Plats: Galleri Lars Bohman, Stockholm: Lena Cronqvist Self-Portraits 14 januari – 19 februari 2006 www.gallerilarsbohman.com
Lena på Lena på Lena i rum efter rum efter rum.
Medsols från vänster läser jag på verkslistan som redan är full med röda punkter. Medsols rör man sig genom Lars Bohmans kringelkrokiga galleri, som består av vit kub på vit kub fast rummen är inte särskilt kubiska. Det finns bara en väg, rummen leder bara inåt och det gör Lena Cronqvists självporträtt likaså.
I det första rummet med skyltfönster ut mot Karlavägen möts jag av 4 x Lena, damen i den gråa pagen bakom ett tomt bord. På någon av målningarna skymtar skuggor av ett glas och ett fat. Det är stora målningar någonstans kring 150×120 centimeter, 130×90, och i stående format. Lila och rött dominerar, gul och grönt i några av borden, ganska dovt. På en av målningarna håller Lena i motivet den för Cronqvists konstnärskap karaktäristiska spegeln i handen. Jag tar mig genom den smala passagen in i det andra rummet. Det är mycket folk, en kall solig söndag i mitten på januari måste vara det perfekta för gallerister. Färgerna blir starkare, här finns inget solljus, rummet är trängre. 5 x Lena.
Ned för den grå lilla trappan med röd halktejp öppnar sig ett något större rum där också galleristens disk finns. På galleri Lars Bohman är det just Lars Bohman själv som kurerar och hänger sina utställningar tillsammans med konstnärerna i sitt stall. Här är det 6 x Lena, nu stående, utan bord och mer i gestalt av konstnären med förkläde och i arbetstagen. I en målning känns hon nästan aggressiv där hon arbetar med en docka och glasögonen markerar allvar och arbete. I en annan har hon åter spegeln i handen.
Vidare möter jag stora silverspeglar. De har blivit tredimensionella, statyer med ansiktet i bild står de placerade som trafiksignaler, vägvisare djupare inåt i den Bohmanska slängdansen uppför nästa trappa förbi det öppna kontoret och damer som trängs kring böcker och grafiska blad och så ut i ljuset, skyltfönstren öppnar upp mot Rådmansgatan. Cronqvist x 4. Lena som en marionettförerska med två flickor, de vi känner igen, en på varje knä i en pose som påminner om yoga. Två grafiska blad finns också uppsatta, lite missanpassat inklämda som för att visa vad som finns till försäljning för den, alla oss, som inte har råd med de stora målningarna.
På galleri Lars Bohman har man en möjlighet sällan förunnad utställningsmakaren. Nämligen möjligheten att, om än bara i viss mån, styra besökarens rörelser. Lars och Lena har bestämt vad jag ska se först och vad som kommer efter. Visst kan jag fuska, springa rakt igenom, smyga runt och titta genom skyltfönstren från utsidan, men varför då? Här finns en självklar dramaturgi.
Så allra längst in, på ett enkelt bord, intimt i galleriets minsta utrymme, trängs små ansikten. Tredimensionella Lenor: handspeglar, masker och huvuden och ytterligare tre stora målningar: Lenahuvuden: 1, 2, 3, 4, 5, Blå, 1, 2, 3, Grå, 1, 2, 3, Håret i hästsvans. Nu är vi längst in.
Och så tillbaka, hitta ut. Vid kontoret finns ytterligare en målning som jag inte såg innan. Flickorna stående med Lena bara i bakgrunden, hon är ton i ton med bakgrundsfärgen, den solkigt lila, och ett apelsingult klot lyser som en sol till vänster. Varför hamnade den målningen i skymundan? Kanske för att den var ensam och stark.
2006
Text & foto: Jane Karlsson
