Stadsmuseer kan förklara eller försköna

Musée Masséna, stadsmuseum i Nice, Frankrike
Öppet alla dagar 10-18 utom tisdagar
Fri entré


Det är alltid spännande att lära känna en ny stad, ort eller region. Ofta kan ett stadsmuseum utgöra nyckeln till kunskap. Samma roll kan spelas av ett specialmuseum som Sjöfartsmuseet i Göteborg, där besökaren får sammanhang via en för staden betydelsefull näring. I storstaden Nice i franska Provence har Musée Masséna åter slagit upp portarna till regionens konst- och kulturhistoria. Margareta Alin Hegelund rapporterar därifrån för UEForums räkning.

Nice är ett av svenskarnas populäraste resmål. I Nice finns dessutom inte mindre än 15 000 bosatta svenskar. Staden har sedan antiken varit en smältdegel för olika nationaliteter, olika kulturer. I litteraturen finns detta väl skildrat – nu senast av DN-journalisten Birgitta Edlund och konstnären Lennart Aschenbrenner i boken Från vårt kvarter i Nice. För den som vill lära känna Nice på plats är det lämpligt att börja på stadsmuseet som återger stadens historia lokalt och regionalt och samtidigt med internationella utblickar. Därför såg jag fram emot att Musée Masséna skulle nyöppna efter att ha varit stängt för restaurering under nästan tio år.

Staden Nice och det vackra ljuset över landskapet omkring har alltid inspirerat konstnärer.

Nice (eller egentligen Nizza på svenska och ursprungligen Nikaia) har aldrig varit förmöget. Man har därför under senare århundraden utvecklat turistnäringen. Tack vare det milda klimatet och det dramatiska landskapet har man också varit hemort för några av Europas mest namnkunniga musiker, författare och konstnärer. Det var också här de rika samlarna fanns. I dag satsar man stort på konstmuseer. Sålunda kan man i staden och omgivningarna fördjupa sig i Chagall, Matisse, Léger, Picasso, senmedeltida konst, naiv konst, asiatisk konst med mera. Äldre men nyrestaurerad konst finns att avnjuta på konstmuseet Musée des Beaux Arts.

Musée Masséna är ett praktfullt palats beläget vid den berömda gatan Promenade des Anglais. Palatset donerades 1919 till staden Nice av ett barnbarnsbarn till general Masséna (en av Napoleons närmaste män) med en uttrycklig önskan om att trädgårdarna skulle öppnas för vanligt folk och byggnaden användas för att skildra konst och historia i staden. Släkten Masséna härstammar från Nice och räknas till Frankrikes förnämsta adel. Generalens sonson, Victor Masséna, furste av Essling, valde att bosätta sig i Nice under vintrarna och lät därför uppföra palatset. 

Porträttet av kejsarinnan Josephine är ett av 15 000 föremål på Musée Masséna.

Under mitt besök blev problematiken vi diskuterat i Sverige så länge glasklar: Vad är det vi samlar på? Vems historia berättar vi? Kan vi utgå från samlingarna? Hur kompletterar vi i dag? Kerstin Smeds skriver i förra numret av UEForum om Tingens mening. Här i Nice utgör tingen mest en illustration. Men till vad?

Museet är föredömligt skyltat via stora affischskåp utmed Promenaden. Jag kliver in genom de stora järngrindarna och får därefter snirkla mig upp till baksidan av huset. Där möts jag av en vakt som meddelar att jag kan hämta min gratisbiljett i ett porthus vid den andra gatan. Man kan alltså inte komma in från Promenade des Anglais utan från Rue de France. Jag stöter på andra i samma förvirrade situation. Dock slipper vi krångla med klistermärken eftersom biljetten är en pappersbiljett som återbrukas. Jag frågar efter en katalog på engelska – finns dock inget på annat än franska. Under tiden tittar jag på varorna i den exklusiva butiken och funderar över målgruppen. Någon måste ju efterfråga dessa utsökta men mycket dyrbara kopior av de utställda smyckena.

Den här kannan med tillhörande fat och det här diademet finns bland de utställda föremålen.
Innanför glasdörrarna i läsrummet möter besökaren spår av dem som en gång bodde här.

