och modernisering av samhället riktas intresset nu mot nationens mångtusenåriga historia. Museibyggandet når snart sin kulmen med invigningen av Omans Nationalmuseum 2014. Kulturarvet skall stärka den nationella identiteten på olika sätt. Medan kulturhistorien skildras personligt och t o m intimt på privata museer, får den långa historiska utvecklingen en mer distanserad ”västerländsk” gestaltning i de statliga museerna.
UEForums medarbetare Ulla Arnell och Eva Persson rapporterar från en kombinerad bad- och museiresa till världens sista sultanat.
I Oman talar man om Renässansen. Då menar man de 40 år som förflutit sen nuvarande monarken, sultan Qaboos Bin Said, med engelsmännens hjälp avsatte sin ”bakåtsträvande” far år 1970. Landet var då ett av världens mest isolerade och minst utvecklade. Men den stagnerande nationen vilade på en 5000-årig civilisation som skapat flera högkulturer under årtusendenas lopp.
Sultan Qaboos exploaterade de nyupptäckta oljefyndigheterna och kunde finansiera en snabb industrialisering, modernisera städerna, satsa på vägar, hamnar och skolor och ge de arabiska omanierna en rimlig levnadsstandard.
Den upplyste envåldshärskaren ivrar även för en renässans av det nationella kulturarvet och lyfter fram det som del i den lysande arabiska kulturhistorien, som vi européer vet så lite om.
Museer, arkeologiska utgrävningar av öken- och hamnstäder, upprustning av de berömda vattenförsörjningssystemen (falaj, pluralis aflaj), restaurering av religiösa och försvarshistoriska minnesmärken får statligt stöd.
Jamal Hassan Al Moosavi, direktör för Omans snart öppningsklara Nationalmuseum, säger i en tidningsintervju 2011: ”Många stora och avancerade nationer har museer som står som symboler, tjänar utbildningen och blir plattformar för interaktion och idéutbyte. Och vi känner att där får Oman inte komma på efterkälken.”
Ett nationsbygge klarar sig inte utan kultur och kulturarv.
VÄRLDSARV
Från vårt bländande vita strandhotell har vi utsikt över frihamnen Salala. Vi följer de giraffliknande lyftkranarnas arbete och ser horisonten täckas av fartyg i väntan på att få komma in för lossning och lastning. Vi bevittnar pånyttfödelsen av Omans gamla roll som ett nav i världshandeln och förlåter researrangören som placerat oss så nära den slitsamma vardagen.
Lyftkranarna inspirerar oss att besöka Al Baleed, ett arkeologiskt utgrävningsområde någon mil nordost från Salala. Under medeltiden fanns här en av de viktigaste hamnarna vid Indiska oceanen. 1290 prisade Marco Polo den ”storslagna och vackra” staden, och en lika berömd sjöfarare, den kinesiske amiral Cheng He, kom två gånger i början av 1400-talet till ”den gästvänliga staden”. Omanierna, som haft handelsförbindelser med Kina sedan 900–talet, tog alltså väl emot honom fast hans mål var att med sin lika fruktade som storslagna flotteskader förstärka kinesernas makt över segelrutterna mellan Kina och Afrika.
Hamnen i Al Baleed förlorade i betydelse när segeltrafiken utkonkurrerades av ångbåtsteknik. Staden övergavs och försvann under ökensanden. Men idag återuppstår den gradvis när arkeologerna skyfflar undan berg av jord och sand och varsamt rengör husgrunder, gator, trappor, nermalda försvarstorn och – plötsligt – några högresta pelare, ensamma rester av stadens största moské som byggdes år 950 med 144 pelare i rätlinjiga rader.
Den arkeologiska utgrävningen står på Unescos världsarvslista och inkluderar museet på plats, The Museum of Frankincense Land. Frankincense är det engelska ordet för rökelse.
