Lyckad förflyttning från scen till utställningsgolv
Scenrävar och andra djur på scenen
Dansmuseet, Stockholm
061011 – 070114
Kurator: Constanze af Trolle
Formgivare: Nils-Albert Eriksson
Tekniker: Stefan Persson
Nu kan man gå till Dansmuseet och titta på en utställning där helheten överglänser delarna. Det är inte ofta man kan säga så om en museiutställning. Hur många amatörmässigt gestaltade sakutställningar har man inte lämnat och i sin förbittring fått trösta sig med att man ändå fått se en riktig skelettgrav, mycket omtalade textilier eller Sveriges bredaste bok (som jag såg i utställningen Den svenska historien på Nordiska museet och aldrig glömmer).
I Scenrävar och andra djur på scenen sugs man in i en eggande clairobscure av djur från hela världen som uppträder i människohamn. Eller är det tvärtom? I alla fall består utställningen av lysande dansdräkter skickligt monterade av Stefan Persson. Men dräkterna är inte gjorda för att stå still och granskas på nära håll. Även om många tål det – framför allt Bente Lycke Möllers små syrsor ur baletten Räven, som i sina strama austronatliknande kostymer berörde mig starkt – kan tumanhandsmötet med de enskilda dräkterna bli stumt. Deras sanna uttryck framträder bäst på scenen när de utvecklas och förändras i snabba rörelser och ständigt skiftande belysningar; då de bärs upp av levande människor (eller var det djur?)
Men detta eventuella problem har kuratorn Constanze af Trolle och formgivaren Nils-Albert Eriksson nästan trollat bort. Vill jag se dräkter i rörelse finns videoinspelningar från dansföreställningar (där dock få av de utställda dräkterna är med – tyvärr). Till känslan av rörelse i rummet bidrar de gula, röda och gröna fiskar som glider förbi i en undervatten- film stort projicerad bakom några av Ryska Balettens dräkter till Rimskij – Korsakovs balett Radko i Paris 1916. Kostymerna tilhör en fisk, en bläckfisk och en sjöhästen vid Havskungens hov. Det är sådana finurliga sammanställningar från skilda världar och föreställningar som är det bästa i utställningen. Här kan en kamel från Trollflöjten 1992 med en flöjt på tvärs genom mulen, gästspela i det musikband som en struts, en apa och ett lejon från Trollflöjten 1987 fått bilda på Dansmuseet. Här kan en groda smita från sin roll på scenen i Den listiga lilla räven, Göteborg 1977, och få en ny roll som utställningsbesökare, tankfullt beskådande en föreställning av Svansjön i Stockholm 1964.
Vid sidan av de underfundigt komponerade ”dioramorna” och det professionella tekniker-arbetet är det förstås själva konceptet, idén att utnyttja landets scendräktssamlingar till att belysa den ”eviga” frågan om djuret i människan och människan i djuret som gör att utställningen kan vara aktuell för nästan alla människor. Dansmuseet har en omfattande barnverksamhet kring Scenrävar och andra djur på scenen. Som vuxen utställningsräv gladde jag mig som ett barn.
Text: Eva Persson 061106
Foto: Nils-Albert Eriksson
Se även UEForums blogg: Small is beautiful. Museikriser botas inte av sammanslagningar.