Den nyklassicistiska villan, eller rättare sagt palatset, ritades av den danske arkitekten Hans-Georg Tersling och uppfördes 1898–1901. Det är en av de vackraste byggnaderna från “La belle epoque” i hela Nice. Bottenplanet innehåller familjens hem och plötsligt förstår jag varför man haft museet stängt så länge. Här finns ett stort 1700-talsinspirerat galleri, salonger, matsal, rökrum, trapphus och mycket mer, alltsammans hantverksskickligt utförda interiörer som man nu omsorgsfullt restaurerat. Jag funderar över alla de ekonomiska resurser man måste ha lagt ner i form av konservatorstimmar. Men livet då? I stora trapphallen finns målningar av hela familjen samlad. Mycket pietetsfullt – men slagkraftigt – har man dessutom satt in bilder i biblioteksskåpen som skildrar vardagen i huset hos familjen Masséna.

Massénapalatsets restaurerade interiörer berättar historien om de allra mest privilegierades vardagsliv.

Efter denna skönhetsupplevelse frågar jag efter separatutställningar och visas upp till tredje våningen. Här finns en konstutställning med verk av François Bensa (1811-1895). Han målar landskapet i stadens dåvarande utkanter samt i omgivningarna, något som är ytterst intressant eftersom landskapet runtom är så lätt att nå idag (staden subventionerar busstrafiken kraftigt). I varje rum finns en sammanfattande text – på franska. Personalen menar att man inte haft råd att översätta. Efter en lång svensk diskussion i ämnet är jag skeptisk till den förklaringen. Varför så exklusiva textmontage då man har ont om pengar? Varför inte göra allt begripligt för den internationella publik man önskar sig?

Jag lär mig i alla fall att François Bensa har en historisk knytning till Masséna-familjen, att han ses som en av de mest namnkunniga landskapsmålarna, att han undervisat många unga målare och tecknare. Eftersom berglandskapet ovanför Nice med sina vidunderliga vyer hör till det mest minnesvärda när man turistar är det ytterst intressant att få varsebli landskapet innan det var helt utbyggt och dessutom i så förnämligt måleri. I salarna finns också skulpturer som till exempel frihetskämpen Garibaldi av Jean-Baptiste Carpeaux. Det är sådant man vill se när man är i Garibaldis stad!

Inför besöket har jag läst om museet på nätet. Här beskrivs innehållet i de stadshistoriska avdelningarna på mellanvåningen: Nice från 1792 till kejsardömets fall 1814, Nice under det sardiska styret, Nice från 1860-1914, den urbana utvecklingen plus det dagliga livet för Niceborna samt karnevalen. Intill den tillfälliga utställningen på våning tre är konstnärernas Nice beskrivet.

Ett palats i italiensk nyklassicism var få förunnat i slutet av 1800-talet. Flertalet var till exempel enkla fiskare i en osäker tillvaro.

Av litteraturen har jag lärt mig mycket om den spännande historien. Hur Nice tillhörde kungen av Sardinien (och därmed Savoyen) från 1300-talet tills Frankrike tog över 1860. I samband med revolutionen flydde en hel del av adeln i Paris till Nice på grund av den sardiska tillhörigheten. På så sätt kom stora rikedomar till staden vilket präglar arkitekturen. Under 1800-talet startar den engelska turismen på allvar – inte minst i samband med drottning Victorias långa vistelser. Också förnäma ryssar uppskattar klimatet. Allt detta har satt spår i arkitekturen. På västsidan finns den ryska präglingen med luxuösa bostadshus, rysk-ortodox kyrka och katedral. Österut ligger Victorias residens och andra engelska minnesmärken. Mitt emellan, nere vid havet, går Promenade des Anglais som bekostades av engelsmännen.

Allt detta kan jag också (med viss möda) läsa mig till i de olika rummen på museet. Texterna är som sagt enbart på franska. En textskiva introducerar temat i varje rum och sedan finns montrar med föremål. Föremålen har anknytning till tidsepoken men ger inget nytt sammanhang. Det kan vara en byst av Napoleon, en målning av drottning Victoria, en balklänning utslängd i en monter. Donatorn har fått in sina rökattiraljer i en monter. Det var så vi ställde ut på våra svenska museer för ett sekel sedan!

