Varje människa bär en historia

“Först var det genus och sexuell läggning – måste vi behöva tänka på det HÄR nu också?!”
HAIKU – Museerna och handikapphistorien
Konferens vid Upplandsmuseet 3 oktober 2012

HAIKU står för “handikapphistoria i kulturarvet” och är ett treårigt arvsfondsprojekt mellan HandikappHistoriska Föreningen och Nordiska museet. Citatet ovan återberättades av projektledare Margareta Persson. Det är en museichefs reaktion på att personer med funktionshinder innefattas i mångfaldsbegreppet, och därför ska synliggöras i verksamheten. Museerna vänder sig i regel till “alla”, åtminstone enligt sina policydokument, men hur ser det ut i verkligheten? 

En vacker höstdag samlades representanter från museer och funktionshinderrörelsen i Uppsala för att diskutera representationen av funktionshindrade i samlingar och utställningar. Diskussionen om fysisk tillgänglighet i museer har förts länge. Men hur många av oss har kunskap om handikapphistorien? 

En skrift om viktiga händelser i handikapphistorien, som skickades till alla deltagare inför konferensen. 
Omslag: Katarina Lindahl

“Vi alla behöver bäras upp av vår historia, hur den än har sett ut”, sade Margareta Persson i det inledande föredraget och fortsatte med att presentera HAIKU och göra nedslag i handikapphistorien. Bakom henne projicerades gamla sanningar som de flesta av oss mött i läroböcker och utställningar, till exempel Allmän folkskola år 1841. Det är inte sant, berättade Persson, så sent som på 1930-talet “slapp” cirka femton procent av barnen att gå i skolan, till exempel barn med funktionsnedsättningar, romer och fattiga. Först år 1968 fick alla skolplikt – på riktigt.

Finns det några goda exempel på museer som integrerat handikapphistorien i utställningsrummen? Persson berättade att Nordiska museet just nu arbetar med att inrätta en museilägenhet anno 1948 som bebos av en familj med två vuxna och tre barn, varav ett är rörelsehindrat och bor på institution. I lägenheten, som öppnar i maj 2013, har projektgruppen arbetat med att synliggöra hennes frånvaro på olika sätt.

I välfärdens 1950-tal skickades fortfarande funktionshindrade barn till “vanföreanstalter”. 
Foto: Solna Hembygdsförening

Föredraget följdes av att Diana Chafik, etnolog från Nordiska museet, presenterade Livsbild, ett delprojekt i HAIKU som syftar till att samla in berättelser från personer med funktionshinder. På livsbild.se, en hemsida där tillgängligheten är grundligt genomarbetad, kan vi både lämna och läsa berättelser. Sedan presenterades en analys av enkäter som tidigare skickats ut till både museer och funktionshinderrörelsen i syfte att få reda på hur de förra arbetar med handikapphistorien idag, och vad som gjorts tidigare. Det visade sig att museerna har gjort många tillfälliga utställningar under de senaste åren som berör funktionshinder. De tenderar dock att bli endimensionella. Att funktionshinder kopplas till exempelvis etnicitet, klass eller kön sker i stort sett aldrig. I basutställningar skildras funktionshinder inte alls, såvida det inte handlar om specialmuseer. Det kan, utöver den gamla vanans makt och en brist på kunskap, bero på att funktionshindrade även osynliggörs i samlingarna. Vilket i sin tur beror på insamlingsprocesser och hur museerna taggar sina bilder och föremål.

Flera av deltagarna kom med inpass och råd. Saknas det bilder och berättelser i de egna samlingarna kan sådana finnas hos de olika handikappförbunden samt hos folkrörelsearkiv och landstingsarkiv. Jo visst, tyckte en annan deltagare, men museerna bör inte förlita sig helt på andra aktörer – vi måste bli mer medvetna i arbetet med våra samlingar.

Diskussionen slirade ideligen över på fysisk tillgänglighet och bemötande. “Glöm inte bort funktionshindertidskrifterna när ni informerar medierna om nya utställningar!” och “Inför skärmar där information tecknas, då skulle döva känna sig mer välkomna på museerna!” var några av råden från deltagarna.

Uppsala, Kulturnatten. Bilden illustrerar hur komplext det kan bli. 
Foto: Bengt Backlund, Upplandsmuseet

Upplandsmuseets chef Håkan Liby berättade sedan om museiuppdraget i teori och verklighet. Han visade en bild på en rullstolsburen besökare framför en romsk vagn. Det krävdes några trappsteg för att komma in, vilket lämnade besökaren utanför. “Den här bilden visar hur komplext det är!”, sade Liby. Den romska vagnen stod uppställd för en kväll, under Kulturnatten i Uppsala. En grupp människor vars historia osynliggjorts representeras med en upplevelse som blir fysiskt otillgänglig för en annan osynliggjord grupp. Det mesta är fullt förståeligt, sade en deltagare, bara det finns information. Museerna kan bli mer tydliga på sina hemsidor, också vid tillfälliga evenemang. 

Under eftermiddagen berättade Katarina Ek-Nilsson från Institutet för språk och folkminnen om ett unikt material med dövas livshistorier som de nyligen förvärvat. Sedan gav sociologen Sonja Calais van Stokkom en historisk översikt över handikapprörelsens framväxt från 1800-talet fram till våra dagar. 

Under 1960-talet slog tillgänglighetsfrågan igenom på bred front. I utredningen “Kultur åt alla” föreslogs att den som arrangerar någonting för allmänheten ska ta ansvar för att alla kan delta och även stå för kostnaderna.

De avslutande diskussionerna sammanfattade det som tidigare diskuterats under dagen. Vikten av ett gott bemötande, den fysiska tillgängligheten, vikten av ett mångfaldsmedvetet insamlande och betydelsen av att bli integrerad i berättelsen i stället för att förpassas till ett sidospår. Den här dagens många diskussioner visar hur viktigt det är att museerna och funktionshinderrörelsen möts och samtalar. Jag lämnade konferensen inspirerad, med väskan full av de rapporter och skrifter som generöst delats ut.

Text: Ingrid Miljand
IM är UEForums redaktionsassistent samt antikvarie vid Sveriges Fängelsemuseum i Gävle.