Kulturhuset Galleri 3, Stockholm. Utställningen visas perioden 060506-060903
När du kliver ur rulltrappan och vänder dig om möter du först hennes ansikte, sen kommer hunden. Det du ser är två uppförstorningar av fotograferna Walker Evans och Sune Jonssons fotografier. Evans skrapa porträtt av Allie Mae Burroughs från Hale County 1935–36 och Jonssons ögonblicksbild från 1961 då änkefrun Olga Gavelin från Vilhelmina socken säger till sin hund som skäller mot fotografen eller snarare, nu i utställningen Sune Jonsson möter Walker Evans, skäller mot oss som besökare.
Mötet mellan de båda fotograferna kan på sätt och vis ses som ett skolboksexempel på en lyckad utställning. Curatorn Hasse Persson, museichef på Borås Konstmuseum, och utställningsarkitekten Anders Wilhelmson som till vardags är professor vid Kungliga konsthögskolans arkitekturlinje har arbetat med en säkerhet som sällan ses men som verkar så enkel och självklar när utställningen väl står där. Kontrasterna, färgsättningarna och texterna är precisa och lagom, samtidigt som det är finns en stark nerv i utställningen.
Fotografernas namn står plottrade på väggarna där man kommer in. Sune Jonsson står det i masonitens bruna färg, den färg som sedan ska följa Evans bilder genom hela utställningen och Walker Evans skrivs i vitt, det vita som sedan följer Jonssons bilder. Så arbetar Wilhelmson genom hela utställningen. Det hela är mycket tydligt upplagat, Evans till vänster Jonsson till höger som två utställningar i en. Evans bilder har vita ramar och masonit som bakgrund, Jonsson svarta ramar mot vita väggar. Fotografierna i sig är svartvita och storlekarna och placeringarna varierar. Det är i detalj genomtänkt men aldrig torrt utan arrangerat med lekfullhet och själ.
Hemligenheten tror jag är noggrannhet, mer noggrannhet och givetvis dessa herrars gedigna erfarenhet. Utställningen ger ett sådant där lugnt nästan meditativt eller religiöst intryck. Det finns rum för eftertanke och förståelse och framförallt ser jag verkligen bilderna. Själva arkitekturen, de för utställningen uppbyggda väggarna bildar en slingrig gång och ibland öppnar sig hela rum där du smiter in och omges bara av Evans eller Jonsson. Ibland går du med en fotograf på var sida och i vissa passager är det trångt. Jag är ena sekunden i Vilhelmina och nästa i Morganstown. I utställningens arkitektur måste vi också räkna in den dynamik som uppstår genom användandet av kraftigt förstorade bilder tapetserade på väggarna – de blir en del av rummet och förstärker intrycket av fotografierna i mindre format.
Innehållet i Evans och Jonssons bilder handlar om människor på landsbygden, för Evans del är det USA på 30-talet och för Jonssons Norrland på 50-70-talet. Människorna kommer i första rummet men också miljöerna både inomhus och utomhus, detaljer och överblicksbilder finns där. Hur såg det ut? Hur såg de ut? Det är familjer, grupper av barn, arbetare, bröder och systrar som skildras och på så sätt är det ganska likt Anders Kristenssons Spår av en befolkning som visades på Nordiska museet tidigare i vår om än fotograferat några decennier tidigare. Hemmen är viktiga, Jonsson visar de mönstrade tapeterna och gobelängerna i de svenska hemmen, Evans visar liknade detaljer ur de amerikanska.
Längst in i utställningen korsas de båda strävsamma männens vägar. Fotograferna möts verkligen, de ställs sida vid sida och i en ganska lång men intressant text berättar Hasse Persson om männen, deras fotografier och sinnen. Massoniten ställs mot det vitmålade och Washstand in dog run and kitchen of Floyd Burroughs cabin 1935 or 1936 möter Interiör hos änkan Jenny Edström (1884-1966) Hökmark, Lövångerssocken 1961.
Visst, jag är välvilligt inställd men även om jag inte varit det hade jag haft svårt att hitta brister i det här mötet. Visst skulle man, till exempel med ett genusperspektiv, kunna driva en kritisk analys men detta är utan tvekan en smart, snygg och funktionell utställning. Nedtonat men fängslande.
Recension: maj 2006
Text: Jane Karlsson
Fotomontage: Kulturhuset
