Barbie och Ken – dröm eller mardröm

Ken på 1980-talet

”Det finns många föreställningar om Barbiedockan som alltifrån politiker till konstnärer använts sig av, och det var just detta som fascinerade oss.” Christine Gustafsson projektledare för Barbie och Ken – dröm eller mardröm på Mölndals museum berättar varför utställningen kom till, vilka perspektiv på ämnet som var viktigast, hur den producerades och tagits emot av publiken.

BAKGRUND
När jag fick uppdraget att ansvara för utställnings-produktionen var det med skräckblandad förtjusning jag gav mig i kast med uppgiften. Jag förstod ju tidigt att begreppet Barbie var gigantiskt. Barbiedockan finns i många olika skepnader och har under åren utvecklats till en hel underhållningsindustri för både barn och vuxna.

Vi skapade en arbetsgrupp där formgivare, antikvarier, museitekniker och pedagog ingick. Alla inblandade arbetar på museet, produktionen är helt och hållet intern. Under arbetets gång vidgades gruppen att inkludera fler medarbetare som var delaktiga i marknadsföring, grafisk profil och inte minst praktiskt hanterande av registrering och hantering av inlånade dockor. Det blev många små prylar att hålla ordning på!

Barbie vid födseln 1959

Att Mölndals museum gjorde en utställning om denna ifrågasatta men också älskade docka, beror på flera saker. En av dem är att Barbie fyller 50 år i år. En annan var att vi sedan tidigare utställning uppmärksammat rollspelets betydelse i datorspelsvärlden. I Barbie och Ken – dröm eller mardröm, kunde vi vidareutveckla dessa tankar eftersom Barbie på många sätt är en symbol för ett ouppnåeligt ideal, en utopisk livsstil. Det finns exempel på kvinnor som gått så långt att de gjort om sina kroppar efter Barbies utseende. I arbetsgruppens diskussioner var detta ett exempel på en ytterlighet, ett mardrömsscenario där människor i sin strävan efter drömmen om den perfekta kroppen, kan förlora sig själva.

Vi bestämde oss för att tematisera våra olika frågeställningar, samtidigt som vi ville presentera historien bakom och kring dockorna. Därmed tillkom teman som Barbie i karriären, Barbies familjeliv, Barbie – en docka som väcker känslor, ”Min Barbie och jag” (insamlade dockor och minnen), Hemsytt, Barbie på Catwalken, Historiska skönhetsideal och Drömmen om den perfekta kroppen.

Att vi skulle ta upp diskussionen kring nutida skönhetsideal och skönhetsideal i ett historiskt perspektiv kändes viktigt. Det finns undersökningar om unga kvinnors psykiska och fysiska hälsa och den visar tydligt på en negativ tendens, där många flickor har ätstörningar eller är missnöjda med hur de ser ut.

Det var också viktigt att ta upp genus, normativt familjeideal och mycket annat som Barbie och Ken står för, eftersom detta är något som hela tiden återkommer när man talar om Barbie som begrepp.

Dockorna kommer från USA och bygger till stor del på den amerikanska drömmen. Det är intressant att Barbiedockan fungerade som en förebild för kvinnor i en tid då hemmafruidealet i allra högsta grad levde kvar i det amerikanska samhället. Till exempel var dockan tidig att tillverkas som astronaut och president.

I Barbies värld finns (nästan) inga gränser för vad hon kan, får eller vill göra. Många besökare som växt upp på 70-talet, vittnar däremot om att deras mammor vägrade köpa Barbiedockor till dem. Då var Barbie politiskt inkorrekt och stod för kommersialism och kvinnoförtryck.

Barbie som stilikon.

FORM
Vi kom tidigt att jobba med utställningsformen, eftersom form och innehåll är beroende av varandra. Att vi i gruppen hade en intern formgivare, var en stor fördel för både budget och produktion.

Utställningslokalen är en cirka 130 kvm stor sammanhängande lokal med stora fönster längst med hela entréfasaden. Detta gav oss en smula huvudbry då vår ambition var att göra en ”blackbox”, alltså stänga ute dagsljuset och skapa en känsla av att gå in i ett dockhus. Vi löste det genom att fästa upp svart teatertyg på väggarna och framför fönstren. Till det lade vi färgaccenter i rosa, grönt, blått och gult. Speglar och speglingar var också viktiga inslag. En inspirationskälla var 1960-talet då Barbie kom till Sverige och var en storhetstid i fråga om stil, mode och popularitet.

Eftersom vår budget var minimal återanvände vi montrar från en gammal utställning, då de var byggda av gamla fönster som förstärkte känslan av tittskåp. En hel del putsning och ommålning krävdes dock för att det skulle bli bra.

En plottermaskin var en bra investering som gick på högvarv. På de svarta väggarna satte vi upp vita texter. Rubrikerna gjorde vi förstås i ett rosa barbie-typsnitt.

FILMRUM
Utställningen fortsätter in i vårt filmrum som ligger precis i anslutning till utställningen, centralt placerad i museet. Där visar vi reklamfilmer om Barbie från 1959 och framåt, Anorexi/Bulimi-Kontakts kortfilm Spegeln samt tre kortfilmer som mölndalsungdomar själva producerat på temat självkänsla och kroppsuppfattning. De är resultatet av ett samarbete med fritidsgårdarna i Mölndal, Kållered och Lindome. Utöver filmerna som rullar varje dag, har vi under sommaren visat Barbie spelfilmer under schemalagda tider.

