Lusto – minnet av skogen

Lusto, Finlands skogsmuseum
Punkaharju, sydöstra Finland i Saimens insjöområde
Närmaste stad: Nyslott
Avstånd till Helsingfors: 300 km

Finländarnas djupaste minnen är förankrade i skogen och havet. Så det är inte underligt att landets nya ståtliga museibyggnader, Lusto och maritimcentret Vellamo, hyllar skogen och träden, havet och fartygen. I förra numret av UEForum beskrev Pertti Mustonen i glödande ordalag det fantastiska Vellamo. Här återkommer han med en artikel om Lusto.

Det finska skogsmuseet, Lusto, fick sin början i Punkaharju 1994. Det var ett projekt för hela folket. Skogsmuseet berör de mest elementära känslorna, sådana som många vill uppleva och återkalla i minnet. Men innan detta nationella specialmuseum byggdes fanns det i Finland, det gröna guldets land, bara några små privata skogsmuseer.

År 1988 grundades Finlands skogsmuseistiftelse. Medlemmarna bestod av ett stort antal olika aktörer inom staten, kommunerna och näringslivet. De representerade nästan alla tänkbara instanser: jord- och skogsbruksministeriet, miljöministeriet, ministeriet för yrkesutbildning, Forststyrelsen, alla de stora bankerna, förbunden för skogsforskare, för jägare och skogsindustrin, pappersindustrins LO-direktörer, lastbilschaufförer och ekologer, jägmästare, finska sågverk och timmerflottare samt Punkaharju kommun, totalt mer än 40 offentliga eller privata vänner till skogsmuseet. Deras önskan att inrätta museet var verkligen stark. I det här sammanhanget bör det nämnas att Sverige, det andra landet med en stark skogsindustri, inte har något nationellt skogsmuseum.

Lustos direktör, ekonom Helkamari Knaapi, berättar att museet har en årlig budget på mer än 1,3 miljoner euro, varav statens andel är 50%. En liten del kommer från den kommunala kassan och cirka 25% från biljettintäkter och försäljning. Resten ackumuleras från olika projekt och initiativ. Statligt stöd kanaliseras genom ministeriet för kultur och utbildning.

När beslutet om ett museum väl fattats utbröt en hård nationell tävlan om museets placering. Punkaharju kommun stod till slut som förväntad segrare. Trumfkortet blev ett mer än 200-årigt anseende som Finlands vackraste nationallandskap. Trakten är älskad av poeter, konstnärer och turister. Till och med den ryske tsaren Aleksander I gav år 1803 order om att bevara Punkaharjuskogen. Kristallklara Puruvesis vatten och Punkaharjus vackra skogar har alltid varit populära resmål för romantiker och naturvänner. Kända finska författare som J L Runeberg och Zachris Topelius har prisat Punkaharjuåsens skönhet. Åsens högsta punkt kallas Runebergs kulle. Vem kan motstå sådant? Museet byggdes i det sköna landskapet i Punkaharju kommun.

Museets utseende skiftar med årstiderna. Här syns entrén i vinterskrud.
Utställningshallen har en stomme i trä och är träfodrad både på insidan och utsidan. Den nya tillbyggnaden representerar en modern träarkitektur.

Skogsmuseet är ett ambitiöst projekt. Det är ett av Finlands största specialmuseer och ett magnifikt exempel på det sena 1900-talets moderna finländska arkitektur. Innan man besöker själva museet lönar det sig därför att granska museets exteriör och beundra dess arkitektur. Den första delen av byggnaden slutfördes 1994 och utgör en fin tolkning av träets tematik. Det är en lärkbeklädd museiskönhet, med stomme i betong. Den andra delen stod färdig 2005. Denna tillbyggnad är ett rent konstverk helt i trä, både inom- och utomhus. Den generöst tilltagna utställningshallen är ett uttryck för trämaterialets tidlösa möjligheter. Byggnadens tak för tankarna till gamla finska träkyrkor.

Lusto, museets namn, är det finska ordet för årsring. Med hjälp av årsringarna räknar man ut trädets ålder. I årsringarna hos ett gammalt träd ryms hela det självständiga Finlands epok, till och med ännu mer. Lustos symbolvärde kan inte överskattas.

Museets första del planerades tillsammans av de båda arkitekterna Rainer Mahlamäki och Ilmari Lahdelma som har gemensam arkitektbyrå, och den utvidgade delen av museet enbart av Rainer Mahlamäki. Båda tillhör det absoluta toppskiktet av finska arkitekter. Rainer Mahlamäki är professor i arkitektur vid Uleåborgs universitet och ordförande i Finlands Arkitektförbund, SAFA. Han är prisbelönad och framgångsrik. Utöver Lusto har han bland annat ritat universitetsbyggnaderna i Tammerfors och Helsingfors, huvudbiblioteken i Lojo och Vasa och det nya judiska historiska museet i Warszawa. Ilmari Lahdelma är professor i arkitektur på Tammerfors tekniska universitet. Han kombinerar fördomsfritt arkitektoniska element, rum och volymer. Det är också Lahdelma som ritat maritimcentret Vellamo i Kotka.