Så söker jag mig till modernare tid. I ett rum utlovas ”lokal kultur”. Det låter spännande. Innehållet kommer dock förväntningarna på skam. På väggarna finns ett större antal litografier föreställande olika professioner, bagare, smeder osv. I rummets mitt står en olivpress omgiven av några smärre föremål. Men livet i Nice? Av texten lär jag mig dock lite nytt: fisket av sardiner och ansjovis var viktigt och likaså från 1820-talet tillverkningen av turistsouvenirer. Man menar att befolkningen särskilt ägnar sig åt religiösa och traditionella sedvänjor samt att italienarna efter 1860 invandrat och byggt mycket (detta syns också i arkitekturen). Alla gator, åtminstone i de äldre delarna, har namn både på franska och på italienska.

I avdelningen ”I skuggan av muserna” berättar man om alla de kända kompositörer som gästat Nice samt om musiklivet. De talrika musikaliska salongerna medförde att ett brödrapar Gautier kunde skänka en ansenlig samling instrument till staden. Dessa finns nu i ett annat palats, Palais Lascaris, som genom detta blivit ansvarsmuseum i Frankrike för musikinstrument. Också om musiklivet lär jag mig lika mycket ute i staden. Det finns hela kvarter – Musikerkvarteren – med namn på de kända kompositörer som har anknytning till Nice – Liszt, Rossini, Verdi med flera. Berlioz komponerade ouvertyren till Kung Lear här. På La Tour Bellanda där han bodde står ett citat: ”Det är i Nice jag tillbringat de 20 vackraste dagarna i mitt liv.”

Slutligen tar man upp fester, karnevaler och mellankrigstid. Också här finns utförliga texter på franska – en skylt i varje rum. Texterna illustreras av spridda föremål, mest flotta originalaffischer. Vår egen kung Gustav V står i gips därför att han vistades här och gav kunglig glans åt staden. Han har ju också fått en egen plats samt staty.

Vad får jag då ut av mitt museibesök som inte en vandring i staden ger? Jo, möjligen en del grundläggande fakta genom de sammanfattande texter som också finns i katalogen. Men om livet i Nice och människorna här?

Tyvärr lär jag mig mer via vandringarna i staden. Ålderstigna moskéer och synagogor vittnar om den tidiga invandringen. Hybridkulturen är inget nytt påfund. I rysk-ortodoxa kyrkan högtidlighålls påsken av de ryssbördiga. De äldre kvinnorna sitter i hucklen – fortfarande lever ättlingarna till alla dem som förlorade sina förmögenheter under revolutionen. Men det finns också en ny kategori ryssar. Deras limousiner bevakas av beväpnade vakter under hela den långa ceremonin.

Över hela staden finns plaketter uppsatta genom vilka man kan följa 1900-talets historia. Här möter jag levande människor. Nice var länge säte för motståndsrörelsen och under Vichy-regimen en fri zon. Motståndsmannen Jean Moulin var en av dem som verkade här. På uppdrag av general de Gaulle skulle han ena motståndsrörelsen. I sin våning på Rue de France inrättade han ett galleri som blev samlingspunkt. Han torterades till döds 1943.

I den påkostade elegansen på Musée Masséna syns inga spår av förtryck, motstånd, fattigdom, våld och död.

På museet saknar jag de historiska rötterna till stadens nutidshistoria. I lokaltidningen läser jag till exempel om hur man slåss med den ryska staten om äganderätten till den rysk-ortodoxa kyrkan. Varför det? Och varför är det italienska språket mer levande än det engelska? Varför har man stora militärparader som ingen annanstans i västvärlden?

Några svar får jag inte på museet, inte ens några användbara ledtrådar. I stället fördjupar jag mig planerna för det stora civilisationsmuseet som just nu uppförs i Marseille och som ska öppnas i samband med kulturhuvudstadsåret 2013. Jag hoppas att man där förmår skildra något av allt det jag vill veta om kulturerna runt Medelhavet. Att man på allvar söker de historiska rötterna med utgångspunkt från i dag. Vad skulle kunna vara mer angeläget för ett stadsmuseum?

Text: Margareta Alin Hegelund
Foto: Ville de Nice
Margareta Alin Hegelund har varit kulturchef i Landskrona, chef på Kulturen i Lund, chef på Världskulturmuseet i Göteborg, ordförande i Svenska Unescorådet m m. Numera är hon pensionär med egna coachingfirman Alinkultur AB.