RÖKELSE – FORNTIDENS OLJA
Myter och kalla fakta flyttar oss därmed ytterligare tusen år bakåt i tiden. Alla vet vad de tre vise männen förärade Jesusbarnet men vet kanske inte att en hel årsskörd av Omans finaste rökelse transporterades till kejsar Neros begravning i Rom sommaren 68 e.Kr. På biblisk tid var hartsen från rökelseträdet i södra Oman lika lönande att exploatera som oljekällorna idag. Nu säljs den för en spottstyver på marknaden i Salala. Är det det framtida ödet även för oljan?
”Rökelselandets museum” hör till de sex museer som lyder under Ministry of Heritage and Culture. När Nationalmuseet, det som skall bli flaggskeppet i raden av statliga museer öppnas – har Oman sju statliga museer.
STATLIG OCH PRIVAT PEDAGOGIK
Men väl så viktiga är de privata museerna, det ville Yassen Ali, dåvarande chef för Ministry of Heritage and Culture, (på bild ovan) noga understryka, när vi mötte honom på hans kontor i Musqat. Det insåg vi ju när vi besökte två av dem i Musqat, Omans undersköna huvudstad. De privata museerna bidrar, kan man säga, till bevarandet av ett immateriellt kulturarv genom det sätt på vilket föremålen är insamlade och på det sätt de är utställda.
Ghalya´s Museum of Modern Art, vars invigning vi deltog i den 18 januari 2011, är skapat av prinsessan Sayida Dr. Ghalya bint Fahr bin Taimor Al Said som ger en personlig vision av det omanska samhällets utveckling från 1950 till 1975. Hon har samlat folks privata tillhörigheter: textilier, sängar och små prydnadsföremål, köksredskap, kryddburkar, mortlar, guldsmycken och ett stort antal reflekterande speglar, nymodigheter som symaskin, elektrisk fläkt, telefon, radioapparat och posters från Mecka. Allt sammanställt i en fantasieggande men realistisk blandning av inhemskt hantverk och importerade industriprodukter.
Prinsessan Ghalya sägs vara en mycket skygg person – hon var t ex inte närvarande när hennes museum öppnades. Och vi fick inte mycket mer information om henne än att hon levt långa tider i Europa, att hon gjort en akademisk karriär och att hon såg det nyöppnade museet som sitt livsverk. Kan man också se det som ett feministiskt projekt, funderar jag. Och tänker då inte bara på de många kvinnorummen i utställningen utan sättet att berätta, själva estetiken.
Museet är inrymt i två små bostadshus i gammal arabisk stil, många små trappor, trånga korridorer mellan ganska små rum. Det känns intimt och omusealt. Enligt programförklaringen är museet en hyllning till ”det omanska folkets uppfinningsrikedom i kampen för att anpassa sig till moderniteten”. Den nostalgi som lätt medföljer museala rekonstruktioner parerar museet med ett galleri för samtidskonst, där skiftande utställningar skall påminna om ett samhälle i ständig förnyelse och förbereda landets medborgare för framtiden.
Museikomplexet Bait Al Zubair (familjen Al Zubairs hus) öppnades 1998 i ett palats från 1914 och består nu av fyra byggnader med kulturhistoriska utställningar och utställningar av samtidskonst. Sarah White, engelsk konstnär som bott sedan ungdomen i Oman, är museichef. Museets grundare och ordförande i museistiftelsen, Mohammad Al Zubair, forskare, storsamlare, ledande finans- och industriman, fotograf och författare (en renässansmänniska, alltså), har mer än ett ord med i laget när utställningarna, som bygger på hans privata samlingar, skall gestaltas.
Samlingarna avspeglar en nyfikenhet på hur Oman uppfattats av västerlänningar som av olika anledningar intresserat sig för landet. Likt den turkiske författaren och Nobelpristagaren Orhan Pamuk (som f ö just öppnat sitt eget museum i Istanbul) hyser Mohammad Al Zubair ingen rädsla för västerländsk ”orientalism” utan gläder sig åt allt material, i skrift och bild, som kan bidra till kunskapen om Omans historia.