Museichefen Helkamari Knaapi konstaterar att skogsmuseets yta har vuxit, med samlingarna av föremål som redskap, instrument och mäktiga skogsmaskiner, och att även personalen har utökats. Allt är tillväxtorienterat med undantag för besökssiffrorna. De har på senare tid stannat på samma nivå år efter år. Under de första åren efter invigningen kom över 60 000 besökare, men sedan dess har antalet sjunkit till 35 000 och där har det stadigt hållit sig. I början var det förstås nyhetens behag. Det stora imageproblemet för museer är att vad man en gång sett, det har man sedan sett och det räcker. Inte ens de tillfälliga utställningarna har hjälpt. De har inte blivit uppmärksammade, kommenterar Helkamari Knaapi.

Utställningen Maskinepoken finns i Lustos nya tillbyggnad. Den permanenta utställningen visar skogsbrukets och skogsindustrins utveckling från förra århundradets experiment till dagens modernaste teknik och framtidsvisioner.
Den här skogsmaskinen har kärleksfullt återställts till sitt ursprungliga utseende av elever från Jämsänkoskis skogsbruksskola.
I motorsågstornet finns en samling av 120 olika motorsågar från en nittioårsperiod. Den som vill kan testa sina egna förarkunskaper i en simulator.

Museernas framtid och framgång är avhängig marknadsföringen och hur stort kontaktnät man har eller lyckas få ihop. Museerna bör vara med genom att delta i samhällslivet! Man måste komma bort från bilden av museet som spindeln fastfrusen mitt i nätet. Museerna har en viktig uppgift i att omhulda nationens minne. Utan minne finns det ingen framtid!

Sommaren är Lustos guldålder. De flesta besökarna kommer i juni, juli och augusti. Från oktober och ända till mars är det tyst. Kring jul anländer dock ryssarna för att fira nyår. Ungefär 20% av gästerna är utlänningar, mest tyskar och ryssar. Svenskarna kunde vara fler. Knaapi säger att Lusto inriktar sig på att förlänga säsongen. Det är också viktigt att kombinera museisektorn med skogsbruket och med turism. Man samarbetar med den lokala turistnäringen och ser gärna gruppresor. Skolorna är en viktig målgrupp. Med fokuserad marknadsföring får man 6.000 skolelever att besöka museet.

Museets uppdrag är dock klart. Man betonar värdet av miljön, av kulturell kontinuitet och tillväxt. Museet vill öppna dörren till naturens stora mysterium, till skönhet och estetik. Skogen lever och andas. I dag står dörren till hela världen öppen, säger Helkamari Knaapi, och ju mer man känner till om historien och de gemensamma rötterna, desto mer medveten om omvärlden blir man. Då lär man sig att fatta rätt beslut i miljöfrågor. Ett viktigt mål för Lusto är att främja en naturlig och sund relation till naturen. Skogen är djupt inristad i den finska dna-koden, enligt Knaapi.

I utställningen Parasta Puuta, “Det bästa i trä”, har man låtit en rad personer välja ut träföremål från olika epoker. Denna traditionella finska träbåt är tillverkad 2005 av Marko Nikulan.
Seppo Kohos lampor och Timo Mustonens gitarrer är exempel på föremål som vore otänkbara utan material från skogens skattkammare.

Museet uppmanar alla att vara delaktiga i och medvetna om sin egen omgivning. Och detta är inte bara en uppgift för museifolket, fortsätter Knaapi. Museets sidoverksamheter kommer att ge nya impulser. Man samarbetar mycket med skolorna, något som stundtals förvandlar museets utrymmen till pedagogiska smedjor. Skolelever erbjuds workshops och matlagningskurser med barkbrödsbakning. Lekande barn klär sig i skogstrollens kläder eller leker skogsherrar och hantlangare.

Skogen omtalas gärna i sentimentala tongångar av lokalbefolkningen och museets besökare börjar spontant dela med sig av egna erfarenheter. Morfar går hand i hand med barnbarnet och berättar om skogsarbetet och livet i skogen. Sådana ögonblick kan vara känsloladdade upplevelser även för en museidirektör, avslöjar Helkamari Knaapi.

Text: Pertti Mustonen
Foto: Timo Kilpeläinen/Lusto

Pertti Mustonen är journalist, författare och tidigare informationschef för staden Helsingfors.

Läs mer om Lusto på museets hemsida