Dansmaskens berättelse

Birgit Åkesson i Afrika
Etnografiska museet, Mytteatern, övre plan
31/3 2007- tills vidare

---

Birgit Åkessons samling av dansmasker skänktes till Etnografiska Museet efter hennes död 2001 och är nu utställd i den intima ”mytteatern”. I egenskap av föräldralediga kulturkonsumenter drog vi ekipagen till museets övre plan en glesbesökt förmiddag.

I början av utställningen är Åkesson avporträtterad tillsammans med en kort biografisk notis: en oförskämt ung och vacker kvinna för sina 90 år, efter ett liv av dans och resor till berättelsernas och kontinentens inre. Utställningens fokus är på maskerna och inte samlarens liv och gärning, men hennes röst ledsagar besökaren i dennes möte med maskerna. Utan att inkräkta på teaterns rundade läktardel tar montrar plats längs de två fondväggarna som möts i en projektionsyta. Från läktarna kan man med lurar följa Åkessons berättelse till ett tio minuter långt bildspel där utställningens masker får liv.Genom lurarna smiter trumackompanjemanget till den film som visas på monterväggen in, vilket bildar helhet med, snarare än stör, bildspelet.

Filmen visar dansare i aktion, i en nyinspelad dokumentarisering av en dansfestival, filmad 2002 och 2006. Här ser vi tydligt helheten där maskerna kompletteras av ”raffia”- kostymer, färgstarka kroppstäckande fransplagg som förstärker dansarnas rörelser och ger extra svaj till rytmiseringen. Filmen är för ovanlighetens skull beskuren till stående format, vilket framhäver dansarna som huvudgestalter och skapar en elegant central form med montrarna som flyglar runtom. I montrarna pågår ett ljusskådespel med färgskiftningar som kan symbolisera dygnets och naturens växelspel. I övrigt är rummet mörkt, med en belyst trumcirkel av fyra djembetrummor monterade i en skulpturalt svetsad ställning, runt vilken besökarna rör sig som vore de dansarna själva. En annan kongenial form i utställningen är just mörkret, då vi får lära oss att masker som inte används förvaras som skatter i mörka rum för att bevara sina krafter.

Maskerna är konstverk som med sina enkla starka uttryck drar blickar till sig även utan dansens rörelsedimension. En del masker är monterade på ställningar som hör till dansdräkterna, andra ligger på montrarnas golv som är en bädd av sprucken lera. Ett fåtal rekvisitaföremål – torra träd och krukor – kompletterar monterinnehållet. Varje mask avbildas på fotografiska gummitryck, en osedvanligt komplicerad teknik, som gör att bilderna får ett grafiskt konstnärligt uttryck, till skillnad från ett traditionellt dokumentärt foto.

Dansmaskerna symboliserar inte, de förkroppsligar den berättelse som förs fram i dansen. Dansaren underordnar sig sin mask och blir ett med den. Genom utställningens dussintal masker förs inte bara deras individuella betydelse fram utan även en historia om ritens betydelse som i denna komprimerade form blir lätt att ta till sig.

Som besökare lär man sig vad det handlar om, och blir genom Åkessons samling och ord invigd i maskernas värld, som övergår från exotiserat mysterium till levande historia. Livsfilosofin som bärs av maskerna förmedlas genom de sparsmakade kärnfulla texterna och får ytterligare djup när man tar sig tid till bildpelets ljudspår. Bland maskerna finns olika former av konstruktioner: hjälmmasker, ansiktsmasker, och masker av det slag som bärs av dansaren på en pinne som en förlängning av kroppen. Nästintill alla dansmaskerna, kvinnliga som manliga, dansas av män. Undantaget är en Sowomask, representerande det kvinnligt vackra, fruktsamma och rättfärdiga. Denna återfinns i utställningen och är hemmahöranda hos kvinnosällskapen i Sande vilka finns i stora delar av Sierra Leone och Libera. Här är ägarna av maskerna kvinnor och det är de som dansar dem. Av Åkesson får vi lära oss att kvinnor bär mansmasker och män kvinnomasker som ett uttryck för djup respekt, en hyllning. Av detta respektfulla gränsöverskridande väcks tanken om detta är överförbart på det kulturella fenomenet dragkings och dragqueens?