Nyaste tillskottet till museikomplexet Bait Al Zubair kallas Bait Al Nahdhah (Renässansens hus) och inrymmer landets största samling av modern konst. I maj i år öppnade en utställning där 70 barn och 42 av Omans mest kända konstnärer redovisade sina olika gestaltningar av kända omanska legender. Skisserna är utställda i den nya konsthallen medan de färdiga konstverken målade på tygflaggor är uppsatta på museibyggnadernas exteriörer.
UPPLYSNINGENS DIDAKTIK OCH LIVSVÄRLDENS INNERLIGHET
Det statliga Museum of Frankincense Land och det privata Ghalya´s Museum of Modern Art närmar sig kulturarvet på skilda sätt och utformar utställningarna efter olika pedagogiska principer – även om den kulturpolitiska målsättningen är densamma, nämligen att ge framtida generationer möjlighet att – med Mohammad Al Zubairs ord – ”hålla den islamska och arabiska identiteten och dess traditioner vid liv”.
Vid nybyggnad och större ombyggnader av statliga museer anlitas internationellt verksamma arkitekt- och designfirmor som i samråd med inhemska forskare och museologer i stort sett följer i Europa utarbetade vetenskapliga och estetiska utställningskoncept. Historien beskrivs i ett rätlinjigt utvecklingsperspektiv från stenålder till nutid och föremålen kompletteras på ett stackatoliknande sätt med bilder och långa texter. För en för tillfället vetgirig turist som jag är denna faktaframställning i förstone perfekt, men i längden tröttar det metodiskt-pedagogiska upplägget mer än det undervisar – i Oman likaväl som i Sverige.
Om ett besök på The Museum of Frankincense Land är som att studera en faktabok är det en roman man sugs in i när man träder över tröskeln till Ghalyas Museum of Modern Art. Museet handlar om en teknisk och ekonomisk utveckling under några årtionden i Omans historia men pekar på hack i moderniseringen, om kvardröjande seder som möter nya civilisationskrav, om land och stad som kanske inte är så skilda världar som de framstår i det långa civilisationsperspektivet.
Den realistiska sammanställningen av föremålen innehåller också mycket poesi och känslighet för motsättningar i livet vilket gör besökaren medskapande i berättelserna. Man kan säga att estetiken i sig genom sin intimitet och närhet till ”livsvärlden” lär oss något om det omanska kulturarvet som den europeiska, på vetenskapen vilande museologin, rationaliserar bort.
EN JÄMFÖRELSE MED SVERIGE
När vi kommer tillbaka från vår resa till hotellet i Salala möter vi en på museerna ännu osynlig del av den omanska renässansen. Alla de indier, pakistanier, filippiner och nordafrikaner som betjänar oss från morgon till kväll, de städare, servitriser, hovmästare, kockar, receptionspersonal, trädgårdsarbetare och butiksbiträden som utgör en grundbult i landets ekonomi. Tack vare deras låga löner, avsaknaden av fackliga rättigheter och medborgarskap i landet kan två före detta museiarbetare, våra (i svenskt perspektiv) låga pensioner till trots, leva lyxliv vid stranden av Indiska oceanen ytterligare några gyllene dagar. Vi får tid att begrunda den sammanhållande kraft som det nationella kulturarvet tillmäts i Oman. Det påminner om Sverige vid de stora nationella museernas tillkomst för hundra år sedan, men inte heller hos oss har de utlandsfödda som bidragit till vårt välstånd någon självklar plats i museernas fina salar.
Text: Eva Persson med assistans av Ulla Arnell
Bild: Utställningsbilderna har ställts till förfogande av respektive museum, vilket vi härmed tackar för.
LITTERATUR: Utrikespolitiska institutets lilla broschyr om Oman, Länder i fickformat 907, rekommenderas.
