Neues Museum i Berlin

Ser ni likheter? F.A. Stüler som ritade Neues Museum i Berlin fick senare uppdraget att bygga Nationalmuseum i Stockholm.

Neues Museum i Berlin är en blandning av ruiner och supermoderna utställningsrum med nya, dyra material och snygg ljussättning. Men ruinerna är ganska nya: även om man kan tro att man vandrar runt i antika salar och tittar på uråldriga fast förstörda muralmålningar byggdes Neues Museum så sent som vid mitten av 1800-talet. Den ”urgamla” framtoningen var tänkt att ge lämplig inramning till de skatter från faraonernas Egypten och det antika Grekland som här samlades, ett resultat av den tyska expansionen på utgrävningarnas och konströveriets områden, bland annat i det som idag är västra Turkiet. Tyskland skulle, precis som andra imperiebyggarnationer, ha en representativ hemvist för sina hemförda skatter. Så såg det ut Neues Museum, och under DDR-tiden fick det förfalla ytterligare.

Egyptiska hallen. Illustration i F.A. Stülers Das Neue Museum in Berlin, 1862.

Prestigeuppdraget att ställa i ordning Neues Museum – juvelen bland det tyska kejsardömets högdragna museer samlade på Museumsinsel (museiön) alldeles intill katedral och slott – gick till den brittiske arkitekten David Chipperfield. 

Chipperfield – i Sverige representerad med det höga betongtorn som ingår i Kivik Arts utomhusutställning där den dristige kan klättra upp för att efter en stigning i mörker kliva ut och möta ljuset över Hanöbukten – valde att acceptera ruinen, och idag, efter 

10 års renovering, är Das Neues Museum varken nybyggt eller återuppbyggt, snarare ett Pompeiji där själva det icke-återställda museet lika mycket som de utställda föremålen fängslar.

Detta åstadkommer Chipperfield genom att, där det var möjligt, behålla de fragment som kriget och sextio års vanskötsel lämnat efter sig. Men bara fragmenten: precis som i många rekonstruktioner av antika föremål och skulpturer – ett näraliggande exempel är Pergamonaltaret, Museumsinsels andra stora publikmagnet – har de brottstycken som fanns fogats samman med bruk och helt släta putsade ytor i ljus ton. På Neues Museum har skadade väggar och golv behållits, friser är lika trasiga som man fann dem, och de kitschiga väggmålningarna med föreställda egyptiska och grekiska landskap och miljöer ser ut att vara just i den dåliga form som väder och vind lämnat dem i. Det är mycket konsekvent genomfört, även utanverket bidrar med kulhål i murarna från striderna 1945.

Mest imponerande blir det i den gigantiska entréhallen där all utsmyckning är borta utom en jätteport, fyra meter bred och tio meter hög, känns det som. Det som en gång var museets pampiga huvudingång visar här kala väggar, naket och ojämnt tegel, som det såg ut innan renoveringarna började, kan man tänka. Men jätteporten skiner som var den helt ny, i det ädlaste av mörka träslag, med lager på lager av lack. Det är som om Chipperfield velat säga: så här hade jag kunnat göra, återställa Neues Museum till dess forna glans, ja, till och med överträffa historien. Men om man valt den vägen, hade inte resultatet då bara blivit att dagens tyska förbundsrepublik visat sig mäktigare än sin kejserlige föregångare?

Text: Kenneth Hermele
Bilder: Staatliche Museen zu Berlin, foto: Achim Kleucher

Kenneth Hermele är ekonom och doktorand i humanekologi, Lunds universitet
Hemsida