Ny basutställning på Östergötlands länsmuseum Linköping
Projektledare: Lena Lindgren
Projektansvarig Familjeliv: Marietta Douglas
Projektansvarig Arbetsliv på landet och i staden: Viktoria Björkhager
Utställningsformgivare: Mats Gilstring
Utställningstekniker: Johan Nilsson
Scenograf: Ulla Ridderberg,
Modellmakare: Oscar Nilsson
Fotograf: Lars Ekelund
Grafisk formgivare: Charlotte Fahlén
Textbearbetning: Titti Knutsson
Pedagoger: Maria Linderström, Barbro Johansson
Tiden är underordnad temat i Östgötaliv. Det linjära scenariot stenålder- bronsålder-järnålder-medeltid som de arkeologiska föremålen sorterats in i under hundra femtio år har luckrats upp i Länsmuseets nyligen invigda basutsträllning. Två tredjedelar står klar. Hur skall sista delen, Makt och demokrati, kunna bli lika effektivt gestaltad som inledningstemat Familjen?
Östgötalivs första del har temat Familjeliv. Från inledningsscenen, entrén till ett modernt dagis, kan man välja att gå en stenåldersfamilj till mötes eller stiga in i ett folkhemskök från 1940-talet. Köket är tomt, ty mannen gick tidigt till jobbet, (läser jag på en skylt), ungarna är förmodligen i skolan och hustrun/modern, som lämnat en kaffekopp kvar på kökbordet, bäddar kanske makens och barnens sängar. Mellan stenåldersfamiljen och 40-talsfamiljen möter man ett bondehushåll representerat av arbetsredskap, kläder och möbler. Det talas om storfamilj och husbondens maktfullkomliga ställning. Som barnlös ensamboende i en stad där 66 % av invånarna är registrerade som ensamhushåll utan barn, känner jag mig som en främling i denna historiska exposé, men det tematiska greppet är beslutsamt och väl genomfört med visuellt starka scener, som säkert sätter igång samtal och diskussioner.
Andra delen, Arbetsliv på landet och i staden, omfattar flera delteman och framstår därför som mer traditionell både i tanke och form Först vandrar man runt på landsbygden. Tidsspannet är nästan lika oöverblickbart som
i första avdelningen, men avsaknaden av ett så emblematiskt tema som Familjen gör att åtminstone jag tappar tråden redan två meter in på den stig som leder utmed en stengärsgård – en sinnebilden för sten-
stängsellandskapet. Staden öppnar sig i fonden med rekonstruktioner av hamnbodar, badhus och butiksinteriör. Det är det medeltida Söderköping som jag går in i. Allt är välsnickrat, men temat Arbetsliv på landet och i staden saknar sammanbindande berättelse. Vilka styrde handelsutbytet mellan stad och land? Hur såg de sociala relationerna mellan bönder och borgare ut? Vad drev fram stadsutvecklingen? Det lilla utrymme som östgötarnas liv från forntid till nutid erbjuds i museet ger inte möjlighet till några åskådliga fördjupningar (det blir den rikhaltiga textens uppgift) och temat arbetsliv blir diffust när det varken finns klass- , köns- eller annat perspektiv att se det genom.
Sedan några år håller länsmuseena i Sverige på att revidera eller helt bygga om sina basutställningar från 1970, 80- och början av 90-talen. Det är naturligt att man i detta samtida arbete lånar gestaltningsknep från varandra. ”Laga skifte” som puzzel har jag sett mycket bättre på Örebro länsmuseum, men textveporna med yrkesbeteckningar i staden och arbetsuppgifter på landet, som finns i Östgötaliv, är svåra att överträffa. Ordknappa och fantasieggande på samma gång. Modellmakaren Oscar Nilsson har blivit rekonstruktionsivrarnas nye favorit. Tack vare sin både konstnärliga och vetenskapliga metod att från kranier bygga upp porträttlika ansikten får han beställningar från det ena museet efter det andra, Vasamuseet 2004 (besättningen på Vasa), Historiska museet 2005 (stenålderskvinnan som arkeologerna länge trodde var man), Länsmuseet Varberg 2007 (den vackre Bockstensmannen) och här fadern, modern och barnet vars 4.500 – åriga skelett ligger i en glasmonter nästan vid deras fötter.
De hotellobbyliknande mjukismattor, som jag fick avsmak för redan i Historiska museets Forntid 1 måste jag tyvärr åter trampa på. Visst är de illustrativa men en utställning är nu inte bara seendets sak. Att röra sig lika mjukt på stenåldersmossa, grusstig och medeltida gatubeläggning drar ironiskt nog undan mattan för ett annat sinne, känseln, som utställningsmediet är ensam om att kunna exploatera. Slutligen åter till texterna, eftersom de är rikliga i utställningen. The Ekarv method (som det kallas på engelska) har förlöst en generation museiarbetare men också förlett många att skriva för mycket. I Östgötaliv har de löpande texterna ibland ett inledande stycke i kursiv stil, utgående från något föremål i närliggande monter. Det hade räckt med denna kursiva öppning, så att något lämnades åt betraktaren att själv lista ut genom att studera de arkeologiska fynden mer enträget.
Från det solbelysta torget i staden ser man in i ett mörkt och tomt utrymme. Där planeras den sista delen av Östgötaliv, med arbetsnamnet Makt och demokrati.Tänker utställarna även här göra ett svep över 5 000 år? Då gälller det att renodla ett perspektiv som ger mening åt den dynamiska relationen mellan folket och de styrande. Det som kallas maktkamp och som aldrig berättas om i museer. Kanske blir Östgötaliv första basutställningen som antyder denna avgörande drivkraft i historien?
Recension: 071120
Text: Eva Persson