Vi fäster oss vid varsin mask, en mansmask och en kvinnomask, båda bärs av män. En märklig mask skuren i ett stycke trä föreställer en man vars huvud omgärdas av band och slingor som förankrar människan vid himmel och jord. Detta är Oro Efe – nattens konung, som bärs av en manlig dansare av det nigerianska Yorubafolket vid midnatt, i en välsignande dans som väver in folkens historia och framtid. Ovanför ansiktet kröker sig en halvmåne, ovan hjässan fäster ett rotsystem mot huvudet, rött och grönt som trädens bark, bakom huvudet och på sidorna sitter symboliska knivar och svärd bland slingorna, med styrka från förfädernas själar. Malin tycker sig ha sett denna form tidigare och finner i minnet bilden av den heroiske Gagarin på väg från jorden, skyddad av en hjälm, med huvudet fixerat lätt bakåtböjt blickandes mot himlens mysterier.

Kitty fastnade för en kroppsmask: den ansiktslösa ”magmasken”, föreställande en havande mage med bröst, vagt påminnande om Magrittes kvinnoporträtt. Masken är D’mba, modersidealet, fertiliteten. I utställningstexten till masken får vi veta att den berättar om moderskap, kvinnlig skönhet, förfining, klokhet och självklart också om fruktsamhet. Kittys feministiska ådra kan inte hjälpa att undra över den något kroppsfixerade avbildningen. Klokheten hos kvinnan sitter uppenberligen inte i huvudet utan i magtrakten och i brösthöjd. Att kapa av huvudet på kvinnan och göra henne till ett huvudlöst objekt är tyvärr ett vanligt inslag inte bara i mindre respekterad press högt upp på kioskhyllorna utan även i reklam och modetidningar. Hennes fördomar blir dock ersätta av ny kunskap när hon läser vidare i texten att förutom hyllningen till kvinnan som livgivande kraft talar masken även om hennes tunga ansvar som försörjare, den som ser till att livet går vidare dag för dag, generation för generation.

Vad utställningen lämnar att önska överskuggar inte denna komprimerade utställningsupplevelse. Vi hade gärna sett mer av konstruktionen, hur man får på sig eller bär masken, då vi såg vilka kraftfulla dansrörelser de måste tåla. Även maskernas tillverkningsår kunde vara intressant information jämte härkomsten. Vi upptäcker alltför diskreta citat på väggarna som hamnat helt utanför belysningen, och kunde gärna ha läst information om dansfilmen i utställd text och inte bara som eftertext till filmen. Ett visserligen vackert tyg bildar bakgrund till läktaren men får inte annan funktion än att rikta uppmärksamheten åt motsatt sida. Trummorna är knappt spelbara och som så ofta i utställningar tar besökaren det säkra före det osäkra och avstår från interaktiviteten. Med ett par ordentliga högtalare som kan återge bas hade upplevelsen av filmljudet blivit njutbart och inte bortglömt som kvalitet, särskilt då rummet är tillräckligt åtskilt från omgivande utställningar för att inte störa. Detta till trots är vi överens om att detta är en utställning av den goda sort man ägnar en halvtimmes besök men tänker på i månader efteråt. En omedelbar tanke som föds är den om de lager av masker vi alla bär. Varje ny dag tar vi på oss en könsmask, en yrkesrollmask, en utseendemask, en humörmask och så vidare. Masker vi valt eller inte valt att bära, masker vi alla dansar runt med, utan att vi vet om det.

Recension: 070515
Text: Malin Zimm och Kitty Laukkanen
Foto: Malin Zimm och pressbilder från Etnografiska museet

För den som, liksom vi, blir sugen på mer om Birgit Åkessons fantastiska liv som dansare, koreograf, samlare av masker och kulturkännare finns boken, Dansmaskens berättelse. Birgit Åkessons resor i Afrika, Östberg & Lagercrantz (red.) som givits ut i samband med utställningen, att köpa i museishopen.