Utställningen innehåller mycket teknik

TEKNIK
I utställningen har vi Internetuppkoppling, datorspel, projektion på vägg, bildspel och film. Ovanför en Catwalk där Barbiedockor från olika tider paraderar, visas en film från New York Fashion Week. Musiken därifrån fungerar som ljudkuliss och miljöskapare (vid visningar är den störande och stängs av.) Generellt är det mycket teknik att hålla reda på för receptionspersonalen som sätter av och på varje dag.

PLATS FÖR BARN Det kändes självklart att vi skulle skapa en särskild plats för barn där de skulle få möjlighet att leka. Från början var vår ambition att genomgående ha texter anpassade för barn, men istället gjorde vi en särskild del som vänder sig till barn. Den består av lägre placerade texter och en färgglad kombinerad sitt -och lekmöbel. Där finns både dockor och kläder att leka med. Den verkar fungera även för vuxna!

Vuxna och barn leker i samma leklåda och kan titta gemensamt på utställningen – barnen från en liten trappa.

SAMARBETEN
Eftersom vi har en mycket begränsad budget var vi tvungna att hitta samarbetspartners i näringslivet. Vi insåg att vi hade allt att vinna på det med tanke på nya kontaktnät och besöksgrupper som följd. Den egna budgeten fick gå till byggmaterial, tryck av bildvepor och det allra nödvändigaste.Våra samarbetspartners är utvalda i koppling till utställningstemat. 

Båda parter gynnas. Vi kom att samarbeta med flera små aktörer som vi har stort utbyte av. De har i sin tur fått möjlighet att synas med namn i utställningen och vissa är en del av föreläsningsprogrammet. Någon samarbetspartner får också lov att nyttja museet för kundkvällar utan kostnad. En av våra samarbetspartners är ett datorföretag som sedan tidigare var sponsor i en utställning om datorspel. 

Med andra ord var det få av dem som kom med kontanta medel, men det hela fungerade tack vare att alla tillförde flera olika små resurser.

Vad vi lärde oss är att det kan fungera väldigt bra med sponsring/samarbeten så länge museet själv har kontrollen. Det finns olika företagskulturer som det gäller att förstå, det kan finnas olika beslutsgångar till exempel. Hela tiden gällde det att vara tydlig och ha en nära kommunikation. Det var också viktigt att hålla på museets profil och se det som ett samarbete mer än som renodlad sponsring.

PEDAGOGISKT PROGRAM
Förutom ”vanliga” skolvisningar för olika åldersgrupper ska vi ha ett stort skolprogram för alla 8-klasser i hela Mölndals Stad hösten 2009. De kommer till museet för s k BodyTalks som utarbetats mellan Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt och Unilever/Dove. Eftersom vi tar upp viktiga frågor om självbild och nutida skönhetsideal är det här samarbetet oerhört angeläget. För att kunna genomföra ett skolprogram i den här storleken får Mölndals museum extra kommunbidrag för skolkultur.

MARKNADSFÖRING
Marknadsföring sprids numera via andra vägar än vad man varit van vid, t ex bloggar, Twitter och Facebook. Vi planerar att marknadsföra vår föreläsningsserie den vägen. För övrigt har vi satsat mycket på gratisannonser och artiklar i tidningar. Vi märkte redan när vi gick ut med ett upprop om insamling av dockor, att det fanns ett stort intresse både från privatpersoner och media. Eftersom vår ekonomi i princip är helt obefintlig när det gäller marknadsföring, tog vi vara på alla chanser att finnas med i artiklar i tidningar och i lokalradio.

Denna anslagstavla fylls dagligen med tankar och funderingar som: ”Blir rörd och vemodig på ett gott sätt, väcker minnen från ungflickslivet” eller helt enkelt ”Jag älskar Barbie”. Foto t h Eva Persson

FÖRELÄSNINGAR
Under det år utställningen pågår aktiveras den på olika sätt. Ett antal föredragshållare kommer att gå in djupare på de olika teman vi tar upp i utställningen. Vi startar hösten med en föreläsning om barns lek ur ett genusperspektiv, därefter kommer det att handla om en modellagenturs sätt att jobba, mode och glokal påverkan, 1700-talets syn på skönhet och om retuscherade bilder i reklamens värld. Vi var tidigt ute med att planera föredragsserien. Den blev som en ram kring utställningen vilket faktiskt gjorde det lättare att planera resten.

RESULTAT
Det blev en utställning som jag hoppas man kan betrakta ur flera olika perspektiv. Redan frälsta Barbieälskare kan vandra in i utställningen enbart för att få en nostalgikick eller förundras över vackra, gulliga, fantastiska dockor och kreationer. Man kan också komma hit för att lära sig något nytt om Barbie eller för att få en tankeställare, ifrågasätta och ställa sig frågor kring alla de teman vi tar upp.

Utställningen verkar fungera för olika generationer besökare. Föräldrar och mor/farföräldrar kommer tillsammans med barn och barnbarn. De minns tillsammans och blir berörda. I skrivande stund har utställningen pågått tre månader, under en regnig sommar, och besökarna har strömmat till.

I museets café finns en fotoutställning som knyter an till de ämnen vi tar upp i utställningen och i museibutiken finns produkter som passar till utställningen.

Text och foto: Christine Gustafsson

Christine Gustafsson arbetar på Mölndals museum som antikvarie. Hon är projektledare för Barbie och Ken – dröm eller mardröm, och arbetar annars med museets digitala verktyg och hemsida Samlingar & Minnen.