Döden livet och allt däremellan – en tom temapark för den breda ungdomligheten

DÖDEN DÖ
Stockholms Stadsmuseum
061104-070318
Producenter: Nina Sandberg och Marianne Tråvén
Formgivare: Tor Cederman
Målgrupp: ungdomar


Döden Dö öppnade sensationslystet lagom till Halloweeen. Stockholms Stadsmuseet har gett sig fanken på att nå ut till den breda ungdomligheten. Affischen talar skräckfilmens språk, med döden i kåpa och underrubriker som ”MORD och AVRÄTTNINGAR”, ”SJÄLVMORD”, ”tala med de AVLIDNA” och ”GALGBACKEN tur och retur”. Underrubrikerna är placerade i nedre delen av filmaffischen, där rollistan brukar vara, och som pricken över i:et fulländas det grafiska konceptet med fiktiva recensenters lovord: Dödens Dagblad levererar fem blodröda likkistor med utropet: ”Stadsmuseet har gjort det igen!”

En torsdag förmiddag har jag vägarna förbi och spenderar en timme i utställningen, tillsammans med ett par högstadieklasser som håller högt tempo och generellt blasé uppsyn. Råkar komma just när den guidade turen börjat och snappar motvilligt upp guidens: ”Vi ville kalla utställningen någonting tuffare, inte bara Döden”

På väg upp genom trapphuset förbereds besökaren genom att komma riktigt nära en giljotin, se en dödsdömd stockholmare på bild bredvid sin skarprättare samt ta ställning i frågan om dödsstraff, ja eller nej, vad tycker du? Lägg lapp i lådan här! 

Man kan inte prata om döden utan att prata om livet…

måste någon i utställningsgruppen ha framhärdat. Därför används det stora entré- rummet åt att gestalta livet i Stockholm. Här finns tio upplysta, rätt groteska porträtt av ”vanliga människor i staden”, printade på cylinderformade vepor från golv till tak.

Vad är livsviktigt? har man frågat de tio utvalda stockholmarna som har svarat ganska förväntat: Kärlek, Hälsa, Vänner… – självklarheter som inte förmår göra dem levande. Som man frågar får man svar, och här borde textmakaren ansträngt sig lite mer och tilltalat stockholmarna med större intresse för dem som individer.

Inuti veporna skymtar de intervjuades egna föremål upphängda likt symboler för personernas inre. På skisstadiet verkade nog denna gestaltning bra, men i verkligheten i full skala förvandlas uttrycket till ett trivialt flummande, där varken texten, bilden eller föremålen talar till publiken. 

Entrérummet är i övrigt mörklagt och på ena kortväggen projiceras en loopad filmsnutt som visar bilder av stad och folkliv, producerad av elever vid Stockholms Filmskola. Om man inte använt skakig handkamera kunde den varit en reklamfilm för stockholms- turister, vaxholmsbåtarna och Sergels torg är med. 

Är det inte befängt att stänga ute en fantastisk stockholmsvy mot Katarinahissen, Djurgården och Slussentorgets liv och rörelse, för att projicera en kackig turistfilm med samma budskap? Allt finns ju redan! Både staden utanför fönstren och dess invånare, det vill säga utställningsbesökarna, inne i rummet. 

Gestaltningen ser effektfull ut på håll, den ger ett bedrägligt pampigt intryck nerifrån trapphuset men väl framme visar den sig vara ett typiskt exempel på ljusmissbruk. Jag känner mig redan skeptiskt inställd till utställningens urval – både döden och livet! Vad ryms inte där?

Monterestetiken gör sig ordentligt påmind… i de följande rummen och tvingar fram ett klassiskt rörelsemönster utmed väggarna där föremål ligger sorterade under övergripande rubriker. I rummet som kallas Mord och Avrättningar (bödeln, barnamord, självmord, Ankarström, videovåld, galgbacken och döden som kasperdocka samt frågor till besökarna!) står dock ett högt och tungt skåp à la folkligt 1800-tal mitt i salen. Skåpets historia hänger samman med de dödsdömdas. Under sin färd till galgen på Skansbacken serveras de sin sista sup, på en särskild krog, vars krögare samlar deras snapsglas i just i detta skåp. Ett minst sagt tungt skåp och ett tacksamt utställningsföremål. Gestaltningen är avskalad och stark. Skåpet och glaset, samt en kort text.

Jag passerar spökrummet där jag ser att högstadieeleverna kvicknar till, men lockas vidare av musik i nästa rum. Där verkar man ha placerat allt som blev över. Rummet är landskapslikt i sin uppbyggnad, med öar av rumsliga gestaltningar och formgivaren har utnyttjat rummets olika höjder, från golv till tak. Här återkommer en hög cylindrisk vepa från entrérummet, men denna gång ser det betydligt bättre ut i Viktor Rollas sista luftfärd, en tragikomisk berättelse om en nittonåring och en luftballong. Den tretusen år gamla mumieflickan ifrån Egypten har fått en vacker bädd att ligga i, men texten som hör till frustar sensationslystet att hon ”har ett hål i skallen!”. Det ser bra ut men återigen –innehållet? Vi får ta del av allt och ingenting, samtidigt som vi får designa vår egen grav på en trevlig gräsplätt. Denna flyktiga ytlighet präglad av missriktat publikfrieri kan sägas sammanfatta Döden Dö.

Att gestalta en diskussion…

är inte lätt. Jag ser framför mig hur uställningsproducenten har suttit med sina medarbetare och spånat kring spännande företeelser på temat döden och slutligen kommit fram till en lista. Efter inventering av samlingarna har man strukit hälften och lagt till dubbelt så mycket, samtidigt som man bantat ned all form av koncensus till zipp zero. Ingenting berör! Hur är det möjligt att en utställning som tar upp dödstraff, självmord, sorg och saknad inte på en enda punkt lyckas beröra?

Döden. Troligtvis vill Stadsmuseet lyfta upp en diskussion om något man kallar döden (eller livet, de verkar inte ha bestämt sig). Själva konceptet för Döden Dö är kanske att bagatellisera i syfte att just inte beröra? – ”Titta här! Vi kan prata om döden utan problem!”. Vid en lappstation mittemot Videovåldet frågar man om mord är underhållande – nej Stadsmuseet, inte era mord.

Recension: 061118
Text & foto: Maja Kinnemark