Ett ljus i det koloniala mörkret

Minnet av kolonialismen brukar vara en kontroversiell sak: de koloniserade minns förtrycket och motståndet, kolonialmakterna hur de fört kultur och vetenskap till infödingarna. För två år sedan väckte det då nya etnografiska museet i Paris – Musée du quai Branly – våldsam debatt när man visade upp de koloniserade som glada och oskuldsfulla barn och deras kultur som primitiv, en ursprunglig konst som inspirerade stora västerländska konstnärer som Picasso. Det koloniala som etnochic. De andra, de koloniserade, blev något att förundras över, orientalismen levde. 

Lika illa är det i Lissabons nyöppnade (2008) kolonialmuseum Museu do Oriente, där man hyllar de portugisiska besittningarna i Indien, Indonesien och Kina. De koloniserade som glada och oskuldsfulla barn och deras kultur som primitiv, en ursprunglig konst som inspirerade stora västerländska konstnärer som Picasso. Det koloniala som etnochic. De andra, de koloniserade, blev något att förundras över, orientalismen levde. Lika illa är det i Lissabons nyöppnade kolonialmuseum Museu do Oriente, där man hyllar de portugisiska besittningarna i Indien, Indonesien och Kina. 

Museo do Oriente är inhyst I ett f d hamnmagasin, ombyggt för 30 miljoner euro. Samlingen av asiatiska gudar anses särskilt förnäm. 

Museet vill nog vara storartat, men det är beklämmande. Det ligger på den prestigefulla sträckan där floden Tejo möter havet, mellan Lissabons centrum och minnesmärket över upptäcktsfararna ute i Belém, men är inklämt på en minimal yta med såväl motorväg som järnväg som närmaste grannar. Havet, som är mycket nära, märks inte, byggnaden är sluten och helt i betong.

Ett museum som till namnet vågar bejaka orientalismen borde vara djärvt invändigt. Men inte: i små vitrinskåp finns föremål, målningar och tyger instängda, salarna är hermetiskt slutna, allt från montrar till väggar och tak är målat helt i svart, inget naturligt ljus sipprar in, allt andas förstening. Jag ilsknar till över anspråken, det senfärdiga rättfärdigandet av ekonomiska, kulturella och religiösa övergrepp. Inte blir det bättre av att museet är fullt med skolbarn som av sina lärare förevisas allt fint Portugal förde ut till infödingarna.

Men minnet av expansion och kolonisering kan visas så att man blir glad av att se det. I det penningstinna Qatar invigdes den 1 december 2008 Museum of Islamic Art som visar porslin, smycken, hantverk, tyger, koranskrifter (inga målningar av arabiska konstnärer dock på grund av bildförbudet). Även här är föremålen instängda i slutna rum, men materialen och ljussättningen är den bästa möjliga: marmor, grå granit och mörka trädslag skapar rum och en bild av rikedom.

Förvånande nog gillar jag det, trots att jag inte riktigt förstår vad ”islamisk” konst är när den är icke-religiös och egentligen snarare handlar om konsthantverk och praktiska saker: en snyggt bearbetad träport, en jättelik matta, fantastiskt vackra navigeringsinstrument använda av ararbiska seglare på rutterna mellan Arabiska halvön, Afrikas ostkust och Indien.

Hela museet är faktiskt ett konstverk. Det är ritat av stjärnarkitekten IM Pei – kanske mest känd för den nergrävda glaspyramiden framför Louvren i Paris – och står på en egen konstgjord ö alldeles utanför Dohas imponerande åtta kilometer långa strandpromenad Al Korniche. Byggnaden klättrar som en gammal arabisk stad, som kasbahn i Alger, och påminner samtidigt om en moské högt uppe på en klippa.

Museet utnyttjar sitt läge på vattnet maximalt, insidan öppnar sig från golv till tak fyra, fem våningar upp (t ex kaféet på bilden ovan), utåt mot bukten och den manhattanlika skyline som Doha fått på bara ett årtionde, femtio turning torsos vuxna ur sanden, hälften färdiga och hälften ännu under byggande.

Det ligger nära till hands att tänka att detta museum, liksom det i Lissabon, är uttryck för orientalism, fast här med omvända förtecken, en occidentalism. Det var araberna som förde konst, kultur och kunskap till de okunniga västerlänningarna. För mig är museet snarare en befrielsehandling: ett arabiskt museum som stolt visar upp det egna folkets historia. Och det är inte tomt skryt: de portugisiska upptäckarna drog nytta av arabiska sjömän när de väl rundat Goda hoppsudden och mötte den arabiska civilisationen i östafrika, arabiska lotsar visade vägen till Indien. 

I museets bibliotek (bilden ovan) berättas historien på annat sätt än i utställningarna.

Den stora upptäckten var att arabiska seglare, utrustade med de vackra instrument som förevisas på museet i Doha, utvecklat navigationskonsten mycket mer än i Europa. Därmed blir detta museum, till skillnad från det i Lissabon, en hyllning av orientens bedrifter. Och ett exempel på att pengar och smak inte behöver vara fiender.

Fotnot: Det kritiska begreppet orientalism lanserades av litteraturvetaren Edward Said i boken Orientalism (1978) där han visar hur stereotypt västerlandet har sett – och fortfarande ser – på den islamska kulturen och konsten.

Text: Kenneth Hermele
Bilder: Museo do Oriente, Lissabon samt Museum of Islamic Art, Doha

Kenneth Hermele, ekonom och doktorand i humanekologi, Lunds universitet
KH hemsida
Artikeln publicerades i Sydsvenska Dagbladet 090213
 

Världen – Musée du Quai Branly, Paris